gan. Om det blott absorberar ett nyligen bildadt kapital, som äneu icke erhållit användnicg, så är dermed ett uppehåll åstadkommet uti industriens framskridande. I begge fallen skadar lånet allmänna välfärden, och om i det senare detta onda är mindre påfallande, så har det i alla fall ej mindre vigt och verklighet, och verkningarne häraf äro alltid mest kännbara uti ett på kapitaler i sig sjelf fattigt land. Det vore visserligen öfverdrifvet att jemföra beloppet af det förstörda kapitalet med sjelfva lårebeloppet, enär Jånesystemet icke kan nekas hos de skaitdragande qvarlemna en större del af deras inkomster, hvaraf de äga medel att bilda nya zapitaler; men då omständigheteroe härvid i al1o öfvervägas, qvarstår alltid såsom en sanning, att lånesvstemet förtär en del af samhällskapvitalet, då deremot skattesystemet, uti en riktig tillämpning, endast förtär revenuerna. Då utgiften är gjord och det lånade kapitalet förtärdt, qvarstår skyldigheten att betala ränta, och landet bär deraf för alltid, eller åtminstone för en lång följd af år, en deremot svarande beskattning. I utbyte emot den tillfälliga lättnaden är den skattdragande belastad med en evärdelig börda, Kapitalers förstörande genom Regeringens depenser, skatter pålagde för alltid, kapitalers utgårg ur landet, förorsakad genom den svårighet, att med förde! använda dem, som dryga taxor slutiigen och ovilkorligen medföra; sådane äro de slutliga följderna af ett statsskuldssystem hvars bländande yta inom sig innebär frö till sitt eget förderf. Men det är åt staternas effektiva styrka, som detta system gifver i långden det farligaste såret. Om det är förledande att förskaffa sig ofantliga summor geoom en för tillfället ringa tillökning i skalter, och om lånet, i det ögonblick då det kontraheras, synes vara ett nästan underbart medel till makt, så är likväl denna förförelse ganska bedräglig, enär denna så mycket beprisade maktökning icke är möjlig annorlunda, än på framtidens bekostnad. Alen framtiden har också sina behofver, fika såväl som nutiden, och om vi kasta blicken tillbaka på det förflutna, så vill det ingalunda synas såsom ägde hehofverna någon egenskap att förminskas och aftaga, utan fastmera att ständigt tilltaga och utvidgas. Dessutom, hvilka tillgångar skola väl återstå för framtiden, då vi belasta densamma med våra bördor och på förhand förskingra de medel, som skulle utgöra grundvalen för dess styrka? Det låter visserligen bra, då det säges, att med blott 120 å 150,000 Rdr (4 proc:ts ränta och 3 pe:ts amortissement) skatteökning kan staten förskaffa sig en tillgång af 3 millioner. Men i morgon och öfvermorgon skola nya millioner erfordras; upprepom då ofta denna lätta utväg, och snart skall man finna till hvilken afgrund samhället derigenom blifvit bragt. Föreställom oss att något såmhälle gör en statsutgift, t. ex. för ett krig, som räcker i 10 år och kostar 20 milliorer om året, samt bedrifves med lågesystemet. Om räntan (för vighetens skull) antages till 5 procent, så blir skatten till dess fyllande, hvilken alltid måste uttaxeras det ena året för att motsvara utgifterne det följande första året, er million; men växer sedermera med en million för hvarje år och hvarje nytt lån, så att vid tionde årets utgång har man utbetalt 535 mill:r i ränteskatt och samlat 200 millioner skuld, förutom den uppoffring i kapital, som varit oundviklig, om man, såsom förmodas måste, icke kunnat låna till pari, utan nödgats antaga t. ex. högst 85 procent, och hvilken kapital-förlust i sådan händelse utgör 30 millioner, hvarigenom skuldsumman förhöjes till 230 millioner. Med 1i1:te året har man sålunda skatterna ökade med 11 1-2 millioners evärdelig taxation i och för rän!orna på denna skuld. Men vill man då undvika denna perpetuela ränteskatt och afbetala skulden på circa 15 år, så får man 23 millioner skatter att under denna tid årligen utgöra, hvarigenom totalsamman af utbetalningarne inalles blifver 4oo millioner. Häraf synes påtagligt, att man genom en sådan operation ingenting fått till skänks, utan att fast bättre hade varit, att, om möjligt, genast underkasta sig 20 millioner årlig utgift under de första 10 åren. Man hade då, om de utbetalte räntorne inberäknas, vunnit ändamålet med 200 millioners mindre utgift, eller med jemnt hälftan af det skattebelopp, som det genom begagning af lånesystemet kostat. Man invärder, att, emedan välmågan kan växa er —— — — — --K--—----—-ZZX?X-XX XX2XLL2D7mr,rm4 r-— ee