Here Iiecatralt, så Sar en del at denna summa iran Kongl Teatern. Ej heller vore en dylik täflan någon vinst för konsten; snarare till skada. Teaterkassörer arbeta som minörer; den segrar, som förmår att gräfva sig mest ned i dyn. Frib. Boije, Ludvig, erinrade sig den tid, då Stockholm hade 4 Teatra:, och lät sig ej öfverbevisas uti något, som stridde emot hvad han sjelf öfverlefvat. Täflan, påstod Friherrn, bringar konstnären till sin höjd; här konsten hos oss fallit, så är det derföre att täflan uteblifvit. Han fatin dock billigt, att utländska Histrioner böra betala till Stora Teatern. Grefve Cronhjelm trodde ej, att den Teaterkassör, som hos oss gräfde sig ned i dyn, skulle hafva någon förtjenst. Grefvre Lövenhjelms yttrade åäsigt härutinnan härledde sig troligen deraf, att Hr Grefyeb en längre tid vistats utom Sverge, Grefyve Lövenhjelm upplyste, i anledning af Friherre Boijes yttrande, att flere Teatrar ej rätt väl burit -ig 1 Stockholm. Gustaf TII gaf Testern ett ärligt bidrag af 83,000 Rdr i silfver, att den måtte kunna uppehållas. Recetten var så litet tillräcklig, att det ansägs för en hushållning att icke spela. Den dramatiska teatern kunde ej heller hållas uppe utan understöd af konungen. Dess aktörer tillhörde dessutom operan eller voro de Kammarlakejer. På Fransyska teatern spelades äfven med ständig förlust. Stenborgska teatern slutade med bankrott. 60 S, Reg. Form. åsyftade ej sådane förhållanden, hvarunder teatern bhörer. Af samma skäl kunde man påstå, att nummerlotteriet, apotckare-privilegierne, stadgandet om krutillverkningen, m. m äro i strid med samma S. Hr. Dalman vidhöll sin tanka om censuren. Dessutom påstod han, att dåliga pjeser ej ge folk, då deremot de förtjenstfulla ge fuilt hus. Frih. Akerhjelm talade för tcaterns monropolium, samt regeringens rättighet, alt vägra nya teatrars anläggande. Ej i någon civiliserad stat finnes rättighet att, utan Jokalstyrelsens tillständ anställa offentliga nöjen. 60 5. R. F. är här ej tillämpiig, ty detta är ett ordningsmål. Han anförde sin erfarenhet, hvilken bevisade, att ej mer än en teater knnde bära sig i Stockholm. — Grefve Horn anmärkte, att dylika skäl ej blifvit använde vid 1923 års Riksdag; man hade då anfört, att monopolium vore nödvändigt för den Kongl. teatern. Frih. Boije, Ludvig, trodde, att statmakten ej borde vara enskiltas förmyndare. De som unlägga teatrar, må gå under, om de ej se sig före. — Grefve Cronhjelm ansåg de af Grecfve Lövenhjelm anförde exempel cj tillhöra monopolierna. Man bör ej blanda bort frågan, hvilken bär ej är, om teatern bär sig elier icke, utan om rättighet till tcatrars anläggande. — Frih. Akerhjcelm, trodde att skälet för den begärda återremissen borde blifva, att Utskottet föreslagit en underdånig begäran, som redan är uppfylld. Teatiar få äfven nu fritt anläggas i landsorterna. Hr. v. Haärtmansdorff instämde med Grefve Horn angående censuncn, samt med de talare som yrkat monopelium för Kongl. teateru i Stockholm. Hr Dalman trodde att 2:ne teatrar skulle i Stockholm ganska väl bära sig, om den Iongl. Teatern återställdes på samma punkt, som då den dramatiska teatern fanns. s Under eftermrddagens plenum föreföll ingenting af särles vigt. Då Konstitutions Utskottets, af? Grefve Cronhjelm på förmiddagen omniämde, betänkande förekom, blef det på Er Landtmarskalkens proposition om bifall till Grefve Crunhjelms moticn, ytterligare begärdt hvilande på bordet. Uti ett af Bordeståndets sista plena uppläste Riksdagsmannen Hans Jansson från Etfsboras Län ett anförande emot det, som Vice Talmannen Jon Jonsson uppläst angående Statsregleringen, och hva:af ett sammandrag förut varit meddeladt. Hans Janssons yttrande förtjenar siväl för sitt eget gedigna innebåll, som derföre, att en ster del af Ledamöterne i Bondeståndet efter uppläsningen uppstego och med en mun förenade sig med bonom, att in extenso anföras. i Då vice Talmannen påstår att inga meniiga påföljder framkallats af det förut brukliga sättet, nemligen anvisning på öfverskotten af Statsverkets ivkomster, svarar jag att sådant beror äf hvars och ens begrepp om hvad med menliga följder menas. Är det en menlig följd, att skatterne ökas, eller att de blifva qvarstående vid ett högre belopp, än nationen förmår draga, eller slutligen qvar-stå större, än de för de nödvändiga Statsutgifterna behöfvas, så tror jag, och troligen de fleste, likväl sådant vara menligt, om än vice Talmannen icke så anser det. Är det en menlig följd att, då regeringen år 1818 anförtrodde Rikets Ständer ett behof af tillfällig ökning för arbeten och försvarsanstalter, och Ständerova.i öfvertygelse om detia anslags tillfälliga natur, gjorde första örsöket, att anslå dylika medel på öfverskotten, Rikets Ständer, år 1923 likväl fingo emottaga rezerinsens förnyace begäran, com dessa medels fortfarande till samma indemål: är det ev menlig följd, att, då ätven desse Stlävder medgåfvo an-laget, under bestämdt tillkännagifvande af den övskan, att de an-: visade tillgängarne måtte blifva till ändamålet använde vå det sätt, som med afseende på nationens krappa tillgångar pröfvas tjenligt och ledande ull försvarsanstalternas upptätthållande och förstärkving, samt möjligaste inskränkning i kostzraderne, och att Keongi. Mij:t täcktes för hvad i en eller annan del af den militära omfattningen i öfrigt ken finnas nödigt vid utförandet af försvarsverken till lards och siör, söka tilldf ng inem de redan