let dertill sökes i enTjemförelse emellan aflöningen för Carl
XI:s -bataljonsbefäl, och det nuvarande. Men skälet är emot
vice Talmannen sjelf. Ty Carl. XI:s organisation visar en
regementschef, och som bataljonschefer, cen ÖfverstLöjtnant
och en Major. Detta var en verklig fredsfot; men sedan
kriget har kommit in i fredsfoten, blef det 3 Majorer,
hvaraf oftast 2 och alltid en lärer hafva ingenting under
freden att göra, men merendels någon — ofta nägra — vid
krigstillfället äro oauvändbara. Så är äfven nu 12 i alla
lägre grader, för 5 i Carl XI:s; och det oaktadt så många
vakanser för musikens och underoflicerares aflönande, hvil-
ka då ej voro tillåtne; och nu åtminstone icke besvära be-
fälet med att exerceras. — Månne han då ej gjort bäst att
icke jemföra?
Vice Talmannen vill ökadt anslag för de begge särskilte
Beväringskorpsetvne, och finner derföre besynnerligt att då
representationen omtalar nödvändigneten att utvidga Bevä-
ring-syrtemet, och yttrat att fäderneslandets sjelfständighet
deraf hufvudsakligast beror, man likväl vägrar tillfreds-
ställa fordringarne för Beväringsbefälet. Härvid bör jag
först rätta ett misstar, hvartill vice Talmannens uttryck
måhända förledt många af Ståndet ledamöter, att döma af
der här om dagen nekade återremissenv, angående försvars-
verkets organisation. Jag vet ingen inom detta Stånd,
som yrkat utvidzandet af Beväringssystemet; tvertom har
jag hört en plan, endast afseende öfuing af en klass, och på
sin höjd behot af fäöltlkommenderina för 3:nc; men väl bar
jag hört begäras, och sådant med skäl, minskning af stän-
diga armeen; och till en början begärdes blott, isamma ytt-
rande, en minskning utaf ungefär i-5ö:del af den indelta
infanteristyrkan. Men om man ock verkligen begärt en så-
dan utvidgning, och deuna begäran ej härledt sig af någon
tjenstfärdighet för högre afsigter; hvad bevisa väl afslagen
till anslaget annat, än att vi ej kunua förlita oss uppå, att
Beväringssystemet ändamålsenligt organiseras, till lättnad i
kostnaden för den ständiga armåen, och att vi deremot tro,
att en sådan organisation verkligen vore möjlig. Kan vi-
ce Talmannen öfvertyga oss, alt den cj är det; då, men
först då, har ban rätt att taga skäl af våra önskningar, för
att ogilla våra afslag. -
Vice Talmannen synes med särdeles ifver klandra, att
Utskottet så enkelt afslagit det nu åter begärda öka-
de anslaget, till armåens matericl, oaktadt de medde-
lade, mest detaljerade kalkyler och förslag. MNen besin-
nar han då ej, att det kan finnas opinioner, som i sådane
fall grunda sig på granskningen af de förut oifna ansla-
ens förvaltning, på samma gång de ej låta endast öfverty-
ga sig af uppställda sillror och i lösa ordalag anförda skäl;
samt anar han cj möjligheten, att dessa då hehbre välja
tystnaden, än ali framkalla vidare diskussioner! och åter
framställas våra söner, våra anhörige, vår beväringsungdom
med ett ord, för att bevisa sina satser; liksom han, för att
bibehålla stående hären, talar till vara hjertan om bevä-
ringsynglingarnes fara, framställer han nu deras förlåtliga
fåfauga, såsom ett öfvertygande skäl, att anslå stora sum-
mor tillarmåcens materiel. De äro, säger han, icke belät-
na alt bära vapen, om de äro sämre klädda, utvedde och
bevärade, än den stående armeen; men vice Falmannen
borde väl unna 0ss tid, alt fråga dem sjelfve derom! Mån-
ne Stats-Utskottets förslag, angående begagnandet af bevä-
ringsmanskapets egna kläder, emot slitnimgspenningar, lem-
nadt till deras fria vilja, under det att de nu varande för-
radsecirekternas brukbarhet medgifver ännu några ars slit-
, kan anses för annat, än ett försök att öfvertyga sig
om de äro helåtne eller icke. Om jag, ä ena sidan, vär-
derar vice Talmannens nit, att förekomma den märkliga o-
likhet, som den rikes och den fattiges utredmug kunde för-
anleda, kan jag, åa den andra, icke inse vigten af det skälet,
Patt jngen annan arme bestående at konskription, antagit
etta beklädnads ätt. Hvarföre 1 detta fall ej vilja anta-
ga, hvad andra folk cj balfva, då man så strängt Jexar 0s5,
då vi vilja antaga hvad de funnit vara nyttigt Men om,
som man tror, den militäriska blicken icke måtte lida af
de ringa färgskiftningarna i en blåklädd massa; om vanan
till och med kunde vara dyrbar, att se det fina och det
grofva klädet, under personliga utöfnivgen af samma plig-
ter. sträfva till samma fosterländska mål; om kostnaden ej
behöfde blifva så stor som vice Talmannen beräknat; och
om vår ständiga armås lyckliga lott, att ständigt äga I ven-
ne brukbara fredliga militäsbeklädningar, skulle ingifva
hoppet, att, emot skälig vedergällning, i behofvets stund ä-
I3
ga cn god del, färdiga krigsmunderingar åt de fattigares
ynglingar, som ej kunde äfven till kriget utgå med egna
kläder; bvad blifver det då af alla de betänkligheter, som
häruti äro visade oss. Jag befarar, att det är något annat,
som föranledt klandret. Måhända bar benämningen rockar
och byxor förefallit motbjudande, men det kunde ju dö än-
dras till jacka och byxor.
Hvad de 70,000 Riksdaler årligt anslag angå, som
vice Talmannen erinrade oss widsista Riksdagen an-
slogos genom söstning i förstärkta StatsUtskottet , se-
dan två stånd stadnat cmot två, och frågan således,
efter behörig grundlagsordning bort förfalla, kan jag
blott beklaga, att sådana skäl behöfva framdragas, som
snarare torde öka motsträfvigheten, än uppmuntra till för-
troende. Ty illa är det, då regeringen måste emottaga all-
miänna medel, som med så ringa öfverlygelse lewminas den,
att endast en ringa pluralite afgör saken. ,
I fråga om armitens vapenöfningar, vill äfven v. Talm.
bevilja ökade anslag, och han framställde således krigshä-
rens öfning såsom ett vilkor för landets sjeliständighet.
Jag tror så med; men jag tror tillika, att äfven andra li-
ka angelägna vilkor finnas för national-sjelfständigheten;
och jag vill med v. Talmannen ctt ögonblick känna stolt-
het öfver att bafva hört Putlänningen? finna förvånan-
de, att den Svenska soldaten på så kort tid kav danas till
kriosticnst. Den som berättat det tyckes hatva varit en
Dansk; och han synes då af v. Tam hafva bort erinras
n, att en dom efter den flyktiga blicken på cexercis-
tet var mindre säker, men att Stenbockens rustningar,
vår gode v. Talmans förfäder troligen äfven såsom
Blekingesvänner deltagit, bättre kunde berätta så-
daut. Den sorgliga målni som uppdrages öfver Passevo-
sw