VA NETA ME RE RT Re CRT: FRE EPRETTe FF TELE tiiiföllen beherrskade af någon stark opinion, som alltd för vlltöllet företrader den lagliga mektens ställning ech ieflyleise Under den iuacna tiden. — Det lär ett vådavde parti, som då garsko bhestigt afgör de under iverlacsmng förekommande samhäillsanpgelagevhvtern: inder vårt lugna förhållande finDes joke, och kan mom vår .epie-entation icke fivnas virsol surt men i hd deraf, måste i afseende å en så beskeltod fråga, som en vepresentationsförandring, ol tud uppstå så många flere viljor, så mycket skilja kiigar åsigter, som hvar och en vid dessa öfve logninsar fever sig alldeles frigiord 1ifrån något vite iving, teh sålunda af den i menskliga nainres uedlagdae vecukärleken manad, att göra sin åsigt öfver del öndamålsenliga och bästa gällande. N i Olserlicsosgasrnes egepskan trom rådslående församling: är .-ogsomhet, missbelstenhet, och en ifrån sårad een ker acjsalias uppkommarde häftighet, sem epallsvast uppekdisr men oftast alldeles omintetgör all ferlikviogs möjöebet emellan de stridiga åsigterne. Petitionärerne bafva troligen ifrån dessa slutsatser hamiat öfver vuclsen, all de lika litet sjelfve, som senom deras vid allmän Kiksdag församlade . såkallade represevianter, sköolle under hopp om framgång kunna fillvägabringa något antagligt förslag bill representationsförändring; och det är påtagligen derföre de 1 underdånighet avnropat Konungamaktens hjelp och biträde. Vår menpings motståndare vilja äfven låta påskina, att icnungamakten icke bör äfventyra sin värdighet, genom afgifvande al eti förslag, som af Rikets Ständer kunde afslås och ogillas. Härtill svara vi: att Styrelsen aldrig kan förlora af sin värdighet, då den handlar öppet och i Folkets anda. — Den kamp, som komme att uppstå emellan föremingen af Styrelse och Folk, emot en halsstarrig eller ensidig representation, blefve at föga betydenhet, då Konungamakten, vid ett sådant tillfälle, begagnade sitt prerogativ, att åtskilja Ständer, som motarbetade Konungamaktens och Folkets förenäde åsigter i afseende å fordringarne för landets väl. Det utgör i vår tanka ett bevis å en alltför inskränkt föreställning, om man ifrån 72 4:s öde vid denna Riksdag vill finna någon nedsättning uti, eller ens något anfall cmot Regeringens värdighet. Rikets Ständer hafva i denna fråga i vår tanka utom all tvifvel begåti ett misstag, likväl till betydlig del understödt af inom eo stor del af Svenska folket ännu outvecklade begrepp, om rätta sammanhanget eller heskaffenheten utaf denna fråga. Måtte man Hikväl aldrig härvitrån komma till nägon sådan slutsats, att styrelser kunna eller böra handla etter det individuella småstonets retliga benägenhet till stickenhet, och till återgäldande af sådana förnärmanden, som blott kunna äga rum inom det enskilta lifvet, men som, statsinakterne emellan, aldig kan komma i fråga, då tiden och upplysninsen alltid rättfärdigar den opinion, som varit den rätta, om den också för ett ögonblick icke kunnat hesegra eller öfvertyga stina motståndare. — Vi kunna icke inse, alt Styrelsen skulle förlora af sin värdighet, om ett ifrån den utgånget förslag icke al Rikets. Ständer antages. Vore förslaget ärligt viecnadt, och således godt, så skulle det utom all fråga 1 längden vinna framgång, under det styrelsen, efter dess afgifvande, alltid kunde vara lugn, i medvetandet att bafva uppfyllt en pligt emot samhället och emot sig sjelf. — Det gifves sålunda i vår tanka Inga grundade skäl, som motsäga fordringarne, att initiativet för en Representationsförändring under rärvararde förhållande i Sverge utgår ifrån Konungen. Behofvet af reformer lärer nu mera icke af nåzon vilja motsigas. Styrelsesorganisationeni Sserge av förträffligt skildrad, uti ett högst förtjenstfullt arbete, under denna titel. — Sverges skatteförhålinden äro likaledes ådagalagde med en sakkännegora och med ett nit för missförhållandernes afinelpande, som hade löstjent en större uppmärksambet än vår lagstiftning hbuintills deråt egnat. Landet i allmänhet , och dess industiiidkande medlemmar isycnerhet, känna sig uti ett dagligen sugande bebkof af en anvorlunda sammansatt och arovorlunda verkande representation: och af eg ansorlunda beskaffad Styrvelses organisation än vår aarvarande. Saken ar nu uti folkets händer, och får icke sera handlöst öfverlemnas. — Kongl. Maj:ts nådisa yttrande, att icke kafva velat gå Svenska folkoto daångecamt mananande Atlmnmorfvseelanw ; fr Ce