fängeisehvalt lyckats till den grad afmatta själsstyrvkan hos
Galileo Galilei, att de förmådde den sjuttioåriga gubben,
hvilken, olägligt för dem, framlagt bevisen för jordens rö-—
relse omkring solen, att inför det heliga officii tribunal kuä-
fallande förklara sig med uppriktigt bjerta och oskrynmtad
öfvertygelse afsvärja, fördöma och afsky dessa villfurclser
och kätterier (Corde sincero tide non ficta, abjuno, ma-
ledico detestor supradictos errores lIaereses var
nemligen det Jesuitiska afbönsformuläret, hvilket, som.
hvar man finner, ännu är i bruk, med för tillfället
Jämpliga modifikationer). Fastän den gamle redan un-
der sjelfva ceremonien , återkom till kraft och sans
ning nog, för att genast, sedan han uppstått, högt
kunna tillägga: hon går ändå! (epur st muove!); så
kunde hans motståndare det oaktadt hoppas, att afbönen
skulle göra åsyftad verkan på opinionen: ty tillägget kunde
förhemligas och bevisen för det afbedda kätteriet lägo
utom mängdens omdömesförmåga. Men, jag uppre-
par det tryggt: här vore en slik förhoppning fåfäng. Den
sanning som jag sökt och söker leda i bevis: den att rätten
blifrit mig nekad och avt vrångvisa mot mig blifvit utöf-
vad, har ånnu cj varit förunnad att komma under den
Domstols pröfning, som enligt grundlagen ensam äger att
undersöka den; än mindre är den der försökt till vederlägg-
nus. Mina redan framhragte bevis för den samma qvar-
stä ännu i deras fulla kraft; och hela frågan är för öfrigt
i sig sjelf så enkel och klar, samt redan så uttömd inför
just den allmänhet, hvars opinion man söker att omstäm-
ma till min vanära genom den ådömda afbkönen, att samma
omdöme, som först cfter flera år träffade Galilcos domare,
skulle i ögoublicket träffa mina. Allt hvad de måhända kunde
hoppas, vore, att då de, lika litet som jag, äro några histo-
riska celebriteter, så skulle bäfderna kauske cj göra detta om-
döme oförgärgligt eller öfverföra del såsom ett minnesmärke
från fädren, till deras afkomlingars blygd. Skulle det så-
ledes en gång hända, hvad jag för närvarande anser omöj-
liet, att min kropp, försvagad genem fängelsets lidanden,
så imverkade på min själsstyrka, att jag öfverväldigad af
smärtan, eler förtviffande att på annat sätt kunna äga utrym-
me nog till fullföljande af min klagan, för ett ögonblick
glömde mig ända derhän, att göra denna afbön; så behöfde
icke jag sjelf inlägga någon protest mot densamma; tusende,
hela den bildade och tänkande allmänheten, skulle ä mina
vägnar ropat Chan har ända rätt! — I bvilket fall
som belst, gjord eller ecjord, återfaller således skandalen
af denna afbön icke på mig. Men det är för att öppna ett
tillfälle för högsta makten, att befria Svenska lagskipnin-
gen från en sådan skandul, som jag härmedelst i djupaste
1
urderdanighet vågar anhålla, att det våld, hvarmed nan
söker aftvinea mig ifrågavarande afbön, mätte upphöra, så
att jag, ål åt min menskliga och medborgeliga fri-
het, måtte äga tNfölle ja den bevisniug jag er-
bjudit. Lyckas jag att få mina bevis pröfvade och otllade, så
förfaller afbönen af sje sjelf, sisom ev orimlighet; miss-
-
sje
lyckas jag åter i cen erbjudna bevisningen, så väntar mig
en allvarsammare påföljd, och om afbönen då följer med
på köpet, så skall jag icke protesiera deremot. Jag har
förut erbjudit nig att träda i fängelse, under det Riks-Rät-
ten pröfvar min klagan, och sålunda visat min beredvillig-
het, att underkasta mig den rekonsentionstföljd, som skulle
biifva resultatet om jag tappar; men dessförinnan kan
min arrestering, hvad fagert sken man än ma gifva derit,
at hvarje klarseende icke betraktas såsom anuat än en ut-
är att förekomma mina bemödanden, alt bevisa mitt kla-
gomåäl; och mer än en torde härleda tilloripandet af en så-
dan utväg från fruktan för undersökningens fortgång.
Då jag vid detta tillfälle vänder mig till högsta makten,
så har jag vågat framslälla saken ur en annan synpunkt
än:den blott juridiska; helst den i alla fall är af natur, att
inoå på ett annat område än lagens, nemligeni på opinio-
ncus, hvars bestämmande för eller mot är den ålagda afbö-
nens sycbara ändamål. Jag har således vågat betrakta frå-
gan så väl ur den politiska som den moraliska synpunkten,
och visa hvilket inflytande dess afgörande i detta hänsecn-
de skulle komma alt äga inför landet, och möjligen inför
historien. . .
Den egentligen juridiska bevisningen åter har jag så till
fullo genomfört, 1 alla dess detaljer, uti mina förut under
rättegangen afgifoa skrifter, att jag anser mig blott böra
åberopa dem, och i underdånighet anhålla, att de måtte i
nåder infordras samt tagas i rättvist öfvervägande vid sa-
kens föredragning och skärskådning; — och till ytterligare
styrka, åtminstone för obehörigheten af det fängelsetvång
mig blifvit ålagdt, får jag tillägga åberopandet af Hr Hot-
rätts-Rådet Landins från Hofrättens pluralitet skiljaktiga
tanka i detta hänscende, på sätt det i underdånighet bifo-
gade voteringsprotokollet (Lit. B) närmare utvisar.
Det återstår för mig att taga i betraktande och veder-
lägga en skrift af en bland Eders Kongl. Maj:st högsta
Domstols egna Hrr Ledamöter, väl icke afgifyen i embets-
väg, men ändå offentligen och med tillkännagifven afsigt
åt inverka på omdömet öfver sjelfva hufvuädfrågan i mitt
mål; jag menar Hr Just.-Rådets och Riddaren Stråles i
Aftonbladet för den 6 sistl. Februari införda förklaring i
Actia ämne. Det kan väl synas, som om denna skrift lämp-
ligast bes varades der den ingifvits; men som det för rätt-
visan är af vigt, att påminnelserna med sä kerhet blifva
käuda af dem bland mina Domare, som händelsevis läst
förklaringen, så nödgas jag underdånigst anhålla, att dessa
påminnelser, härjemte under (Lit C.) bifogade, måtte äfven
tacas i rättvist öfver ägande.
- Stormäktigste Allernådigste Konung!
Jag vågar slutligen i djupaste underdånighet utbedja mig,
som en nåd, att Båcrvs Kongl. Maj:t täcktes inför Eders
Maj:t sjelf i dess Stats-Råd taga i nådig pröfning min an-
sökuing om Riks-Rätt, och i ni ler tillförordna ojäfvig Ju-
stitie-Mausler Ull hufvudsakens instämmande och bringan-
de till slut derstädes. Pa annat sätt tyckes hufvudfrågan
aldrig kunna slitas, och jag förmodar att Eders Kongl.
Majts Högsta Domstol matte vara neg upphöjd öfver de
konsideralioner som kunua iIntiyta på anderordnade Dom-
stolars åtgärder, för alt ar egen he isla afvisa det bi-