De skriftlärde och Fariseerne, lagens lärare, ko-
nung Herodes ech hans hofifiän, den Romerska ståt-
hållaren och de Öfverste Presterne. ;
Deras skrymtande list bedrog till och med folket.
De förmådde dem att fordra dens död, som spisat
dem i öknen med sju bröd, som gaf helsan åt de
sjuke, synen åt de blinde, hörseln åt de döfve, och
åt de borttagne bruket af deras lemmar.
Men Jesus, då han såg att man förfört folket, lik-
som ermen förförde qvinnan, bad sin Fader, sägande:
Fader förlåt dem, ty de veta icke hvad de göra.
Och likväl, efter 18 sekler, har fadren ännu icke
förlåtit dem, och de föra med sig sitt straff öfver
hela jorden, och öfver hela jorden är slafven nöd-
sakad att böja sig ned, om han vill se dem.
Kristi barmhertighet är oändlig, utan åtskilnad.
Han har kommit i verlden för att frälsa, icke nå-
gra menniskor utan alla menniskor; han har haft en
droppa blod för hvar och en af dem.
Men de små, de svage, de ringa, de fattige, alla
de som ledo, dem älskade han med särdeles kär-
Iek.
Hans hjerta slog mot folkets hjerta, och folkets
hjerta slog mot hans hjerta.
Och det är vid Kristi hjerta, som de sjuka fol-
ken få sin helsa, och de förtryckta folken få kraft
alt göra sig fria.
Ve dem som aflägsna sig från honom, som för-
neka onom! Deras elände är utan bot, och deras
träldom evig.
Tvenne män voro grannar, och hade hvardera
en hustru och flera små barn, och ingenting annat
att underhålla dem med än sitt arbete.
Och den ene af dessa män oroades i sitt sinne,
och sade för sig sjelf: om jag dör eller lägges på
sjukbädden, hvad skall väl blifva af min hustru och
mina barn?
Och denna tanka följde honom beständigt, och
den tärde hans hjerta, liksom masken tärer på den
frukt, hvari han är gömd.
Men, fastän samma tanka äfven uppsteg hos den
andre fadren, stannade han icke dervid: ty, sade
han, Gud, som känner alla sina skapade varelser
och vakar öfver dem, skall också vaka öfver mig,
min hustru och mina barn.
Och denne lefde lugn, då deremot den andre ic-
ke ett ögonblick hade frid eller glädje inom sig.
En dag då han arbetade på fältet, sorgsen och
nedslagen genom sin fruktan, såg han några fåglar
flyga in i en buske, komma derifrån, och åter fly-
ga dit in.
Och då ban kom närmare, såg han tvenne bon
bredvid hvarandra, och i hvardera boet flera små
ungar, nyss utkläckta och ännu utan fjädrar.
Och då han återvändt till sitt arbete, kastade
han tid efter annan en blick åt busken, och såg
huru fåglarne flögo från och till, med föda åt sina
ungar.
Men just då den ena af honorna kom nära boet,
med näbben full af mat, kastade sig en hök öfver
henne, och förde henne bort, och den stackars få-
geln sprattlade förgäfves under hans klo, och upp-
hof skärande jemmerrop.
Vid åsynen häraf kände sig mannen, som arbe-
tade, mera orolig i själen än tillförene? ty, tänkte
han vid sig sjelf, modrens död är barnens död. De
mina hafva blott mig. Hvad skall väl deras öde
blifva, om jag faller ifrån dem?
c Och hela dagen var han dyster och bedröfvad,
och om natten sof han icke:
Morgonen derpå, då han återvändt tillt fältet, sade
han för sig sjelf: jag vill-se efter den stackars ho-
natis ungar; utan tvifvel hafva flere af dem redan
omkommit. Och han gick till busken.
Och då han såg efter, fann han alla ungarne ra-
skå; icke en enda syntes hafva farit illa.
Och förvånad öfver hvad han såg, dolde han sig,
för att gifva akt på hvad som skulle ske.
Och efter en liten stund hörde han ett qvittrande,
och fick se den andra honan komma till busken
med den föda hon samlat; och hon delade den,
utän åtskilnad, åt alla ungarne, och den räckte till
för alla, och de moderlösa blefvo icke öfvergifna i
deras nöd.
Och fadren, som misströstat på Försynen, berät-
tade om qvällen för den andre fadren hvad han sett.
Och denne sade: hvarföre grämer du dig? Gud
öfvergifver aldrig de sina. Hans kärlek har hem-
ee T or