rå större genomtänkt plan till reform. Den mäste komma från en god styrelse. Det är ingen, som begart hastigt genomgripande reformer, åtminstone bar jag ej gjort det, och jag har ej heller hört andra begära det; men jag har fordrat, att då ivan öfvertygat sig, att vår representativa form är olämplig, Styrelsen måtte tanka på att småningom förandra den och att derefter framgå på de öfriga reformernas bana. Dem nödiga förändringen gäller icke så mycket personerne inom representationen, som formerna; ty jag är öfvertygad att, afven med den nuvarande representationens personal, en eller två kammare skulle kunna sammansättas, hvatmed nationen åtminstone kunde vara hattre belåten, än den nu är; men de odragliga formerna för arbetssättet vid Riksdagarne, och de många Ståndsintressen, som splittra representationen, måste nodvärdigt förändras och undanrödias. Här har blilvit sagdt, att det vore den unga familjen inom vår dynasti, som, om jag fattade meningen rätt, skulle först komma att känna de skadliga följderna deraf, att Konungen gåfve efter för 10pet efter reformer. Jag tror tvertom, såsom Grefve Cronhjelm, att det just vore den uppväxande dynastien, som häraf komme att skörda de mest välgörande frukter. Alt införa reformer, är naturligtvis alltid till en början förenadt med svårigheter, ty de, som dragit fördel af oformligheterna, släppa ej gerna ifrån sig dessa fördelar, utan söka på allt sätt att bibehålla dem. Men det är just detta onda, som, för att undanrödjas, fordrar den bepröfvade kraften, det stadgade anseendet, den Europeiska ryktbarheten, samt således icke bör ölverlemnas åt unga telninzar, som ännu icke haft tillfälle att för värfva någondera, Hr Rosenblad har vädjat till bistoriens dom, öfver så väl rådgifvande personalen, som de personer, som här tagit sig friheten att klandra denna. Jag har för egen del aldrig smickrat mig med någon tanka att ibågkommas af historien, och hvad vår opposition i öfrigt angår, så anser jag det vara så obetydligt, som den både vid denna, och isynnerbet vid sista Riksdag, uträttat, att jag icke tror, att historien skall göra sig särdeles besvär, att åt densamma förvara månget blad i sin dombok; och beträffande den rådgifvande personalen, så fruktar jag, att dess anspråk äro föga mer grundade, då sannolikt det bästa för åtminstone plurvaliteten inom den vore, att den helt och hållet glömdes af bistorien. Jag måste likväl bekänna, att, genom vår opposition, meningar oci tankar blifvit bragte i omlopp bland allmänbeten, hvilka kunna, om ej celebrera personerna, åtminstone fästa uppmärksamhet vid dem, och jag kan, ur denna synpunkt, icke annat än lemoa min byllving åt det första försöket, jag från denna sida förnummit, att öfvergå från de stora klingande orden, för att lemna ev, på lakta grundad, skildring af styrelsens bandlingssält. Jag säger likväl uppriktigt, att jag tror denna Hr Grefve Cronhjelms framställning hafva kuonat vara mer sakisik och mer bindande i bevisningen; men såsom det första försöket är den i alla fall högst förtjenstfull och berömlig. Hr Tham bar bögeligen fördömt, att man, utan att hafva läst StatlsRåds-protokollerna, här vågat yttra, hvad man hört sägas om den rådgifvande personalen, och hav har kallat detta för sqvaller, en odygd, som, vid den tid Hr Tham uppfostrades, var allmänt afskydd. Jag tror emellertid de! vaa både lofligt och nödvändigt, att yttra hvad man i ett eller anvat ämne, angående Konungens rådgifvare, hört, då man ej från KonstitutionsUtskottet kan framtvinga Protokoller: e öfver dess gransknoiogs-åtgärd. Dessutom bar jag ej I Grefve Cronhjelms skildring funnit annat än hvad som kan bevisas genom tryckta akter, eller innefattar allmänt kände händelser, hvilka hvarken böra eller kunna undandöljas. Men älven, om man skulle nödgas förlita sig på blotta berättelser, om hvad som passerat inom administrationen, och således någon gång äfventyra ett misstag — hvems är skulden, om icke deras, som undanhålla upplysningarne 1 officiel väg? Jag kan intyga, att. det blifvit rekadt att få afskrifter af till Embetsverk aflåtne Kongl. Bref, derföre att man ej kunnat Pog fullständigt uppgifva etiketten; att få utdrag ur offentliga diarier, emedan man ieke kunnat eller velat specifikt bestämma något särskilt ämne, d. v. 3. på förhand känt innehållet af den handling man begärt, utan endast i allmänhet fordrat Utdragen för någon viss tidrymd — och denna vägran har skett, oaktadt TryckfribetsFT ww CD Kr