TEATERN.
PENGAR OCH GAMLA ANOR.
Ett Svenskt original i vaudevillegenren är rnågnn-
ting för vår tid lika sällsamt i Sverge, som alldag-
ligt i Frankrike. Den moderna vaudevillen är, om
vi så få säga, ett uttryck af nutidens finare sall-
skapston, der sängen spelar en hufvudroll, men
skiljer sig derifrån 1 det afseendet, att man i den
förra finner, eller åtminstone bör finna det glada
skämtet, det muntra, det qvicka, med ett ord, det
religa , som deremot sällan vankas i de större um-
gängskretsarna. Alan kan derföre vara säker, att
en fullkomhgt god vaudeville skulle på våra teatrar
— nvej, vi bedja om förlåtelse, det får iu icke fin-
nas mer än en — göra mera epok, än nästan hvil-
ket annat dramatiskt arbete som helst; och man
behöfver, såsom bevis för detta påstående, endast
citera, att äldre vaudeviller sådana som Kronofog-
darna och Tillfillet gör tjufven, ehuru tillhöran-
de helt andra tider, ännu ses med nöje. Hvarje in-
hemskt försök i denna väg förtjenar derföre onek-
ligen uppmärksamhet.
Just dessa omständigheter göra det likväl må-
käsda kinkigare att våga sig in på denna bana, än
på hvar och cn annan i dramatisk väg; ty för att.
?
fullkomligt lyckas i vaudevillen, måste äfven alla
fordringarne af en god komedi deri uppfyllas: en-
het och raskhet i handlingen, sanning i karakterer-
na och sedemaålningen, qvickhet och udd i versen,
i förening med et val af melodier, som väl lämpar
sig tll det beia. Detta mål bar författaren till
Penningar och gamla anor visserligen icke eipp-
nätt, sävida föremålet för pjesen, enligt intrigen,
en ung:barons frieri till en rik grosshandlaredotter,
varli en sammanförd skildring af nutidens Bördsadel
och Skeppsbroadel, om vi få nyttja dessa båda
gängse uttryck; ty detta rikhaltiga ämne kunde u-
tan tvifvel gifva anledning till en helt annorlunda
träffande tall. Här synes dock ändamålet hos för-
fattaren icke så mycket varit karaktersskildringen,
som förnämligast att för aftocen uuvderhålla publi-
ken med nägra nätta arier och kupietter af goda
musikaliska författare, och stycken ur Kuhlaus mä-
sterverk Lulu, som ännu ej blifvit uppförd härsti-
des; uv Den stumma af Portiei och den afbrut -
na Offerfesten, en trio efter en bekant melodi,
komponerad af H. K. H. Kronprinsen; kupletter ur
Kronfogdarne; en trio ur Friskytten och finalen ur
Fra Diavolo, allt stycken som man hör med
nöje. Dialogen har också några pikanta ställen.
Det hela bär för öfrigt stämpeln af en anspråks-
löshet, som föranleder Oss att uppmuntra författa-
ren, att icke afskräckias, om också det första försö-
ket i vissa delar icke kan sägas hafva blifvit krönt
af framgång.
MENSEN IE NER Oe SNS RASEN