med en riklig måltid hos en restauratör wuära rOurig kanalen; men hade inga pennivgar att betala den med. Hvar och en som sjelf nå zon gång varit i denva belägenhet, kan lätt föreställa sig deras bekymmer. Bättre är dock vara bjrödlös än rådlös. Slutligen erinrade de g, att Regeringen utfästat en belöning af 15 francs för hvar och en som drager liket af en drunknad ur vattnet, och 25 francs för den, som räddar en menni.ska lefvande, hvilken fallit i vattnet. Våra frossa) e voro nu icke längre brydde. De öfverenskommo. att den ene skulle kasta sig i kanalen och den andre springa efter och uppbämta bonom, amt for dra belöningen. Sagdt och gjord: de rusa ut från restaurationen: den ene faller olyckligtv:s i xattriet och skriker om hjelp: den ardre går i detsam ma förbi på gatan, kastor recken af sig, ock är I ett ögonblick efter och räddar kamraten under de kringstående åskådarnes höga bifallsronp. Möreer gå de till poliskommissarien för att uttaga belöningen, och höllo just på att avamma penuingaroc, nar olyckligtvis värdshusvärden, som sprunaet efter båda rymmarne, med andan i balsen, äfven infann sig, och i förargelsen till sin egen skada berättade, at uppassaren hade bört hela planen till skälmstycket. tenor oc.