hatat Rent dne Rn RO TAR SR OO ki, då Cesar, i stället för lagarnes herravälde, satte en endas. I våra dagar äger en revolution af motsatt syftning rum. Lagen drifver individen från tronen; man öfvergår från konungavälde till republ:k. Folkens tidehvarf är inne; det är blott fjåga om hurudant det kommer att blifva. Och då är det framförallt ourdgängligt, att Europa jemnar sig till ett och samma system; tv det är i längden omöjligt att en representatif regering existerar i Frankrike, under det absoluta monarkier omgifva detta land. För att åstadkomma ett sådant jemnande, är det alltför sannolikt att man måste skrida till krig med utlänningen, och öfverhölja det öfriga Europa på en gång med en moralisk och fysisk anarki. Eller tror man måhända, att ägande rätten skall hållas i belgd; tror man att det ar möjligt upprätthålla den nuvarande egendomsfördelvinvgen? Ingalunda! Ett samhälle der det gifves individer, som äga 2 millioner i inkomst, under det ardra måste upnsöka regnmaskar i soporna, för att genom deras försäljande till fiskrarne söka uppehäile för sig och de sina: ett sådant samhälle kan omöjligen blifva stillastående i afseende på äganderätt, under det alla ideer der gå framåt. Och om det således är oundgängligt, att förändringar ske med äganderätten, så skola omätliga omhvälfningar deraf uppkomma, men hvälfninpgar, som blott kunna köpas genom strömmar af blod. Blad och offer fordras öfverallt, der något nytt, der något stort uppblomma. Gud sjelf öfverlemnade ju sin son åt korset, för att åstadkom ma den moraliska verldens föryngring; — Ofta skola ännu stjernorna gå upp och ned, förrän ett vytt rättstillstånd utvecklar sig ur detta kaos. Aderton sekler hafva ju förflutit, utan att kristendomen änru förmått uppnå ett af sina stora mål: slafveriets afskaffande. Visserligen skall detta perspehtif af tålamod föga anstå Fransmännen. Aldrig hafva de vid någon af sina revolutioner vetat att behörigen begagra elementet: tid; och derföre hafva de också beständigt, genom resultaterne, blifvit bediagre i alla sina förboppningar. De kunna blott omhvälfva, tiden ensam förmår att ordna; det är ban som bringar harmoni i kontrasterne, kastar bot den omogna frukten, plockar den mogna, och siktar och rensar menniskor, seder och tankar. — Fiågar man mig hvad gestalt det nya samhället: kommer att antaga, så svarar jag: jag vet det ickel Dess lagar äro mig obekanta; jag kan lika litet fatta dem, som de;gamle kunde göra sig begrepp om ett, genom kristendomen framkalladt, samhällstillstånd utan slafvar. Jag kännev icke på hvad sätt äganderätten kommer att jemras, arbetslönen att bringas i harmoni med arbetet, och qvinnvan att uppnå en fullständig emancipation. Hittills har staten oestått af större och mindre föreningar, att räkna från familjen; annorlunda kommer den att se ut, då den blott kommer at bestå af enskilta individer, hvartill den i våra dagar har en tendens, och sådan vi redan se den utveckla sig i Förenta staterne. Men : huru den då kommer att se ut? — denna gåta förmår icke jag att lösa. Förmodligen skall menniskoslägtet växa i storhet, men det är: fara värdt, att menniskan tager af; att några af snillets höga förmögenheter gå under; att inbillningskraften, poesien, konsterne dölj ut i detta bikupssamhälle, der hvarje enskilt kommer att endast bli ett bi, ett hjul i en maschin, en utom i den organiserade materien. Skulle kristendomen gå under, så kommer friheten att föra till samma sociala förstening, hvari China nedsjunkit genom slafveriet. — Tio sekler har: samhällslifvets nyare daning behöft, för att organisere sig; nu är den stadd i sin . upplösning. Medeltidens generationer voro kraftfulla, ty de voro i stigande; våra generationer deremot äro svaga, ty de äro i fallande. Denna sjunkande mensklighet skall först då återvinna kiaft, när den sjunkit ner till sista trappsteget, för att derifrån stiga upp till ett nytt lif. Väl ser jag ett anspråksfullt slägte, som ropar: jag vill, och så skall det vara! framtiden är min! jag finner icke min like i fornticen! Barn och idioter voro mina fäder, i jemförelse med mig! Väl hörer jag dessa rop; men jag ser inga handlingar, som motsvara dem. Tvertom bhbafva nästan alla förboppninger, som man fästat vid den eiler den karakteren eller talangen, sett sig, gäckade. Om man undantager måhända några dussin man af verklig förtjenst, så blir man endast varse en skara af sedelösa, omogna menniskor, utan öfvertygelse, utan religiös och politisk tro. Denna hjord störtar sig, liksom den fattige vid allmoseutdelningar, på penningar och embeten; den erlän:er moen herde: den Jvrar från hona 41 11