De skriftlärde och Fariseerne, lagens lärare, konung Herodes ech hans hofifiän, den Romerska ståthållaren och de Öfverste Presterne. ; Deras skrymtande list bedrog till och med folket. De förmådde dem att fordra dens död, som spisat dem i öknen med sju bröd, som gaf helsan åt de sjuke, synen åt de blinde, hörseln åt de döfve, och åt de borttagne bruket af deras lemmar. Men Jesus, då han såg att man förfört folket, liksom ermen förförde qvinnan, bad sin Fader, sägande: Fader förlåt dem, ty de veta icke hvad de göra. Och likväl, efter 18 sekler, har fadren ännu icke förlåtit dem, och de föra med sig sitt straff öfver hela jorden, och öfver hela jorden är slafven nödsakad att böja sig ned, om han vill se dem. Kristi barmhertighet är oändlig, utan åtskilnad. Han har kommit i verlden för att frälsa, icke några menniskor utan alla menniskor; han har haft en droppa blod för hvar och en af dem. Men de små, de svage, de ringa, de fattige, alla de som ledo, dem älskade han med särdeles kärIek. Hans hjerta slog mot folkets hjerta, och folkets hjerta slog mot hans hjerta. Och det är vid Kristi hjerta, som de sjuka folken få sin helsa, och de förtryckta folken få kraft alt göra sig fria. Ve dem som aflägsna sig från honom, som förneka onom! Deras elände är utan bot, och deras träldom evig. Tvenne män voro grannar, och hade hvardera en hustru och flera små barn, och ingenting annat att underhålla dem med än sitt arbete. Och den ene af dessa män oroades i sitt sinne, och sade för sig sjelf: om jag dör eller lägges på sjukbädden, hvad skall väl blifva af min hustru och mina barn? Och denna tanka följde honom beständigt, och den tärde hans hjerta, liksom masken tärer på den frukt, hvari han är gömd. Men, fastän samma tanka äfven uppsteg hos den andre fadren, stannade han icke dervid: ty, sade han, Gud, som känner alla sina skapade varelser och vakar öfver dem, skall också vaka öfver mig, min hustru och mina barn. Och denne lefde lugn, då deremot den andre icke ett ögonblick hade frid eller glädje inom sig. En dag då han arbetade på fältet, sorgsen och nedslagen genom sin fruktan, såg han några fåglar flyga in i en buske, komma derifrån, och åter flyga dit in. Och då ban kom närmare, såg han tvenne bon bredvid hvarandra, och i hvardera boet flera små ungar, nyss utkläckta och ännu utan fjädrar. Och då han återvändt till sitt arbete, kastade han tid efter annan en blick åt busken, och såg huru fåglarne flögo från och till, med föda åt sina ungar. Men just då den ena af honorna kom nära boet, med näbben full af mat, kastade sig en hök öfver henne, och förde henne bort, och den stackars fågeln sprattlade förgäfves under hans klo, och upphof skärande jemmerrop. Vid åsynen häraf kände sig mannen, som arbetade, mera orolig i själen än tillförene? ty, tänkte han vid sig sjelf, modrens död är barnens död. De mina hafva blott mig. Hvad skall väl deras öde blifva, om jag faller ifrån dem? c Och hela dagen var han dyster och bedröfvad, och om natten sof han icke: Morgonen derpå, då han återvändt tillt fältet, sade han för sig sjelf: jag vill-se efter den stackars honatis ungar; utan tvifvel hafva flere af dem redan omkommit. Och han gick till busken. Och då han såg efter, fann han alla ungarne raskå; icke en enda syntes hafva farit illa. Och förvånad öfver hvad han såg, dolde han sig, för att gifva akt på hvad som skulle ske. Och efter en liten stund hörde han ett qvittrande, och fick se den andra honan komma till busken med den föda hon samlat; och hon delade den, utän åtskilnad, åt alla ungarne, och den räckte till för alla, och de moderlösa blefvo icke öfvergifna i deras nöd. Och fadren, som misströstat på Försynen, berättade om qvällen för den andre fadren hvad han sett. Och denne sade: hvarföre grämer du dig? Gud öfvergifver aldrig de sina. Hans kärlek har hemee T or