teritet än Tullstyrelsen att sfgöra om varans rtillåtna el-
ler förbudnåa egenskap:
6:e. Anmälte cj PackhusiInspektidaen förloppet i skrift-
lig rapport täll Twlstyrelsen, att varam till förtullning var
angifven? Anmälte jag ej sakens förhållande persenligen
tili lir WaHervius?
7:0. War det ej vrångvisa af Tunllstyrelsen, att visa
saken till Domstol — i stället att iskttaga tydlig före-
skrift i citerade 11 Y. och prompt sfeöra målet?
8:o. Var cj SjötullsRättens Utslag vrångvisa ?
Ö:0. Varej KNommerseKollegi: Utslag en slegrad vrång-
visa?
10:e- Hade cj Tullstyrelsen den oförsyntheten att i sin
förklaring till Kongl. Maj:t eler Högsta Domstolen till-
styrka fastställelse å Kommer-eKollegii med SjötullsRät-
ty. sammanstänmande Utslag, samt tillåta sig den för mig
Kränkande hemställan, om jag ej af gunst och nåd kun-
de åleriå min vara — för att dermed öfverskyla sin egen
yrångvisal
vo. Då Högsta Domstolen, oaktadt denna hemställan,
fanu sig föranlåtcr afgöra målet i kouformit racd ofta-
nämde 1: S., kan man då betvifla ovrängbarheten af den-
såmma:
rato. Behöfde Tullstyrelsen detta Högsta Domstolens
Utslag för att förstå itrågavarande Jag? cler kunde ett
sådant påstående betraktas annorlunda än som wrångvi-
.sa, cRär dess egna pretokoller vittna, attöfver etthundra-
de mål uf cnahanda beskaffenhet blifvit af Tullstyrelsen
afgjurda, snligt samma lags föreskrifter (till bestyrkande
:bvaral trenne särskilte Tullstyrelsens resolutioner äro ak-
sten bifogade):
13:10. Kanu det nekas, att, om en vara olagligen beröfvas
en, Ack forst med svelt och möda aterfås om aderton må-
nader, ej förorsakss förlust? Och om man sälunda ej mi-
stat egendvom? — Och, om detta medgifves,
14:0. Frågas: Om ej 101 S. R. F. ålägger Just. Ombuds-
san såsom en pligt, att inför Riksrätt den felaktige un-
der tilltal ställa, samt till ansvar efter Rikets Jag befer-
dra den, som genom yrångvisa eller försumlighet så
orätt dömt att acrigenom nagon, cmout tydlig lag och sa-
keuas untredda och betörigen styrkta förhållande, mistat
egendem?
130 Frigas: Sedan Just. Kan-lern upptagit min kla-
gam öfver vrångvisa af förenämde trenne autoriteter, och
förklarat att jag lidit förlust, således inistat egen-
dom, ech hade fog fill min klagan: på hvad laglig
grund han kunde underlita att fullgöra sin pligt att an-
ställa åtal. . . .
16:00. Frågas: Sedan Konungen i StatsBRådet den 19
December 1529 befallt, att min klagan af Högsta Domsto-
len skulle afgöras: på hvad laggruud denna Domstol kun-
de underlåta, alt enligt 30 Kap. 20 SS R. Balken, antingen
straffa vederbörande för min anhklacelsc, eller ställa osig I
ansvar derfer, 1 fall jag cj gt!at min talan fulltyga?
17:0. Frågas: Om jag ej 1 så falta omständigheter har
lagligt fog alt öfverllytta min klagan på Högsta Domsto-
len sjelf:
18:0. Frågas: Huru Just. Ombudsman (se dess diarii-
utdrag den 26 Nev. 1853,, Iutaget i Aftenbladet den 28 Ja-
nucri 1934) efter att utan påföljd halva varnat mig för
följderne af deana min anklagelse emot Högsta Domsto-
len — kumde underlåta att sammanka la Rikstätt — då
vrångvisa eller försumlighet och egendomsför-
lust lager i öppen dag en förlust som jag endast upp-
gifrit till geo Niksdaler, churu den redau stigit wil flera
tu ende?
19:0. Ändtligen frågar jag, om ej Lag bör gälla mer än
konsidera!ioger 7
200. Och sist. om någon tänkande Svensk man, som lä-
ser detta, kas betvilla lagliga befogenheten af min ankla-
gelse emot Högsta Domstelen :
Stockholm sen 7 Maj 1934.
Joh. EL. Sundbladt.
Att ep med denna lika lydande skrift bhifvit den 9
Maj 1934 till Kongl. Justitichevisioren ingifien , be-
tygar
s
Ex officio,
I. J. Lovån.
(Insändt).