let dertill sökes i enTjemförelse emellan aflöningen för Carl XI:s -bataljonsbefäl, och det nuvarande. Men skälet är emot vice Talmannen sjelf. Ty Carl. XI:s organisation visar en regementschef, och som bataljonschefer, cen ÖfverstLöjtnant och en Major. Detta var en verklig fredsfot; men sedan kriget har kommit in i fredsfoten, blef det 3 Majorer, hvaraf oftast 2 och alltid en lärer hafva ingenting under freden att göra, men merendels någon — ofta nägra — vid krigstillfället äro oauvändbara. Så är äfven nu 12 i alla lägre grader, för 5 i Carl XI:s; och det oaktadt så många vakanser för musikens och underoflicerares aflönande, hvilka då ej voro tillåtne; och nu åtminstone icke besvära befälet med att exerceras. — Månne han då ej gjort bäst att icke jemföra? Vice Talmannen vill ökadt anslag för de begge särskilte Beväringskorpsetvne, och finner derföre besynnerligt att då representationen omtalar nödvändigneten att utvidga Beväring-syrtemet, och yttrat att fäderneslandets sjelfständighet deraf hufvudsakligast beror, man likväl vägrar tillfredsställa fordringarne för Beväringsbefälet. Härvid bör jag först rätta ett misstar, hvartill vice Talmannens uttryck måhända förledt många af Ståndet ledamöter, att döma af der här om dagen nekade återremissenv, angående försvarsverkets organisation. Jag vet ingen inom detta Stånd, som yrkat utvidzandet af Beväringssystemet; tvertom har jag hört en plan, endast afseende öfuing af en klass, och på sin höjd behot af fäöltlkommenderina för 3:nc; men väl bar jag hört begäras, och sådant med skäl, minskning af ständiga armeen; och till en början begärdes blott, isamma yttrande, en minskning utaf ungefär i-5ö:del af den indelta infanteristyrkan. Men om man ock verkligen begärt en sådan utvidgning, och deuna begäran ej härledt sig af någon tjenstfärdighet för högre afsigter; hvad bevisa väl afslagen till anslaget annat, än att vi ej kunua förlita oss uppå, att Beväringssystemet ändamålsenligt organiseras, till lättnad i kostnaden för den ständiga armåen, och att vi deremot tro, att en sådan organisation verkligen vore möjlig. Kan vice Talmannen öfvertyga oss, alt den cj är det; då, men först då, har ban rätt att taga skäl af våra önskningar, för att ogilla våra afslag. Vice Talmannen synes med särdeles ifver klandra, att Utskottet så enkelt afslagit det nu åter begärda ökade anslaget, till armåens matericl, oaktadt de meddelade, mest detaljerade kalkyler och förslag. MNen besinnar han då ej, att det kan finnas opinioner, som i sådane fall grunda sig på granskningen af de förut oifna anslaens förvaltning, på samma gång de ej låta endast öfvertyga sig af uppställda sillror och i lösa ordalag anförda skäl; samt anar han cj möjligheten, att dessa då hehbre välja tystnaden, än ali framkalla vidare diskussioner! och åter framställas våra söner, våra anhörige, vår beväringsungdom med ett ord, för att bevisa sina satser; liksom han, för att bibehålla stående hären, talar till vara hjertan om beväringsynglingarnes fara, framställer han nu deras förlåtliga fåfauga, såsom ett öfvertygande skäl, att anslå stora summor tillarmåcens materiel. De äro, säger han, icke belätna alt bära vapen, om de äro sämre klädda, utvedde och bevärade, än den stående armeen; men vice Falmannen borde väl unna 0ss tid, alt fråga dem sjelfve derom! Månne Stats-Utskottets förslag, angående begagnandet af beväringsmanskapets egna kläder, emot slitnimgspenningar, lemnadt till deras fria vilja, under det att de nu varande förradsecirekternas brukbarhet medgifver ännu några ars slit, kan anses för annat, än ett försök att öfvertyga sig om de äro helåtne eller icke. Om jag, ä ena sidan, värderar vice Talmannens nit, att förekomma den märkliga olikhet, som den rikes och den fattiges utredmug kunde föranleda, kan jag, åa den andra, icke inse vigten af det skälet, Patt jngen annan arme bestående at konskription, antagit etta beklädnads ätt. Hvarföre 1 detta fall ej vilja antaga, hvad andra folk cj balfva, då man så strängt Jexar 0s5, då vi vilja antaga hvad de funnit vara nyttigt Men om, som man tror, den militäriska blicken icke måtte lida af de ringa färgskiftningarna i en blåklädd massa; om vanan till och med kunde vara dyrbar, att se det fina och det grofva klädet, under personliga utöfnivgen af samma pligter. sträfva till samma fosterländska mål; om kostnaden ej behöfde blifva så stor som vice Talmannen beräknat; och om vår ständiga armås lyckliga lott, att ständigt äga I venne brukbara fredliga militäsbeklädningar, skulle ingifva hoppet, att, emot skälig vedergällning, i behofvets stund äI3 ga cn god del, färdiga krigsmunderingar åt de fattigares ynglingar, som ej kunde äfven till kriget utgå med egna kläder; bvad blifver det då af alla de betänkligheter, som häruti äro visade oss. Jag befarar, att det är något annat, som föranledt klandret. Måhända bar benämningen rockar och byxor förefallit motbjudande, men det kunde ju dö ändras till jacka och byxor. Hvad de 70,000 Riksdaler årligt anslag angå, som vice Talmannen erinrade oss widsista Riksdagen anslogos genom söstning i förstärkta StatsUtskottet , sedan två stånd stadnat cmot två, och frågan således, efter behörig grundlagsordning bort förfalla, kan jag blott beklaga, att sådana skäl behöfva framdragas, som snarare torde öka motsträfvigheten, än uppmuntra till förtroende. Ty illa är det, då regeringen måste emottaga allmiänna medel, som med så ringa öfverlygelse lewminas den, att endast en ringa pluralite afgör saken. , I fråga om armitens vapenöfningar, vill äfven v. Talm. bevilja ökade anslag, och han framställde således krigshärens öfning såsom ett vilkor för landets sjeliständighet. Jag tror så med; men jag tror tillika, att äfven andra lika angelägna vilkor finnas för national-sjelfständigheten; och jag vill med v. Talmannen ctt ögonblick känna stolthet öfver att bafva hört Putlänningen? finna förvånande, att den Svenska soldaten på så kort tid kav danas till kriosticnst. Den som berättat det tyckes hatva varit en Dansk; och han synes då af v. Tam hafva bort erinras n, att en dom efter den flyktiga blicken på cexercistet var mindre säker, men att Stenbockens rustningar, vår gode v. Talmans förfäder troligen äfven såsom Blekingesvänner deltagit, bättre kunde berätta sådaut. Den sorgliga målni som uppdrages öfver Passevosw