Here Iiecatralt, så Sar en del at denna summa iran Kongl
Teatern. Ej heller vore en dylik täflan någon vinst för
konsten; snarare till skada. Teaterkassörer arbeta som
minörer; den segrar, som förmår att gräfva sig mest ned
i dyn. Frib. Boije, Ludvig, erinrade sig den tid, då
Stockholm hade 4 Teatra:, och lät sig ej öfverbevisas uti
något, som stridde emot hvad han sjelf öfverlefvat. Täflan,
påstod Friherrn, bringar konstnären till sin höjd; här kon-
sten hos oss fallit, så är det derföre att täflan uteblifvit.
Han fatin dock billigt, att utländska Histrioner böra betala
till Stora Teatern. Grefve Cronhjelm trodde ej, att den
Teaterkassör, som hos oss gräfde sig ned i dyn, skulle haf-
va någon förtjenst. Grefvre Lövenhjelms yttrade åäsigt
härutinnan härledde sig troligen deraf, att Hr Grefyeb en
längre tid vistats utom Sverge, Grefyve Lövenhjelm upp-
lyste, i anledning af Friherre Boijes yttrande, att flere Teatrar
ej rätt väl burit -ig 1 Stockholm. Gustaf TII gaf Testern
ett ärligt bidrag af 83,000 Rdr i silfver, att den måtte kun-
na uppehållas. Recetten var så litet tillräcklig, att det an-
sägs för en hushållning att icke spela. Den dramatiska te-
atern kunde ej heller hållas uppe utan understöd af konun-
gen. Dess aktörer tillhörde dessutom operan eller voro de
Kammarlakejer. På Fransyska teatern spelades äfven med
ständig förlust. Stenborgska teatern slutade med bankrott.
60 S, Reg. Form. åsyftade ej sådane förhållanden, hvarun-
der teatern bhörer. Af samma skäl kunde man påstå, att
nummerlotteriet, apotckare-privilegierne, stadgandet om
krutillverkningen, m. m äro i strid med samma S. - Hr.
Dalman vidhöll sin tanka om censuren. Dessutom påstod
han, att dåliga pjeser ej ge folk, då deremot de förtjenst-
fulla ge fuilt hus. Frih. Akerhjelm talade för tcaterns
monropolium, samt regeringens rättighet, alt vägra nya tea-
trars anläggande. Ej i någon civiliserad stat finnes rättig-
het att, utan Jokalstyrelsens tillständ anställa offentliga nö-
jen. 60 5. R. F. är här ej tillämpiig, ty detta är ett ord-
ningsmål. Han anförde sin erfarenhet, hvilken bevisade, att
ej mer än en teater knnde bära sig i Stockholm. — Gref-
ve Horn anmärkte, att dylika skäl ej blifvit använde vid
1923 års Riksdag; man hade då anfört, att monopolium
vore nödvändigt för den Kongl. teatern. Frih. Boije, Lud-
vig, trodde, att statmakten ej borde vara enskiltas förmyn-
dare. De som unlägga teatrar, må gå under, om de ej se
sig före. — Grefve Cronhjelm ansåg de af Grecfve Lö-
venhjelm anförde exempel cj tillhöra monopolierna. Man bör
ej blanda bort frågan, hvilken bär ej är, om teatern bär
sig elier icke, utan om rättighet till tcatrars anläggande. —
Frih. Akerhjcelm, trodde att skälet för den begärda åter-
remissen borde blifva, att Utskottet föreslagit en underdå-
nig begäran, som redan är uppfylld. Teatiar få äfven nu
fritt anläggas i landsorterna. Hr. v. Haärtmansdorff in-
stämde med Grefve Horn angående censuncn, samt med de
talare som yrkat monopelium för Kongl. teateru i Stock-
holm. Hr Dalman trodde att 2:ne teatrar skulle i Stock-
holm ganska väl bära sig, om den Iongl. Teatern återställdes
på samma punkt, som då den dramatiska teatern fanns.
s Under eftermrddagens plenum föreföll ingenting af sär-
les vigt.
Då Konstitutions Utskottets, af? Grefve Cronhjelm på för-
middagen omniämde, betänkande förekom, blef det på Er
Landtmarskalkens proposition om bifall till Grefve Crun-
hjelms moticn, ytterligare begärdt hvilande på bordet.
-
Uti ett af Bordeståndets sista plena uppläste
Riksdagsmannen Hans Jansson från Etfsboras Län
ett anförande emot det, som Vice Talmannen Jon
Jonsson uppläst angående Statsregleringen, och hva:-
af ett sammandrag förut varit meddeladt. Hans
Janssons yttrande förtjenar siväl för sitt eget ge-
digna innebåll, som derföre, att en ster del af Le-
damöterne i Bondeståndet efter uppläsningen upp-
stego och med en mun förenade sig med bonom,
att in extenso anföras. i
Då vice Talmannen påstår att inga meniiga på-
följder framkallats af det förut brukliga sättet,
nemligen anvisning på öfverskotten af Statsverkets
ivkomster, svarar jag att sådant beror äf hvars
och ens begrepp om hvad med menliga följder me-
nas. Är det en menlig följd, att skatterne ökas,
eller att de blifva qvarstående vid ett högre be-
lopp, än nationen förmår draga, eller slutligen qvar--
stå större, än de för de nödvändiga Statsutgifterna
behöfvas, så tror jag, och troligen de fleste, likväl
sådant vara menligt, om än vice Talmannen icke
så anser det. Är det en menlig följd att, då
regeringen år 1818 anförtrodde Rikets Ständer ett
behof af tillfällig ökning för arbeten och för-
svarsanstalter, och Ständerova.i öfvertygelse om
detia anslags tillfälliga natur, gjorde första örsö-
ket, att anslå dylika medel på öfverskotten, Rikets
Ständer, år 1923 likväl fingo emottaga rezerinsens
förnyace begäran, com dessa medels fortfarande till
samma indemål: är det ev menlig följd, att, då ät-
ven desse Stlävder medgåfvo an-laget, under be-
stämdt tillkännagifvande af den övskan, att de an-:
visade tillgängarne måtte blifva till ändamålet
använde vå det sätt, som med afseende på natio-
nens krappa tillgångar pröfvas tjenligt och ledande
ull försvarsanstalternas upptätthållande och för-
stärkving, samt möjligaste inskränkning i kostzrader-
ne, och att Keongi. Mij:t täcktes för hvad i en el-
ler annan del af den militära omfattningen i öfrigt
ken finnas nödigt vid utförandet af försvarsverken
till lards och siör, söka tilldf ng inem de redan