DS ON med det högre befälet under en tid, då för Generalerna begäres så många pensions-platser på stit. sEtskottet synes bafva, såsom en Wörjany tillräckligt biträdt v: Talmannens åsigt, angående behofvet af ExercisKompanier. Visar denna början goda nesultater och god hushållniog, kan ju gifvas mer i framtiden? Men hvarför re anstränga fordringarne, just då man icke kan fördölja att man märker misstroende? Bevärings-anslaget, som vår v. Talman äfven vill hafva förhöjdt, var, år 1818, 80,000 Rdr. 1823 visade sig, att blott 65,000 Rdr äåtgått. Det nedsattes då af denna anledning. Som man vet, voro proviantoeh fsurage-persedlar dyrare under de förra åren, än i allmänhet sedermera, Nu har, enligt hvad som berättas oss, GeneralAdjutanten yrkat ej mindre än 140,000 Kdr, för att på 21 dygn sxercera en klass beväring. Kgl. Maj:t nedsatte denna begäran till go,oov Rdr; och 2,400 mans ökning, säger Regeringen sje.f, nu iuträffat i årliga hbevärings-styrkan , emot 1823. Utskottet har föreslagit 30,000 Rdr, eller en ökning af 1-3:del, då 2,000 man af 11,000 utgör mindre än en femtedel. Ett så rundt anslag, under fallande pris, bevisar detta njugghet? Och hvad betyder väl v. talmannens, vid denna vunkt. åter utvecklade åsigter om stora lägers nytta och tförtvåffllighet? Skulle beväringen dragas utur länet? Men sådant är ju stridande mot 1812 års koutrakt angasende Allmänna Beväringen; och jag ber v Talmannen säga dem, som ifrågasätta sådant, at! det är stridande mot den ömhet för våra barn, som v. Talmannen anser sig alltid böra uppkaila, då någon besparing för staten kan blifva satt i fråga att vinnas. De skäl för Generals-pensionerrc, som blifvit framdragne, kunna visserligen lifva den yngre militär-personalens hopp om befordran, men det lärer deremot så titet uppelda värt hopp om en god välkomsthelsning af våra kommit tenter, att jag åtminstone ej anser mig eus hehöfva deröfver yttra mig. Dercmot anser jag mig ej böra fördölja den smärta, hvarmed jag åhört v. Talmannuens slutliga utrop: Att det vore okiokt, om representationen påtog sig det ansvar, som kan drabba, fall hvad nödiegt befunnet och bevist är ej beviljas! Jag vdl ej draga någon tydning af denna hotelses sammavhavg med vy. Talmannens föregående yrkande: Alt represeutationen borde sätta Konungen i tilltälle, att, i händelse af politiska söndringar, framför allt kunna sörja för frihetens och sjelfständighetens betryggande; ty friheten betryggas mest medelst allas, således äfven regeringens laglyduad; och sjelfständigheten bibehåälles lättare af väståndet än af armodet. Men, jag vill uppriktigt fråga, hvarföre dylika kraftord nu behöfvas? Månne ej ev hvar af oss vet. för hvars väl och för hvars räkning vi här böra handla och verka? Månne ej en hvar af oss vet, att det moraliska ausvaret är vidatyvgre för oss, om våra hemmavarande medbröder skulle ogilla våra handlingar, än någonsiv det juridiska kuude vara det, hvars afvisarde från våra öfverläggningar nu tillåter den, som vill dertill använda sig aft till ech med stå fram med satser, som säkert af hela nation-n vgillas? Och månne j, att tala sanningens ofö ställda språk, anvaret olyckans stund bör vora mer smårtande för dem, som vidhålla, att genom fortfarande uppoffringar af ett redan betryckt folk, allenast söka bereda de tillgavgar, samhällets utveckling kan exfordra, utan alt göra sig den mödan, eller äga det modet, att bämta medlen dertill inom de för handen vararde, nog missbrukade, stats-invättvingarne? Jag kan ätminstove icke af dylika framställningar rubbas i min oöfvertygelse, alt man såsom Representant bäst tjenar fosteslandet, då man säger uppriktigt bvad folket sagt, när de valde oss: Vi förmå ej mera! Stockholm den 9 Juni 1534, Han: