hatat Rent dne Rn RO TAR SR
OO
ki, då Cesar, i stället för lagarnes herravälde, satte
en endas. I våra dagar äger en revolution af mot-
satt syftning rum. Lagen drifver individen från
tronen; man öfvergår från konungavälde till repu-
bl:k. Folkens tidehvarf är inne; det är blott fjå-
ga om hurudant det kommer att blifva. Och då
är det framförallt ourdgängligt, att Europa jem-
nar sig till ett och samma system; tv det är i läng-
den omöjligt att en representatif regering existerar
i Frankrike, under det absoluta monarkier omgif-
va detta land. För att åstadkomma ett sådant jem-
nande, är det alltför sannolikt att man måste skrida
till krig med utlänningen, och öfverhölja det öfriga Eu-
ropa på en gång med en moralisk och fysisk anarki.
Eller tror man måhända, att ägande rätten skall hållas
i belgd; tror man att det ar möjligt upprätthålla den
nuvarande egendomsfördelvinvgen? Ingalunda! Ett
samhälle der det gifves individer, som äga 2 mil-
lioner i inkomst, under det ardra måste upnsöka
regnmaskar i soporna, för att genom deras försäl-
jande till fiskrarne söka uppehäile för sig och de
sina: ett sådant samhälle kan omöjligen blifva stil-
lastående i afseende på äganderätt, under det alla
ideer der gå framåt. Och om det således är oundgäng-
ligt, att förändringar ske med äganderätten, så skola
omätliga omhvälfningar deraf uppkomma, men
hvälfninpgar, som blott kunna köpas genom ström-
mar af blod. Blad och offer fordras öfverallt, der
något nytt, der något stort uppblomma. Gud sjelf
öfverlemnade ju sin son åt korset, för att åstadkom -
ma den moraliska verldens föryngring; — Ofta
skola ännu stjernorna gå upp och ned, förrän ett vytt
rättstillstånd utvecklar sig ur detta kaos. Aderton
sekler hafva ju förflutit, utan att kristendomen
änru förmått uppnå ett af sina stora mål: slafveri-
ets afskaffande. Visserligen skall detta perspehtif
af tålamod föga anstå Fransmännen. Aldrig hafva
de vid någon af sina revolutioner vetat att behöri-
gen begagra elementet: tid; och derföre hafva de
också beständigt, genom resultaterne, blifvit bediag-
re i alla sina förboppningar. De kunna blott om-
hvälfva, tiden ensam förmår att ordna; det är ban
som bringar harmoni i kontrasterne, kastar bot
den omogna frukten, plockar den mogna, och siktar
och rensar menniskor, seder och tankar. — Fiågar
man mig hvad gestalt det nya samhället: kommer
att antaga, så svarar jag: jag vet det ickel Dess
lagar äro mig obekanta; jag kan lika litet fatta
dem, som de;gamle kunde göra sig begrepp om ett, ge-
nom kristendomen framkalladt, samhällstillstånd u-
tan slafvar. Jag kännev icke på hvad sätt ägande-
rätten kommer att jemras, arbetslönen att bringas
i harmoni med arbetet, och qvinnvan att uppnå en
fullständig emancipation. Hittills har staten oestått
af större och mindre föreningar, att räkna från fa-
miljen; annorlunda kommer den att se ut, då den
blott kommer at bestå af enskilta individer, hvar-
till den i våra dagar har en tendens, och sådan vi
redan se den utveckla sig i Förenta staterne. Men :
huru den då kommer att se ut? — denna gåta för-
mår icke jag att lösa. Förmodligen skall mennisko-
slägtet växa i storhet, men det är: fara värdt, att
menniskan tager af; att några af snillets höga för-
mögenheter gå under; att inbillningskraften, poesi-
en, konsterne dölj ut i detta bikupssamhälle, der
hvarje enskilt kommer att endast bli ett bi, ett
hjul i en maschin, en utom i den organiserade ma-
terien. Skulle kristendomen gå under, så kommer
friheten att föra till samma sociala förstening, hvar-
i China nedsjunkit genom slafveriet. — Tio sekler
har: samhällslifvets nyare daning behöft, för att or-
ganisere sig; nu är den stadd i sin . upplösning.
Medeltidens generationer voro kraftfulla, ty de voro
i stigande; våra generationer deremot äro svaga, ty
de äro i fallande. Denna sjunkande mensklighet
skall först då återvinna kiaft, när den sjunkit ner
till sista trappsteget, för att derifrån stiga upp till
ett nytt lif. Väl ser jag ett anspråksfullt slägte,
som ropar: jag vill, och så skall det vara! fram-
tiden är min! jag finner icke min like i fornticen!
Barn och idioter voro mina fäder, i jemförelse med
mig! Väl hörer jag dessa rop; men jag ser inga
handlingar, som motsvara dem. Tvertom bhbafva
nästan alla förboppninger, som man fästat vid den
eiler den karakteren eller talangen, sett sig, gäc-
kade. Om man undantager måhända några dussin
man af verklig förtjenst, så blir man endast varse
en skara af sedelösa, omogna menniskor, utan öf-
vertygelse, utan religiös och politisk tro. Denna
hjord störtar sig, liksom den fattige vid allmose-
utdelningar, på penningar och embeten; den er-
län:er moen herde: den Jvrar från hona 41 11