gjort sig den heliga föresatsen, att alltid vägra sin röst till beviljandet af utgifter, som både kunna vara och icke vara nödvändige, så länge Statsverket fortfar att vara i samma klena tillstånd som nu är händelsen, och genom detta sitt handlingssätt trodde han sig vara bäst ansvarig, såväl inför Konungen som lofvat att ej öka landets bördor, som inför sine principaler, med hvilkas förtroende han blifvit hedrad. Professor Grubbe förstod sig ringa på detta ämne; men då en af Europas största härförare förklarat materielea för Sverges försvar nödvändig, och han härigenom fick ökad anledning för sin tro att den första pligten är sjelfförsvaret, kunde Hr Professorn för sin del ej gilla Utsk:s beslut, utan önskade att det ville taga i ytterligare öfvervägande, huru mycket som kan gifvas, och ej underlåta att detsamma bevilja. Hvad den af en talare vidrörda statsskulden beträffar, så trodde talaren att, då denva skuld är inom landet och ej till utlänningen, torde den kunna qvittas mot samma belopp fordringar, hvarigenom sjelfva den bevisning mon häruti sökt emot frågan äfvenledes försvinner. — Önskade hjerteligen, att det sämre folket ej må vidkännas någon dividend vid samlandet af detta behof; men hade mantalspenningarne blifvit bibehållne, vore der cen tillgång af 24,000, Rdr. Sedermera kunde, gennem konsvmticnsafgiften på bränvinet — en åtgard, sem utan afseende på Statsverkets förmån, i och för sig sjelit utgör ctt reelt godt — vidare ett par hbuandra tusen Rdr bko inkasseras. Om på kaffe likaiedes lades 1-2 sk. per , så inflöt äfven på detta sätt en icke obetydlig summa, som ägde den fördelen med sig, att den erlades af de jemförelsevis välmående skattskyldige. Prosten Örnberg: Om alla yppade behof skola fyllas, blir en betydlig tilökning i skatterna nödvändig; tror alla töfla i underdånigt nit för Kongl. Majt och gerna gå dess biga önskningar till mötes; skulle derföre gerna vara af deras tänkesätt som bevilja allt, om han ej ansåg det allrTarättast, att. på s:mma gårg som man afser behofven, även afse tillgångarna. Talaren kemställde vidare, om det ej vore det Högv. Ständet, som står närmast i berörivg ned folket, som måste i första rummet besinna dess små cmständigheter, väl vetandes, att det ej kan kära bördor, som Rikodag från Biksdag ökas, och som, ehbvad skilnad man må göra på benämvingar, från dem öåcck skola utgå. Ytutrudsig sluiliger med Största förundran hafva bört kepsumtivisatg ften på brävvietnämnas såsom en för detta ändamål tjerlig utvög, cch betviflade det hopp man äger härtill, saret -n åg att Utskottet handlat rätt. Fiskop Franzen yrkade en skälig bevillning på öfverflödet, som kunde anslås iör o:a!erielens räkning. — Dr Hasselroth sade: det ärvej försia gången jag känner Representantens kall Wogt, då ven befinner sig liksom emellan one eldar, å ena sidan behofect af ökade stateanslag, å den andra köviedomen af tillståndet i landet, Statsverkets ökade skuldsättning och tilitagande allmän förlägenbet, sem, euav2d mn än må säga, ej lärer kunna bestridas. Det är i sarning ganska påkostande, att ej kunna bifalia hvad er vi: och rådig Konung säkert icke utan skäl äskat; men vid kännedom af Statsverkets tillstånd och tiliståndet i lardet, i sypnerbet i den ort jag tillbör, nödgas jog instämma mcd Prostarne Astrand, Nordin och Sterbamnar. — Stats-Radet Poppius förebrådde sig att upplaga tidev, men cn tystvad af Hr Stats-Rådet i denna sak skulle måhända föras bonem till last, ech yttrade förderskull ati, I allt som angår Krigsvetenskapen, ville talaren ej dulja sin okunnighet, men förlitade sig på Kel. Maj:ts höga ar Europa vitsordade insigter, byvaruppå Hr Stats-Rådet således bygde sitt omdöme. Betviflade icke, att ju äfven denna generation ulaf sina fäder emottagit säsom arf viljan. att i farans stund försvara Sverge; högaktar Stat.-Utskottets spar:amhet, men tror tillgångar finnas större än Utskottet upptagit, och hvilka Hr Stats-Rådet ville uppsöka i tullen och bränvinet. Derigesom skulle lötteligen 60oo,00 Rdr årligen erhållas; detta kunde ej vara problematiskt; men att det till största delen beror på viljan ville talaren icke bestrida. RRNEERETRERneENNERENNENENNENe rn nb nanna