Vi hinna först i dag, att uppfylla ett äldre löfte,
att in extenso upptaega Riksdagsmannens A. Dani-
elssons i Bonde-Ståndet upplasta ganska upplysande
och sakrika anförakde om närinasfrileten. Det ly-
der sålunda:
Det är i anledning af den rättighet 56 Riksdagsordnin-
gen öfverlemnar åt hvarje Riksdagsman, då han redan af
upptagne ärender anser sig böra särskilt fästa Riksens
Ständers uppmirksamhet på någon vigtig angelägenhet, som
jag utbeder mig såväl Edert, som de öfrige Medståndens
allvarliga medverkan till afslutandet af cen strid, hvilken
1 det dagliga näringslifvet ännu fortfar, oaktadt alla de
fredsanbud, man försökt att uttinka och framställa för
dess afslutande. Det är bekant, att inom Borgare-Ständet
åtskillige motioner blifvit väckte, åsyftande Näringsförfatt-
ningarnes äterbringande till det slutna och ensidiga skick,
hvarifrån tidens upplysning och folkens allmänna behof re-
dan, 1 vissa fall, förmått att rycka dem; samt att isyn-
nerhet en stor pluralitet af nämde Stånd förenat sig i den
mening, att Ståndet borde enskilt hos Kongl. Maj:t un-
derdänigt anhålla om utfärdandet af det Handels- och
Handtverksreglemente, samt den ordningsstadga för ger-
ningsmän å landet, som af Borgare-Ståndet vid sistlidne
Riksdag antogs, och hvilken då, genom cen särskilt Deputa-
tion underställdes Konungens nådiga pröfning. Det är äf-
ven kändt, att detta steg väckte en, ehuru återhållen, för-
trytelse, enär onckligt är, att våra grundlagar icke angifvit
de former, som af tvenne Stånd, Preste- och Bergarce-Stån-
den, under sednare Riksdagar blifvit begagnade, för att så-
som från Rikets Ständer skilde statselementer, efter egna in-
tressen. inverka på den eckonomiska, eller den eklesiastika
lagens stiftande och skipande. Stadgandet i 8 36 mom. 2
af Riksd. Ordningen, angående Utskott till upptagande af
Ståndens enskilta besvär och angelägenheter, kan nemligen
icke tillämpas för en så allmän fråga, som näringsförfattnin-
garnes beskaffenhet; och ingen form finnes ii grundlagarne
medgifven, eller försäkrad åt någon offentlig yttring af
ensidiga Stånds-intressen, utan synes tvertom dessa af
Grundlagen rättvisligen vara ämnade, att evilkorligt intvin-
gas och sammanegjutas i folkets gemensamma intressen, så
vidt dessa af de fyra Ståndens pluralitet kunna represente-
ras. Det är tillika bekaut, att det osäkerhetstillständ, som
ännu fortfar, angående gränsen emellan Statsmanna- och
landtmanna-näringar, samt de anspråk, som, undev afvak-
tan på en i detta afseende bestämd sambällsform, under-
hålla en jemn strid sinsemellan, icke endast skada den en-
skilta industrien, för hvilken de ofta medföra svåra för-
luster och olyckor, utan att de äfven hämma utvecklingen
af den stora nationalindustrien och försätta den största de-
len af vår befolkning, under en långgtid af året, i ett slags
sysslolöshets-tillstånd. Detta allt ger åt saken en sådan
vigt, att jag ej trott det vara mig tillåtet, att längre dröja
med återupptagandet af cn fråga, som jag väntade. skulle
väckas af någon mer upplyst och inflytelserik representant,
eller, söm jag fast hellre önskat, att regeringen sjelf skulle
hafva ånyo lemnat till Riksens Ständers pröfning, med de
ökade upplysningar och rikare åsigter, som tiden, sedan år
1823, kunde hafva hos den utvecklat. Jag hade äfven ett
annat skal till min återhållsamhet, som jag öppet bör säga:
emedan näringsfriheten, som all:annan frihet, är af natur,
att öppenheten är dess säkraste. skydd... Detta skäl var, att
frågan lätt kan urarta till en splittring inom ståndsrepre-
sentationen, hvilken, vid denna, Riksdag, skulle vara. mig
så mycket okärare att hafva framkallat, som onekligen (af
hvilken verklig orsak kan väl ingen bestämdt säga; men tro-
ligen kan den sökas i gemensamma försakelser-och gemensam
vantrefnad) vällefliga Borgare-Ståudet visat en frisinnad anda,
som: bör ingifra hopp, tatt det lär färdiet åt HFosterlandets
allmänna kraf offra sina ecnskilta bemödanden. — Men
om jag å ena sidan ej berde förgäta detta, borde jag lik-
väl förtrösta på den goda sakens rättvisa och billighet.
Det finnes allmänna. förhållanden, då representanten icke
har rätt, att låta de primcipfrågor hvila, hyarpå sanihäl-
lets lyckliga utveckling beror, äfven om de persepliga för-
hållanderna skulle göra honom benägen dertill; — och jag
hyser den förhoppning, att ett redligt nit för alla lagliga
intressens frivilliga förening, till nationens allmänna bä-
sta, afven hos det stånd, hvars orätt förstådda fördel jag
måhända synes angripa, skall åt mig bereda uppmärksam-
het och en fosterländsk medverkan. Det är hög tid dertill.
Ty ingen är beläten med det obestämda och af godtycket
beroende skick, bvari frågan nu befinner sig.
Jag går alltså till mitt mål, som är: att föreslå Rikets
Ständer, att hos Kongl. Majt, under åberopande af Rik-
sens Stiänders vid 1823, 1828 och 1830 årens Riksdagar, i
samma ämne afgifne underdåniga skrifvelser, underdånigt
framställa den önskan: att ett allmänt reglemente måtte
skyndsamt utfärdas för handeln och handtverkerierna i ri-
ket, hvarigenom handlandes och näringsidkares rättigheter
och skyldigheter bestämmas, i enlighet med tidens fordrin-
gar, vår statsförfattnings anda, samt den ömsesidiga cfter-
gift åt de samme af enskilta ståndsförmåner, som år 1S10
af RiksStånden beslutades.
Denra motion anhåller jag målte till allmänna Besvärs-
och Ekonomiutskotten remitteras, och de andra Stånden