TEATERN. PENGAR OCH GAMLA ANOR. Ett Svenskt original i vaudevillegenren är rnågnnting för vår tid lika sällsamt i Sverge, som alldagligt i Frankrike. Den moderna vaudevillen är, om vi så få säga, ett uttryck af nutidens finare sallskapston, der sängen spelar en hufvudroll, men skiljer sig derifrån 1 det afseendet, att man i den förra finner, eller åtminstone bör finna det glada skämtet, det muntra, det qvicka, med ett ord, det religa , som deremot sällan vankas i de större umgängskretsarna. Alan kan derföre vara säker, att en fullkomhgt god vaudeville skulle på våra teatrar — nvej, vi bedja om förlåtelse, det får iu icke finnas mer än en — göra mera epok, än nästan hvilket annat dramatiskt arbete som helst; och man behöfver, såsom bevis för detta påstående, endast citera, att äldre vaudeviller sådana som Kronofogdarna och Tillfillet gör tjufven, ehuru tillhörande helt andra tider, ännu ses med nöje. Hvarje inhemskt försök i denna väg förtjenar derföre onekligen uppmärksamhet. Just dessa omständigheter göra det likväl måkäsda kinkigare att våga sig in på denna bana, än på hvar och cn annan i dramatisk väg; ty för att. ? fullkomligt lyckas i vaudevillen, måste äfven alla fordringarne af en god komedi deri uppfyllas: enhet och raskhet i handlingen, sanning i karaktererna och sedemaålningen, qvickhet och udd i versen, i förening med et val af melodier, som väl lämpar sig tll det beia. Detta mål bar författaren till Penningar och gamla anor visserligen icke eippnätt, sävida föremålet för pjesen, enligt intrigen, en ung:barons frieri till en rik grosshandlaredotter, varli en sammanförd skildring af nutidens Bördsadel och Skeppsbroadel, om vi få nyttja dessa båda gängse uttryck; ty detta rikhaltiga ämne kunde utan tvifvel gifva anledning till en helt annorlunda träffande tall. Här synes dock ändamålet hos författaren icke så mycket varit karaktersskildringen, som förnämligast att för aftocen uuvderhålla publiken med nägra nätta arier och kupietter af goda musikaliska författare, och stycken ur Kuhlaus mästerverk Lulu, som ännu ej blifvit uppförd härstides; uv Den stumma af Portiei och den afbrut na Offerfesten, en trio efter en bekant melodi, komponerad af H. K. H. Kronprinsen; kupletter ur Kronfogdarne; en trio ur Friskytten och finalen ur Fra Diavolo, allt stycken som man hör med nöje. Dialogen har också några pikanta ställen. Det hela bär för öfrigt stämpeln af en anspråkslöshet, som föranleder Oss att uppmuntra författaren, att icke afskräckias, om också det första försöket i vissa delar icke kan sägas hafva blifvit krönt af framgång. MENSEN IE NER Oe SNS RASEN