teritet än Tullstyrelsen att sfgöra om varans rtillåtna eller förbudnåa egenskap: 6:e. Anmälte cj PackhusiInspektidaen förloppet i skriftlig rapport täll Twlstyrelsen, att varam till förtullning var angifven? Anmälte jag ej sakens förhållande persenligen tili lir WaHervius? 7:0. War det ej vrångvisa af Tunllstyrelsen, att visa saken till Domstol — i stället att iskttaga tydlig föreskrift i citerade 11 Y. och prompt sfeöra målet? 8:o. Var cj SjötullsRättens Utslag vrångvisa ? Ö:0. Varej KNommerseKollegi: Utslag en slegrad vrångvisa? 10:eHade cj Tullstyrelsen den oförsyntheten att i sin förklaring till Kongl. Maj:t eler Högsta Domstolen tillstyrka fastställelse å Kommer-eKollegii med SjötullsRätty. sammanstänmande Utslag, samt tillåta sig den för mig Kränkande hemställan, om jag ej af gunst och nåd kunde åleriå min vara — för att dermed öfverskyla sin egen yrångvisal vo. Då Högsta Domstolen, oaktadt denna hemställan, fanu sig föranlåtcr afgöra målet i kouformit racd oftanämde 1: S., kan man då betvifla ovrängbarheten af densåmma: rato. Behöfde Tullstyrelsen detta Högsta Domstolens Utslag för att förstå itrågavarande Jag? cler kunde ett sådant påstående betraktas annorlunda än som wrångvi.sa, cRär dess egna pretokoller vittna, attöfver etthundrade mål uf cnahanda beskaffenhet blifvit af Tullstyrelsen afgjurda, snligt samma lags föreskrifter (till bestyrkande :bvaral trenne särskilte Tullstyrelsens resolutioner äro aksten bifogade): 13:10. Kanu det nekas, att, om en vara olagligen beröfvas en, Ack forst med svelt och möda aterfås om aderton månader, ej förorsakss förlust? Och om man sälunda ej mistat egendvom? — Och, om detta medgifves, 14:0. Frågas: Om ej 101 S. R. F. ålägger Just. Ombudssan såsom en pligt, att inför Riksrätt den felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter Rikets Jag beferdra den, som genom yrångvisa eller försumlighet så orätt dömt att acrigenom nagon, cmout tydlig lag och sakeuas untredda och betörigen styrkta förhållande, mistat egendem? 130 Frigas: Sedan Just. Kan-lern upptagit min klagam öfver vrångvisa af förenämde trenne autoriteter, och förklarat att jag lidit förlust, således inistat egendom, ech hade fog fill min klagan: på hvad laglig grund han kunde underlita att fullgöra sin pligt att anställa åtal. . . . 16:00. Frågas: Sedan Konungen i StatsBRådet den 19 December 1529 befallt, att min klagan af Högsta Domstolen skulle afgöras: på hvad laggruud denna Domstol kunde underlåta, alt enligt 30 Kap. 20 SS R. Balken, antingen straffa vederbörande för min anhklacelsc, eller ställa osig I ansvar derfer, 1 fall jag cj gt!at min talan fulltyga? 17:0. Frågas: Om jag ej 1 så falta omständigheter har lagligt fog alt öfverllytta min klagan på Högsta Domstolen sjelf: 18:0. Frågas: Huru Just. Ombudsman (se dess diariiutdrag den 26 Nev. 1853,, Iutaget i Aftenbladet den 28 Janucri 1934) efter att utan påföljd halva varnat mig för följderne af deana min anklagelse emot Högsta Domstolen — kumde underlåta att sammanka la Rikstätt — då vrångvisa eller försumlighet och egendomsförlust lager i öppen dag en förlust som jag endast uppgifrit till geo Niksdaler, churu den redau stigit wil flera tu ende? 19:0. Ändtligen frågar jag, om ej Lag bör gälla mer än konsidera!ioger 7 200. Och sist. om någon tänkande Svensk man, som läser detta, kas betvilla lagliga befogenheten af min anklagelse emot Högsta Domstelen : Stockholm sen 7 Maj 1934. Joh. EL. Sundbladt. Att ep med denna lika lydande skrift bhifvit den 9 Maj 1934 till Kongl. Justitichevisioren ingifien , betygar s Ex officio, I. J. Lovån. (Insändt).