oo AR mm AMN -—— -— RE E-EKHRR EE tionen af bränningsredskapen, ett ämne, uti bvilket det är vida battre att Regeringen beslutar, än att det handlöst öfverlemnas till bearbetande af de splittrade intressena inom en sådan representation som vår. Regeriugen borde hbafva beslutat sattet och tiden för denna tillverkning, samt secan öf-erlemnat sin förordning derom till Stärderne, som sr dan bort beskatta tillverkningen. Nu synes beia landet komma att förlora på behandiirgen, med undantag af Kopparslagarne. De särskilta motiverre till styrelsens underlåtenhet i detta fall, bade bort igenfinnas uti Utskottets dechargebetänkande, och de oskyldige ibland Rådgifvarne i denna del, om sådane finnas, njuta rättvisa. Man hör ofta strängt tadlas styrelsens sytem i det stora hela, och å andra sidan kiandrar man lika strängt, att de, som skrika på ett feiaktigt system, icke uppgifva något bättre i srätlet. Man kan hafva rätt på båda sidor. Svårt är visserligen att uppgifva i detalj, huru en styrelse skall hardia, utan att man sjelf i botten känner alla detaijerne af dess verksamhet; men i några större frågor torde det icke vara förmätet, att söka meddela henpe någon anvisning. Man kan således säga, att styrelsen bort hafva till mål, att framgå, icke med brådstörtande, men med säkra och jemna steg, på reformernas bana, i allt hvad som rörer nationens stora intressen. Konstitutions-utskottets betänkande upplyser likväl icke ett ord i denna del, och det ar deruti det synes mig vara mest ofullständigt. Det tyckes, Mine Hrr, verkeligen 1 Eutopa, äfvensom i andra verldsdelar, för det närvarande finnas ett slags politisk sjukdom, syftande derhän att utsträcka folkens och inskränka Regeringarnes makt. Detta äv visserligen till en del en föijd deraf, att natiomerra börja allt mer och mer klart iose sina naturliga rattigheter, och börja allt mer och mer afskudda sig de ovmaturliga band, man pålagt dem, och blotta aningen derom; att menniskan icke njuter rätt, verkar en viss oro. Dessa symptomer, lyckliga eller olyckliga, allt efter som man betraktar dem, till deras grund och deras resultater, böra deck ingalunda tillskrifvas folken ensamt. De kunna långt mera tillskrifvas Regeringarne. Ty dessa synas verkligen, i vår tid, vara: slagne med politisk blindbet och icke se, hvad de1as egen frid tillhörer I stället, nemligen, attställa sig i spetsen för de reformer, hvaraf folken äga behof, och som de slutligen, med godo eller ondo, måste framtvinga, äro styrelserna nu, nästan mer än någonsin, rädda, att taga initiativet, som likväl är det enda sättet för att kunna lugnt framgå på reformernas väg. Vi hafva utom våra gränsor sett ett folk, hänfördt, måhända längre än det bort hänföras, i följd af sin styrelses reaktionära anda, och detta exempel, rätt uppfattadt, borde hafva varit i högsta måtto lärorikt såväl för styrelserne som folken. Styrelserne borde deraf insett nödvändigheten, att med jemna steg och utan öfverdrift medfölja tiden, att ej lofva mer än de kunna och vilja hålla 3 och folken, eller deras försvarare inom representationerne och publiciteten, borde hafva lärt att frihetsteorierna, för långt drifna och yrkade å folkens sida, leda till en olycklig splittring emellan styrelse och folk, antingen ull ett förderfligt folkvälde eller en lika förderflig despotism och reaktion å styrelsernes sida, alltid under uppgift af nödvändigheten: kraf. Jag tillhör ej dem, som vilja sönderbryta eller vinna allt på en gång. Jag vill blott se styrelsen med kraftfull hand taga initiativet i de för-: bättringar, nationen ej kan undvara. Då kan nationen vara trygg, utan att beböfva frukta för de omogna försöken ifrån ett eller annat håll, och för de maktutdvidgningar, som å ena eller andra sidan någon gång visa sig såsom följder af folkens sjelfvilliga rörelser, icke vårdade af en klok och frisinpad styrelse. Och jag ber Gud bevara mig från att uppletva den dag, då vår styrelse af nationalviljat styrka och opinionens ström hänföres längre, än som tillafventyrs kan vara nyttigt för mitt fädernesland, och just derföre begär jag, att styrelsen måtte fö. reslå måttliga och sansade reformer som tiden kräfver, och hvarefter folket längtar. lnk Å. Jag gör gerna rättvisa åt Rådgifvarne. Jag har hört, att man säger om deras kall, att det är tungt, och jag undrar icke att detta säges synnerligen af dem, som ensamme få draga. lasset. Man kan icke begära, alt personer på grafvens brädd och uppfostrade i en helt annan tid, kunna göra sig rätt. intima med den nya tidens fordringar och göra sig rätt redo för dess begrepp, men det åligger dem då ätt lemna rum åt andra, som mera. följt med