ag dl Cl, OC jag IIOT, all Vala Itbllga OCH vYdlmenande kommittenter icke heller. kunna begripa detta slags ministerskäl, som v. Talmannen vill använda: att med de summor, som i bevillningsväg sedan sista Riksdag influtit, alltjerat kan bevisas, alt anslagsökningarna böra af Rikets Ständer medgifvas. Hvilken tänkande Svensk man vet ej numera, att Rikets Ständer, för att uppfylla regeringens ständigt ökade fordringar på statsmedel, måste anstränga hela nationens förmåga, i all möjlig skatteväg. Vi beskatta ju råämnena eller produktionen, fabrikaterna eller förädlingen, handeln eller afsättningen, förbrukningen och slutligen behållningen på tvenne sätt: det första, späda och svaga fostret af folkets arbelsflit, beskattas ju redanvo, gerom inkomstafgiften, och industriens lyckligt öfverståndna barndom, genom förmögenhetsafgiften. Vi skåda ju tydligen att den också aldrig hos oss lyckas utveckla sina krafter till verklig mandom, och att den kan sägas, i likhet med några få ibland våra medborgare, ända till åiderdomen framlefva ett slags studentlif i samhället, med iebillad akademisk fribet, under ständig tillsyn af en inspektor, eller, måbända rättare sagdt, en kurator med tillerkärda rättigheter till befordran, allt efter deras laudatur eller cum laude, hvilka deck ytterligare bero af godtyckets nådiga godkännande, ionan någon ekonomisk behållning deraf uppstår. Och oaktadt allt detta, vill man fortfara att af folket uttaga den sista fyrken. Sådant är i sanning obavmhertigt. Hvilken välviljande medborgare inser ej, att, då Rikets Ständer nödgas, till statsverkets betryggande för de ständige utgifterna, beräkna inkomsterna med den försigtighet, att de kunna med säkerhet utgå, skola öfverskotter nödvändigt äga rum, och då sådant. bevisar, att man varit tvungen begära af nationen mer, än bvad man eljest behöft, är det ock billigt, att de skattiragande, men ej blott de löntagende klasserna, få räkna sig detta öfverskott till godo. Detsynes, som, för visso, det icke vore nog med menniskornas hårda lott, att straffas för fädernas missgerningar, utan att de äfven höra straffas för hvarje missräknvipe, För dem anses, tvert cmot vanlig lag, missräkning för god betalning. Ty, är då verkligen statsinkomsternas öfverskott annat, än en missräkning, tillkommen genom våra femåriga mel!antider mellen Riksdagarna, och vår tuoga persedelbeskatunivg? Och äro väl R. St. cnsamme stulden, om vår statsförfattning icke är lämplig för närvarande tider, och om vårt mynt icte kap användas såsom stän lig mätare af värdena? Nej, mine Bröder, Statsregleringens öfverskottev kunna ej rättsenligt anses vara till hvarken Regeringens eller vår egen disposition. De äro medel, sem af Styrelsen böra betraktas såsom en folkets tillhövighet, tillkommen genom våra misstag, förlåtlige, jag medger det, men ändock i erdets egentliga bemärkelse misstag. — Låtom dem behålla denna samma natur; och öfverlemuom åtminstone en gång till kommande Ständer att medelst dem minska verkningarna af deras möjlga misstag. : Man inser lätt, att, komma Rikets Ständer en gåvg derhän, att 4 till 5 års besparda öfverskott försetta dem i tillfälle, att med några millioners ägande fond fortgå på anslagsväg, kunna beskattningsgrunderna med mera säkerhet bestämmas — med mera trygghet göras billigare, en onödig minskning i folkets ärliga behåliningar förebyggas, och de medel, som eljest biott förtäras, ingå i folkets förlagsrörelse till nya framalstringar, nya industriföretag. Låtom oss allvarligt göra oss till pligt, att en gång samfäldt erkavna, såsom folkets ombud, hvad en hvar af oss enskilt vet, nemligen: att hvarje penning, som enödigtvis undanryckes näringsidkaren utöfver det verkliga behofvet för statens upprätthållande, är en slösad penning. Och kan väl vice Talmannen veka tilll att i närvarande ögonblick Svenska nationen skattar mer, än hvad för de verkliga behofsen erfordras? Kan han ens söka fördölja för sig de i allas ögon tydligen fallande bevisen derpå? Se vi ej tvex3 först och frömst en lyx blend statens högsta Embetsmän, som, då man erfar de dertill uscige kostaader, på!agligen öfvergår ;k temligen betygliga i stat upphvad deras, ändoc förda, inkoraster kunna medgifva. Hör man ej omtalas en stor hop pensioner, eratifikatiover, talfelpenningar, arfvoden, evsäliningar, uppmuntrirgar m. m., som vida öfvergår allt hvad vår Riksstat utvisar. Och all helst, blifver sjelfva öfverdviften af systemet ändock alltid ett bevis, at en kunde lindras i anseende t della Mö nu tagas hvar som