DS ON
med det högre befälet under en tid, då för Generalerna
begäres så många pensions-platser på stit.
sEtskottet synes bafva, såsom en Wörjany tillräckligt bi-
trädt v: Talmannens åsigt, angående behofvet af Exercis-
Kompanier. Visar denna början goda nesultater och god
hushållniog, kan ju gifvas mer i framtiden? Men hvarför
re anstränga fordringarne, just då man icke kan fördölja
att man märker misstroende? Bevärings-anslaget, som vår
v. Talman äfven vill hafva förhöjdt, var, år 1818, 80,000
Rdr. 1823 visade sig, att blott 65,000 Rdr äåtgått. Det
nedsattes då af denna anledning. Som man vet, voro pro-
viant- oeh fsurage-persedlar dyrare under de förra åren,
än i allmänhet sedermera, Nu har, enligt hvad som be-
rättas oss, GeneralAdjutanten yrkat ej mindre än 140,000
Kdr, för att på 21 dygn sxercera en klass beväring. Kgl.
Maj:t nedsatte denna begäran till go,oov Rdr; och 2,400
mans ökning, säger Regeringen sje.f, nu iuträffat i årliga
hbevärings-styrkan , emot 1823. Utskottet har föreslagit
30,000 Rdr, eller en ökning af 1-3:del, då 2,000 man af
11,000 utgör mindre än en femtedel. Ett så rundt anslag,
under fallande pris, bevisar detta njugghet? Och hvad
betyder väl v. talmannens, vid denna vunkt. åter utveck-
lade åsigter om stora lägers nytta och tförtvåffllighet? Skul-
le beväringen dragas utur länet? Men sådant är ju stri-
dande mot 1812 års koutrakt angasende Allmänna Bevä-
ringen; och jag ber v Talmannen säga dem, som ifråga-
sätta sådant, at! det är stridande mot den ömhet för våra
barn, som v. Talmannen anser sig alltid böra uppkaila, då
någon besparing för staten kan blifva satt i fråga att
vinnas.
De skäl för Generals-pensionerrc, som blifvit framdrag-
ne, kunna visserligen lifva den yngre militär-personalens
hopp om befordran, men det lärer deremot så titet uppel-
da värt hopp om en god välkomsthelsning af våra kommit
tenter, att jag åtminstone ej anser mig eus hehöfva deröf-
ver yttra mig. Dercmot anser jag mig ej böra fördölja
den smärta, hvarmed jag åhört v. Talmannuens slutliga ut-
rop: Att det vore okiokt, om representationen påtog sig
det ansvar, som kan drabba, fall hvad nödiegt befunnet
och bevist är ej beviljas! Jag vdl ej draga någon tyd-
ning af denna hotelses sammavhavg med vy. Talmannens fö-
regående yrkande: Alt represeutationen borde sätta Ko-
nungen i tilltälle, att, i händelse af politiska söndringar,
framför allt kunna sörja för frihetens och sjelfständighe-
tens betryggande; ty friheten betryggas mest medelst
allas, således äfven regeringens laglyduad; och sjelfstän-
digheten bibehåälles lättare af väståndet än af armodet.
Men, jag vill uppriktigt fråga, hvarföre dylika kraftord
nu behöfvas? Månne ej ev hvar af oss vet. för hvars väl
och för hvars räkning vi här böra handla och verka? Mån-
ne ej en hvar af oss vet, att det moraliska ausvaret är vi-
datyvgre för oss, om våra hemmavarande medbröder skul-
le ogilla våra handlingar, än någonsiv det juridiska kuu-
de vara det, hvars afvisarde från våra öfverläggningar nu
tillåter den, som vill dertill använda sig aft till ech med
stå fram med satser, som säkert af hela nation-n vgillas?
Och månne j, att tala sanningens ofö ställda språk, an-
varet olyckans stund bör vora mer smårtande för dem,
som vidhålla, att genom fortfarande uppoffringar af ett
redan betryckt folk, allenast söka bereda de tillgavgar, sam-
hällets utveckling kan exfordra, utan alt göra sig den mö-
dan, eller äga det modet, att bämta medlen dertill inom
de för handen vararde, nog missbrukade, stats-invättvin-
garne? Jag kan ätminstove icke af dylika framställningar
rubbas i min oöfvertygelse, alt man såsom Representant bäst
tjenar fosteslandet, då man säger uppriktigt bvad folket
sagt, när de valde oss: Vi förmå ej mera!
Stockholm den 9 Juni 1534,
Han:
