Vi hinna först i dag, att uppfylla ett äldre löfte, att in extenso upptaega Riksdagsmannens A. Danielssons i Bonde-Ståndet upplasta ganska upplysande och sakrika anförakde om närinasfrileten. Det lyder sålunda: Det är i anledning af den rättighet 56 Riksdagsordningen öfverlemnar åt hvarje Riksdagsman, då han redan af upptagne ärender anser sig böra särskilt fästa Riksens Ständers uppmirksamhet på någon vigtig angelägenhet, som jag utbeder mig såväl Edert, som de öfrige Medståndens allvarliga medverkan till afslutandet af cen strid, hvilken 1 det dagliga näringslifvet ännu fortfar, oaktadt alla de fredsanbud, man försökt att uttinka och framställa för dess afslutande. Det är bekant, att inom Borgare-Ständet åtskillige motioner blifvit väckte, åsyftande Näringsförfattningarnes äterbringande till det slutna och ensidiga skick, hvarifrån tidens upplysning och folkens allmänna behof redan, 1 vissa fall, förmått att rycka dem; samt att isynnerhet en stor pluralitet af nämde Stånd förenat sig i den mening, att Ståndet borde enskilt hos Kongl. Maj:t underdänigt anhålla om utfärdandet af det Handelsoch Handtverksreglemente, samt den ordningsstadga för gerningsmän å landet, som af Borgare-Ståndet vid sistlidne Riksdag antogs, och hvilken då, genom cen särskilt Deputation underställdes Konungens nådiga pröfning. Det är äfven kändt, att detta steg väckte en, ehuru återhållen, förtrytelse, enär onckligt är, att våra grundlagar icke angifvit de former, som af tvenne Stånd, Presteoch Bergarce-Stånden, under sednare Riksdagar blifvit begagnade, för att såsom från Rikets Ständer skilde statselementer, efter egna intressen. inverka på den eckonomiska, eller den eklesiastika lagens stiftande och skipande. Stadgandet i 8 36 mom. 2 af Riksd. Ordningen, angående Utskott till upptagande af Ståndens enskilta besvär och angelägenheter, kan nemligen icke tillämpas för en så allmän fråga, som näringsförfattningarnes beskaffenhet; och ingen form finnes ii grundlagarne medgifven, eller försäkrad åt någon offentlig yttring af ensidiga Stånds-intressen, utan synes tvertom dessa af Grundlagen rättvisligen vara ämnade, att evilkorligt intvingas och sammanegjutas i folkets gemensamma intressen, så vidt dessa af de fyra Ståndens pluralitet kunna representeras. Det är tillika bekaut, att det osäkerhetstillständ, som ännu fortfar, angående gränsen emellan Statsmannaoch landtmanna-näringar, samt de anspråk, som, undev afvaktan på en i detta afseende bestämd sambällsform, underhålla en jemn strid sinsemellan, icke endast skada den enskilta industrien, för hvilken de ofta medföra svåra förluster och olyckor, utan att de äfven hämma utvecklingen af den stora nationalindustrien och försätta den största delen af vår befolkning, under en långgtid af året, i ett slags sysslolöshets-tillstånd. Detta allt ger åt saken en sådan vigt, att jag ej trott det vara mig tillåtet, att längre dröja med återupptagandet af cn fråga, som jag väntade. skulle väckas af någon mer upplyst och inflytelserik representant, eller, söm jag fast hellre önskat, att regeringen sjelf skulle hafva ånyo lemnat till Riksens Ständers pröfning, med de ökade upplysningar och rikare åsigter, som tiden, sedan år 1823, kunde hafva hos den utvecklat. Jag hade äfven ett annat skal till min återhållsamhet, som jag öppet bör säga: emedan näringsfriheten, som all:annan frihet, är af natur, att öppenheten är dess säkraste. skydd... Detta skäl var, att frågan lätt kan urarta till en splittring inom ståndsrepresentationen, hvilken, vid denna, Riksdag, skulle vara. mig så mycket okärare att hafva framkallat, som onekligen (af hvilken verklig orsak kan väl ingen bestämdt säga; men troligen kan den sökas i gemensamma försakelser-och gemensam vantrefnad) vällefliga Borgare-Ståudet visat en frisinnad anda, som: bör ingifra hopp, tatt det lär färdiet åt HFosterlandets allmänna kraf offra sina ecnskilta bemödanden. — Men om jag å ena sidan ej berde förgäta detta, borde jag likväl förtrösta på den goda sakens rättvisa och billighet. Det finnes allmänna. förhållanden, då representanten icke har rätt, att låta de primcipfrågor hvila, hyarpå sanihällets lyckliga utveckling beror, äfven om de persepliga förhållanderna skulle göra honom benägen dertill; — och jag hyser den förhoppning, att ett redligt nit för alla lagliga intressens frivilliga förening, till nationens allmänna bästa, afven hos det stånd, hvars orätt förstådda fördel jag måhända synes angripa, skall åt mig bereda uppmärksamhet och en fosterländsk medverkan. Det är hög tid dertill. Ty ingen är beläten med det obestämda och af godtycket beroende skick, bvari frågan nu befinner sig. Jag går alltså till mitt mål, som är: att föreslå Rikets Ständer, att hos Kongl. Majt, under åberopande af Riksens Stiänders vid 1823, 1828 och 1830 årens Riksdagar, i samma ämne afgifne underdåniga skrifvelser, underdånigt framställa den önskan: att ett allmänt reglemente måtte skyndsamt utfärdas för handeln och handtverkerierna i riket, hvarigenom handlandes och näringsidkares rättigheter och skyldigheter bestämmas, i enlighet med tidens fordringar, vår statsförfattnings anda, samt den ömsesidiga cftergift åt de samme af enskilta ståndsförmåner, som år 1S10 af RiksStånden beslutades. Denra motion anhåller jag målte till allmänna Besvärsoch Ekonomiutskotten remitteras, och de andra Stånden