vida vi i Danmark verkligen äga den skriffrihet, i hänseende till meningsyttran de om konstitution, lagstiftning och statsbestyre!t, som vår store lagkunnize, nuvarande General procurör och deputerad i Kongl. Danska Kansliet Anders Sandöe Örsted, (i hans skrift om förordningen af 1799) definierar med: rätt till att tadla, rätt till att framlägga i dagen brister och fel, rätt till att göra förslag till förändring och förbättring i lagarne och allmänna inrättningar,? i hvilken rätt han aetager det för så tydligt, att fribeten, om det skall finnas någon, måste bestå, att, det skulle vara ett förnärmande mot det sunda menniskoförståndet, att anföra bevis derför; och, som förordningen af 1790, i direkta och bestämda uttryck, synes hafva sanktionerat, genom att (i 5. 7) berättiga skribenten till attyttra sin meving, angående hvad han tror kunde vara att förbättra eller rätta i landets lagar, stadganden och allmänna inrättningar. Det skall visa, huruvida det här är tillåtet, att i tryck, med ett tadel, som, för att åter bruka Örsteds ord, icke låter förklara sig af hänsigt till att uppväcka folkets missnöje och tillvägabringa jäsving omtala en regeringseller endast blotten Kollegial-åtgärd; eller huruvida man till och med bara, med anständig frimodighet, tör yttra tvifvel om en sådan åtgärds hänsigtsmessighet. Det skall faktiskt bevisa, huru längt de, i tryckfrihetslagen stundom osäkert bestämde gränsor, för vår tryckfrihet i sådant afseende får antagas att sträcka sig. — I ett ögonblick som det närvarande, då en icke oväsendtlig, i statsorganisationen ingripande institution, som tillkommit för att upplifva nationalandan, står på punkten att träda i verksamhet, är det säkerligen dubbelt vigtigt att veta hvad man offentligen kan yttra sig om, och kvad som deremot anses vara en god medborgares pligt, att låta vara oomtaladt, och skulle jag till ochi med, emot all förmodan, med den efter förordningen af den 27 Sept. 1799 så lätt pålagda speciella censurens länkar ), komma att böta för förvärfvandet af denna upplysning, skulle det dock aldrig ångra mig, att bafva bringat ett sådant offer. — Det stod naturligtvis mig öppet att begagna den foglighet från censors sida, som Kongl. Danska Kansliets intimation till Kongl. reskriptet af den 6 f. m. omtalar, och, efter hans anmodan i korrekturen, om artikelns borttagande, att undandraga mig en aktion; men det förekom mig vid detta tillfälle, att vara en svaghet, ett syndande emot min pligt som jurnalist och emot det publicum som med stigande välvilja understödjer mitt sbväfvandee — — — — — — — Redaktionen. Den af det Kongl. Dansta Kansliet befallde aktion emot Köpenhamnspostens Redaktör, är nu inxaminerad, i det att Redaktören den 26:te dennes emottog stämning i saken för den Kongl. Lands-, Qversamt Hofoch Stads-Rätt, samt den tillförordnade aktors, Prokuratcr Bendzons inlaga i målet den 28:de framlades i Rätten. Det af aktor gjorde påstående går ut på, att Redaktören bör för den räsonerande artikelns införande anses efter lagens stränghet ), samt dömas att betala rättegångskostnaderne. ) Författare, som blifvit satt under speciel censur, må finna sig uti censors godtycklighet, och kan icke vända sig till Danska Kansliet med begäran att få trycka hvad censor funnit för godt stryka ut. Af det obestämda och undvikande i dessa ord, vili man förespå att straffet ej blifver så hårdt. Vidrag af ett bref från Köpenhamn den 31 Juli. Efter en skrifvelse från Reikavik på Island af d. Juni bodde Prins Fredrik hos StiftssAmtman Krieger derstädes, hos hvilken en bal skulle anställas till ära för den höga gästen. Resan till det inre af ön kunde då ånnu icke företagas, då man först 24 dagar sednare kunde vänta att finna bete öfverallt för hästarne. 30 sådane, till bruk för Prinsen, hans sällskap och hans bagage voro anskaffade. — Man färdas på Island endast till häst, och låter desse beta om natten. medan man sjelf lägrar sig