de upplysningar tillåtit mig att i en och annan del afvika hån sanningen. Till vederläggande af en sådan, icke med bevis beledsagad beskyllning, äger jag ingen annan utväg, än att anhålla det hvar och en, som i någon mån sätter i fråga sannfärdigheten af hvad min uppsats i ämnet innehåller, behagade infinna s:g hos Registratorn uti Kongl. Justitie-ÅevisionsExpeditionen, hos hvilken finnes att tillgå Handlingarne i målet, hvilka legat till grund för Högste Domstolens beslut, och med dem jemföra de uppgifter jag meddelat. Läsningen af Sjö-Tull-IRattens Protokolier, (der något ej förekommer om möjligen förefallne muntliga samtal emellan Hr Sundbladt och Tullverkets Embetsmän) skall snart Ööfvertyga hvar och en, huruvida Hr Sandbladt, såsom han synes vija antyda, genast då konfiskautionsanspråk väcktes eller i Rättegångens början, gjort invändning derom, att den anhållna varan icke vore Gingham, och yrkat frågans behandling enligt sr af Underrättelserna till. Taoiltaxan, samt att sålvaes Tullstyrelsen och Sjö-Tulls-Rä ten skuile uppenbarligen hafva felat deruti, att ev sådan bebandling icke blifvit medgifvenzs eller om icke, på satt den af mig meddelade uppsats innuchsller, väsen sådan fri om varans verkliga beskalfenhuet, M M NM M : 1 vid rattegångens början tIogalunda fanns vra vacikt, utan all tvertons varans förbudna egenskap då syntes vara 6: stridd, åtminstone af Havdlanden 1005, s vara sakägare, intilldess Hr Sundbladt ansvaret, samt att det var först derefter under loppet al rättegången, som ir SuvdDYliKkKen aDnsaås SJelt Slog s bladt framkom med yrkande att varan icke vore NE H Y — . fa (I . s Giegbham. Det var detta scnare förvållande som ROS GOinarena föran ecide olika emdömern, hurvevida Ir NS af undrrröätteleroa till tulltaxar fåmer: kunde till Or Suodbladts mål lämpas eher icke. Utan att hafva tog : kännedom orm git en närmare handalingarnes inreehålt; sin Ofverts en underlygande antoriter, hvars beslut a bhOre ort octilas, derjeme Lör för felaktig! förbellande stå Ull ansvar, torde man tcke kunta fatta ct redigt omdöme, buruvida vederbörande, hvilka 1 auseude till det förhållande som, på scott bervördt är, med Hr Sundbladts mål intvällfat, ansett ar Ny af underrartelsen till tuliiaxan ej vara tillampbeg, de:uti så uppenbarligen felat emot lag och iörfalloingar. all ansvar ovilsorligen kor ro föla, om föl edes Justitiekanslern ej kunnat undgå al ans ålla åtal, n samt huruvida fösastligen Lögs!e Domstolens lecamöter må balva felat deroti, ett de avsett Hr Sundbladts klegan cmot Justitie-kanswe:n ej förena efseende. En jemföreisv emellan min ifrågavarande uppsats 1 ämnet och den artikel i Aftovbladet, som dertill gaf anledning, torde snart visa, att deruti förekomma andre väsendtligen olika uppgifter om förhållandet, än dem fir Sundbladt upptagit. Dea hufvudsasligaste torde vara den bär ofvan anmärkta, om frågans behandliug från början, hvarå alit det öfriga larer hvila. Då jag uti min uppsats nämde, att hbvarken Justitie-kanslern eller Justitie-om budsmannen funnit skäl alt anstalla åtal emot Högste Domstolens ledamöter, (hvarigenom desse fårt tillfalle att förklara sig, och allmäohetea blifvit underrättad om sanna förhållandet, utan att en ledamot i sådant afseende behöft begagna utvägen att meddela en uppsats i tidningarne) bar Hr Sundbladt velat tyda desse mina ord, såsom hade jag sagt, att han jemväl hos Justitie-kanslern hade begärt åtals anställande, och att Justitie-kansle;n förklarat sig dertill ej finna skäl. Sådant har likväl aldrig varit min mening, och lärer ej uti de af mig begagnade ultryck innefattas. Justitie-kanslern har varit både pligtig och berättigad, att, utan någon Hr Sundbladts begäran, emot Högste Domstolens ledamöter anställa ätal inför Riks-Ralt, om han ansett skäl dertill vara, och Kongl. Maj:t bar i detta mål tilltörordnat särskilt Justitie-kansler, som ägt att vaka öfver lagarnes efterlefnad. Uteblilvandet af åtal torde således antägas såsom bevis derpå, att något skäl dertill allt hitintills ansetts icke öga rum, ehuru någon Resolut on ej blifvit meddelad. Den förmenta oriktigheten torde således. ej finnas. N Slutligen får jag förklara, att jag endast åä egne vägnar framträdt med de upplysningar jag tiott böra allmänheten p.eddelas, i ett ämne, hvilket numesa ledt till besynverliga förbållanden, och icke han undgå att derizenom ådraga sig allmän uppmärksambet. Stocklolm den 26:te Maj 1834. Mm I Kna och utan ott halva stacgat on 1 ro : oe gelse om beskaffenheten af de falll det