had
pagnera sångerskorna. Balen öppnas. Fiun i hu-
set dansar alldeles ensam, ev vänder (ill sin plats
och uppmanar de öfriga mest ansedda damerna til
davs, den ena eher den andre. De dansa ock, till
dess atr alla hafva på detta sätt hälsat stillskapet,
hvars bifallstecken alltjemt tyckes föröka sig. Ef-
ter damernas -olodansar, hvilka utvisa behag och
konst, börja hervarnes? Först värden, bksom först
värdinnan. Ofta tillåtes tjenstfolket att dansa, då
det skev under en uppmaning af värdinnan, för de-
ras lugna uppförande, såsom bevis af heunes till-
fredsställelse. Dansande sångerskor sluta balen; men
då går det ej an, att klappa händren eler göra
korus med dem. Mot midnatten kringhjudas stora
fat med syltsaker, och då ser man iblaud alia hu-
sets döttrar bildas en grupp, bkväl utan ordning,
på mattan. Gästerna ställa sig rand: orekriog dem
och nu följa likö flaskorna tätt på hvarandra. Ef-
ter måltiden åt-rtages samma ordning, som i bör-
jan af sohden, med den skillnad, att största delen
af sällskapet lemna sina platser och gå hem, unge-
fär som man ofia äfven ser hos 055.
Som man vet, göra Engelsmännen ofta spe af A.
merikanare för att desse omtala sig se ett viduan-
der i sina haf. Emellertid får man böra alt of-
tare berättvise derom, så att salen dock slutigen
icke torde få arses alldeles ogrungad. Den sis a un-
derrättelsen : Eocland är meddelad af en mar. som
der är allmänt känd såsom en akteingsvärd och in-
sigtsfull sjökapten. Hans nama äv Thomas Bridges
och ban bar i ett bref daterad: Salers d. 19 Aug.
sistl. år försäkrat: au hav sjelf alldeles icke trott
på ulivarelsen af uvågot sådant vidunder, förr än
han med egna ögon sett ett sådant, samt att ban
ogerna omtalade det, evardan has bar sig väl bekant
all den spott och spe, som strafiat de förra berwtel-
serna. Den 19 Maj 15335 på farten från Salem till
Philadelphia hade en matros på skonerten Mechanic
från mastkorgen upptäckt något 1 valtact, som han
trodde vara ett grifvande ölhufvud, för modlig-n af
ett förolyckadt fartveg. Jag eftersåg det med kikaren,
och fann icke erxdast att det liknade ett sådant, u-
tan äfven att dervid syntes flyta någontiog liknan-
de vattenfat. Skeppet var då på 5 a 10 mils af-
stånd från Cap Cad, sjön stilla, fisklinor utkastade.
Snart tycktes det sedda komma oss närmare. Jag
trodde att en strömsättving förde fartyget ech lät
lodet falla; men då märktes ingen eller en högst o-
betydlig drifving. Emellertid sigo vi, att det var
lefvande och funno ssart att det verk ligen var den
så kallade Sjö-Ormen. Den kom rakt mot: skeppet,
och sam langsamt förbi och på omkring 15 alnars
afstånd, så att vi ganska noga kunde betrakta den-
samma. Den tycktes, att döma af vårt eget far-
tygs langd, vasa fait 36 alnar lång. På VWockaste
stäliet tycktes kroppen vara som ett fat på Go gal-
leens. Hufvudet var större och liknade nästan ett
hästhufvud. Färgen var gråsvart. På afstånd tyck-
tes det som djuret bade haft stora knölar, men då
det var oss nära, sågo viatt dess vågformiga rörelse
endast vållat deuta utsseende. Det ändrade alldeles icke
sin kosa och syntes icke förvånadt af vårt granskap;
böjde endast hufsudet som det höll helt litet, of-
van vattnet, då det passerade oss. Tydligen sågo vi
det ännu på en half mils afstånd: hvarenda man
ombord har betraktat det; och styrmannen infört
det i loggboken.
I Runopur bhblefva två ctarka inrdstötar kända dd