gjort sig den heliga föresatsen, att alltid vägra sin röst till
beviljandet af utgifter, som både kunna vara och icke vara
nödvändige, så länge Statsverket fortfar att vara i samma
klena tillstånd som nu är händelsen, och genom detta sitt
handlingssätt trodde han sig vara bäst ansvarig, såväl inför
Konungen som lofvat att ej öka landets bördor, som inför
sine principaler, med hvilkas förtroende han blifvit hedrad.
Professor Grubbe förstod sig ringa på detta ämne;
men då en af Europas största härförare förklarat materie-
lea för Sverges försvar nödvändig, och han härigenom fick
ökad anledning för sin tro att den första pligten är sjelf-
försvaret, kunde Hr Professorn för sin del ej gilla Utsk:s
beslut, utan önskade att det ville taga i ytterligare öfver-
vägande, huru mycket som kan gifvas, och ej underlåta att
detsamma bevilja. Hvad den af en talare vidrörda stats-
skulden beträffar, så trodde talaren att, då denva skuld
är inom landet och ej till utlänningen, torde den kunna
qvittas mot samma belopp fordringar, hvarigenom sjelfva den
bevisning mon häruti sökt emot frågan äfvenledes försvin-
ner. — Önskade hjerteligen, att det sämre folket ej må
vidkännas någon dividend vid samlandet af detta be-
hof; men hade mantalspenningarne blifvit bibehållne,
vore der cen tillgång af 24,000, Rdr. Sedermera kunde,
gennem konsvmticnsafgiften på bränvinet — en åtgard,
sem utan afseende på Statsverkets förmån, i och för
sig sjelit utgör ctt reelt godt — vidare ett par hbuan-
dra tusen Rdr bko inkasseras. Om på kaffe likaiedes la-
des 1-2 sk. per , så inflöt äfven på detta sätt en icke
obetydlig summa, som ägde den fördelen med sig, att den
erlades af de jemförelsevis välmående skattskyldige. Pro-
sten Örnberg: Om alla yppade behof skola fyllas, blir
en betydlig tilökning i skatterna nödvändig; tror alla
töfla i underdånigt nit för Kongl. Majt och gerna gå dess
biga önskningar till mötes; skulle derföre gerna vara af
deras tänkesätt som bevilja allt, om han ej ansåg det all-
rTarättast, att. på s:mma gårg som man afser behofven,
även afse tillgångarna. Talaren kemställde vidare, om det
ej vore det Högv. Ständet, som står närmast i berörivg
ned folket, som måste i första rummet besinna dess små
cmständigheter, väl vetandes, att det ej kan kära bördor,
som Rikodag från Biksdag ökas, och som, ehbvad skilnad
man må göra på benämvingar, från dem öåcck skola ut-
gå. Ytutrud- sig sluiliger med Största förundran hafva
bört kepsumtivisatg ften på brävviet- nämnas såsom en
för detta ändamål tjerlig utvög, cch betviflade det hopp
man äger härtill, saret -n åg att Utskottet handlat rätt.
Fiskop Franzen yrkade en skälig bevillning på öfver-
flödet, som kunde anslås iör o:a!erielens räkning. — Dr Has-
selroth sade: det ärvej försia gången jag känner Represen-
tantens kall Wogt, då ven befinner sig liksom emellan
one eldar, å ena sidan behofect af ökade stateanslag, å
den andra köviedomen af tillståndet i landet, Statsver-
kets ökade skuldsättning och tilitagande allmän förlägen-
bet, sem, euav2d mn än må säga, ej lärer kunna bestri-
das. Det är i sarning ganska påkostande, att ej kunna
bifalia hvad er vi: och rådig Konung säkert icke utan
skäl äskat; men vid kännedom af Statsverkets tillstånd
och tiliståndet i lardet, i sypnerbet i den ort jag tillbör,
nödgas jog instämma mcd Prostarne Astrand, Nordin och
Sterbamnar. — Stats-Radet Poppius förebrådde sig att
upplaga tidev, men cn tystvad af Hr Stats-Rådet i denna
sak skulle måhända föras bonem till last, ech yttrade
förderskull ati, I allt som angår Krigsvetenskapen, ville
talaren ej dulja sin okunnighet, men förlitade sig på Kel.
Maj:ts höga ar Europa vitsordade insigter, byvaruppå Hr
Stats-Rådet således bygde sitt omdöme. Betviflade icke, att
ju äfven denna generation ulaf sina fäder emottagit säsom
arf viljan. att i farans stund försvara Sverge; högaktar
Stat.-Utskottets spar:amhet, men tror tillgångar finnas
större än Utskottet upptagit, och hvilka Hr Stats-Rådet
ville uppsöka i tullen och bränvinet. Derigesom skulle
lötteligen 60oo,00 Rdr årligen erhållas; detta kunde ej vara
problematiskt; men att det till största delen beror på vil-
jan ville talaren icke bestrida.
RRNEERETRERneENNERENNENENNENe rn nb nanna