ilykt.
Nej, afsigten var att plåga och besvära mig,
och framför allt, att hindra mig ifrån att skrifva
och offentliggöra hvad jag skrifvit, emedan det
var just detta man hatade och fruktade. Bevis
härpå innehåller sjelfva förklaringen, hvari det he-
ter, att, om fortsättning af skrifters utsändande,
innan de biifvit hos Ofverståthällare-Embetets
kansli anmälde, finge äga rum, sådant möjligen
kunde leda derhin, att skrifter, verkligen brotts-
liga och äfven ledande till äfve niyrliza uppträ-
den för Kapitenens förvarande, samt sålunda vä-
deliga för. ordning och sikerhet, kunde blifva ut-
spridde. Arv det då med papperslaj par, som man
sönderb: yter galler och murar? eller skulle jag kanhän-
da skriftligen organisera ett uppror, för att taga mig
ut ur arvresten? Men äfven ett dyhkt kvode endast
befordra min flykt, och att jag ej vill fly, det vet
Öfverståthållare-Embetet såväl som hvar och en
annan, och har, efter hvad jag ofvan visat, der-
3
emot ey tent n? Soot förs! sigtighetsmått. Jag skulle
således tillställs en hbel revolution? Hvilken orim-
lighet! J bem täller ; underdåvighet, om ehe
Öfverståthä!llare-En ubetets konce ist borde förbjuda
att, Atplostone i ofteella skrifva av
ikt oförnonf, fal hon ehest kan läta bli det,
Men saken är, at! öf ersålhåvare-Embetet, eler
rättare? den, som ir nrerar detkemmo, vill utöfva
en liten censur öfver hvad jag skrifver, och sup-
primera alt, som ejäör tocom behagligt. Tall den-
na afsiot icke tillräcklig et genomlyste förslarin
cn,
så är den ovedersäcligen vpplyst of den hövding
jag här i under änia! wet biogar. Elter cct våld,
som hos mig blifvit hegånget, då man borttog en
iCke MatTve n, ej en gårg frdietryert skrift. järer
f ) 1 rr. oo
nr dte någon efertanta ha vainatios vederbö-
3 2 LL År At 3 a Yr a
och d. 4 dennes återbar man
tagna exemplaren, hvilket
unge hindra, som jag bunde hi dra o
tagandit. Det bifogade Protokoll! sutdra set är ik-
vär en så niadrkvä: dig akt, at dn förtienar kom-
ma till Eders Majits oc 2 publikens kunskap. Dei
PEPS erna ie. Clörbrutit mic not instrek-
gvarden och Koorl.
tr Mars 15150, bvilken ordning blifvit mig surciord.
Jag känner er det ofvarnärsda Konsel brefvet! Ir-
struktionen åter innehåller intet förbud för fongar
alt utsände skrilter, och intet stadgande, att de sko-
la synas af Öfverstål ihållare-Embetet. Någon ord-
ning, hverefter jag hede att rätta mg, har aldrig blif-
vit mig kungjord, intel ord har blifvit till mig sazdtom
hvad j jag hade att rakttaga, jag haringenting öfver-
trädt. och jag trotsar Öfver: tåthällare- Embetet, a!t
bevisa den minsta förseelse å min sida, enligt den
gamla regeln, att der ingen lag är, der är också in-
gen öfverträdelse. Lag finnes ej i detta fall, och.
de godtyckliga stadganden, man för hva:je dag sär-
skilt behagar utfärda för min bevakning, gälla ej
mig, som aldrig derom blifvit underrättad. Men
det skäl, som uppgifveg för exemplarens återlem-
nande, är nästan ännu sämre, än det, som uppgafs
för borttagande. Det säges nvemligen, att Öltver-
Ståthållare-Embetet efter den sålunda vidt-gne
qvarstadsåtgärden kommit i tillfälle att taga känne-
dom af skriftens inrebåll, funnit detta vara af så-
dan beskaffenhet, att, i händelse Kapten Lindeberg
i vederbörlig ordning hos Öfver-Ståthållare-Embe-
tets kansli begärt att få skriften utlemra, sådant icke
bort honom törvägras. Bredvid denna förklaring,
behöfver jag endast anföra tryckhubetsförordningens
6. 2 mom., der det heter: Någon tryckningen
föregående granskning af skrift, eller något för-
bud emos tryckning deraf, skall cj äga rum. Och
det ges i Sverge, och i Sverges huf vödstud en Em-
betsmannsmy ndishet, till den obegripliga grad o-
kunnig om ; dlagen, eller trottsavde dess: bud,
som ofvannämda protokollsutdrag v isar!
jas hade i. min Bbesvörsskrift till Hofrätten åbe-
ropat Trvekfribetsföre dvingen, och den öfvertia-
delse deref Öfverståth are Embetet redan då be-
- Sin nochtr .
cått, när det nekode mig begagna skrunnyshiuvide,
och fritt utsänd
kade crinrat, at cenna Förordri
och en Svensk medborgare,
i byta
wanen. Endost d
1
ud trveaning bvad jag skref Jag
(Y
ie 1:
bvad ban eckrilver, men det bliv bokivvekerens
att i sådant fall. sem I acla andra, skalla sig
. ven M t
ariv förrattare. BRöttisheten att skri
va och trycka upphör aldrig för någon Sk, Så
länge han lefver, och någon Censor af skift
före iryekninvger. äver ingen Mensiska nn
nio
Å