ag dl Cl, OC jag IIOT, all Vala Itbllga OCH vYdl-
menande kommittenter icke heller. kunna begripa
detta slags ministerskäl, som v. Talmannen vill
använda: att med de summor, som i bevillnings-
väg sedan sista Riksdag influtit, alltjerat kan bevi-
sas, alt anslagsökningarna böra af Rikets Ständer
medgifvas. Hvilken tänkande Svensk man vet ej
numera, att Rikets Ständer, för att uppfylla rege-
ringens ständigt ökade fordringar på statsmedel,
måste anstränga hela nationens förmåga, i all möj-
lig skatteväg. Vi beskatta ju råämnena eller pro-
duktionen, fabrikaterna eller förädlingen, handeln
eller afsättningen, förbrukningen och slutligen be-
hållningen på tvenne sätt: det första, späda och
svaga fostret af folkets arbelsflit, beskattas ju re-
danvo, gerom inkomstafgiften, och industriens lyck-
ligt öfverståndna barndom, genom förmögenhets-
afgiften. Vi skåda ju tydligen att den också al-
drig hos oss lyckas utveckla sina krafter till verk-
lig mandom, och att den kan sägas, i likhet med
några få ibland våra medborgare, ända till åider-
domen framlefva ett slags studentlif i samhället,
med iebillad akademisk fribet, under ständig till-
syn af en inspektor, eller, måbända rättare sagdt,
en kurator med tillerkärda rättigheter till befor-
dran, allt efter deras laudatur eller cum laude,
hvilka deck ytterligare bero af godtyckets nådiga
godkännande, ionan någon ekonomisk behållning
deraf uppstår. Och oaktadt allt detta, vill man
fortfara att af folket uttaga den sista fyrken. Så-
dant är i sanning obavmhertigt.
Hvilken välviljande medborgare inser ej, att, då
Rikets Ständer nödgas, till statsverkets betryggande
för de ständige utgifterna, beräkna inkomsterna
med den försigtighet, att de kunna med säkerhet
utgå, skola öfverskotter nödvändigt äga rum, och
då sådant. bevisar, att man varit tvungen begära af
nationen mer, än bvad man eljest behöft, är det
ock billigt, att de skattiragande, men ej blott de
löntagende klasserna, få räkna sig detta öfverskott
till godo. Detsynes, som, för visso, det icke vore
nog med menniskornas hårda lott, att straffas
för fädernas missgerningar, utan att de äfven höra
straffas för hvarje missräknvipe, För dem anses,
tvert cmot vanlig lag, missräkning för god betal-
ning. Ty, är då verkligen statsinkomsternas öfver-
skott annat, än en missräkning, tillkommen genom
våra femåriga mel!antider mellen Riksdagarna, och
vår tuoga persedelbeskatunivg? Och äro väl R. St.
cnsamme stulden, om vår statsförfattning icke är
lämplig för närvarande tider, och om vårt mynt ic-
te kap användas såsom stän lig mätare af värdena?
Nej, mine Bröder, Statsregleringens öfverskottev kunna
ej rättsenligt anses vara till hvarken Regeringens
eller vår egen disposition. De äro medel, sem af
Styrelsen böra betraktas såsom en folkets tillhö-
vighet, tillkommen genom våra misstag, förlåtlige,
jag medger det, men ändock i erdets egentliga
bemärkelse misstag. — Låtom dem behålla denna
samma natur; och öfverlemuom åtminstone en gång
till kommande Ständer att medelst dem minska verk-
ningarna af deras möjlga misstag. :
Man inser lätt, att, komma Rikets Ständer en
gåvg derhän, att 4 till 5 års besparda öfverskott
försetta dem i tillfälle, att med några millioners
ägande fond fortgå på anslagsväg, kunna beskatt-
ningsgrunderna med mera säkerhet bestämmas —
med mera trygghet göras billigare, en onödig minsk-
ning i folkets ärliga behåliningar förebyggas, och
de medel, som eljest biott förtäras, ingå i folkets
förlagsrörelse till nya framalstringar, nya indu-
striföretag. Låtom oss allvarligt göra oss till pligt,
att en gång samfäldt erkavna, såsom folkets ombud,
hvad en hvar af oss enskilt vet, nemligen: att hvar-
je penning, som enödigtvis undanryckes näringsidka-
ren utöfver det verkliga behofvet för statens upprätt-
hållande, är en slösad penning. Och kan väl vice
Talmannen veka tilll att i närvarande ögonblick
Svenska nationen skattar mer, än hvad för de verk-
liga behofsen erfordras? Kan han ens söka fördöl-
ja för sig de i allas ögon tydligen fallande bevisen
derpå? Se vi ej tvex3 först och frömst en lyx
blend statens högsta Embetsmän, som, då man er-
far de dertill uscige kostaader, på!agligen öfvergår
;k temligen betygliga i stat upp-
hvad deras, ändoc
förda, inkoraster kunna medgifva. Hör man ej om-
talas en stor hop pensioner, eratifikatiover, talfel-
penningar, arfvoden, evsäliningar, uppmuntrirgar
m. m., som vida öfvergår allt hvad vår Riksstat
utvisar. Och all
helst, blifver sjelfva öfverdviften af systemet ändock
alltid ett bevis, at en kunde lindras i anseende
t della Mö nu tagas hvar som