fängeisehvalt lyckats till den grad afmatta själsstyrvkan hos Galileo Galilei, att de förmådde den sjuttioåriga gubben, hvilken, olägligt för dem, framlagt bevisen för jordens rö-— relse omkring solen, att inför det heliga officii tribunal kuäfallande förklara sig med uppriktigt bjerta och oskrynmtad öfvertygelse afsvärja, fördöma och afsky dessa villfurclser och kätterier (Corde sincero tide non ficta, abjuno, maledico detestor supradictos errores lIaereses var nemligen det Jesuitiska afbönsformuläret, hvilket, som. hvar man finner, ännu är i bruk, med för tillfället Jämpliga modifikationer). Fastän den gamle redan under sjelfva ceremonien , återkom till kraft och sans ning nog, för att genast, sedan han uppstått, högt kunna tillägga: hon går ändå! (epur st muove!); så kunde hans motståndare det oaktadt hoppas, att afbönen skulle göra åsyftad verkan på opinionen: ty tillägget kunde förhemligas och bevisen för det afbedda kätteriet lägo utom mängdens omdömesförmåga. Men, jag upprepar det tryggt: här vore en slik förhoppning fåfäng. Den sanning som jag sökt och söker leda i bevis: den att rätten blifrit mig nekad och avt vrångvisa mot mig blifvit utöfvad, har ånnu cj varit förunnad att komma under den Domstols pröfning, som enligt grundlagen ensam äger att undersöka den; än mindre är den der försökt till vederläggnus. Mina redan framhragte bevis för den samma qvarstä ännu i deras fulla kraft; och hela frågan är för öfrigt i sig sjelf så enkel och klar, samt redan så uttömd inför just den allmänhet, hvars opinion man söker att omstämma till min vanära genom den ådömda afbkönen, att samma omdöme, som först cfter flera år träffade Galilcos domare, skulle i ögoublicket träffa mina. Allt hvad de måhända kunde hoppas, vore, att då de, lika litet som jag, äro några historiska celebriteter, så skulle bäfderna kauske cj göra detta omdöme oförgärgligt eller öfverföra del såsom ett minnesmärke från fädren, till deras afkomlingars blygd. Skulle det således en gång hända, hvad jag för närvarande anser omöjliet, att min kropp, försvagad genem fängelsets lidanden, så imverkade på min själsstyrka, att jag öfverväldigad af smärtan, eler förtviffande att på annat sätt kunna äga utrymme nog till fullföljande af min klagan, för ett ögonblick glömde mig ända derhän, att göra denna afbön; så behöfde icke jag sjelf inlägga någon protest mot densamma; tusende, hela den bildade och tänkande allmänheten, skulle ä mina vägnar ropat Chan har ända rätt! — I bvilket fall som belst, gjord eller ecjord, återfaller således skandalen af denna afbön icke på mig. Men det är för att öppna ett tillfälle för högsta makten, att befria Svenska lagskipningen från en sådan skandul, som jag härmedelst i djupaste 1 urderdanighet vågar anhålla, att det våld, hvarmed nan söker aftvinea mig ifrågavarande afbön, mätte upphöra, så att jag, ål åt min menskliga och medborgeliga frihet, måtte äga tNfölle ja den bevisniug jag erbjudit. Lyckas jag att få mina bevis pröfvade och otllade, så förfaller afbönen af sje sjelf, sisom ev orimlighet; misssje lyckas jag åter i cen erbjudna bevisningen, så väntar mig en allvarsammare påföljd, och om afbönen då följer med på köpet, så skall jag icke protesiera deremot. Jag har förut erbjudit nig att träda i fängelse, under det Riks-Rätten pröfvar min klagan, och sålunda visat min beredvillighet, att underkasta mig den rekonsentionstföljd, som skulle biifva resultatet om jag tappar; men dessförinnan kan min arrestering, hvad fagert sken man än ma gifva derit, at hvarje klarseende icke betraktas såsom anuat än en utär att förekomma mina bemödanden, alt bevisa mitt klagomåäl; och mer än en torde härleda tilloripandet af en sådan utväg från fruktan för undersökningens fortgång. Då jag vid detta tillfälle vänder mig till högsta makten, så har jag vågat framslälla saken ur en annan synpunkt än:den blott juridiska; helst den i alla fall är af natur, att inoå på ett annat område än lagens, nemligeni på opinioncus, hvars bestämmande för eller mot är den ålagda afbönens sycbara ändamål. Jag har således vågat betrakta frågan så väl ur den politiska som den moraliska synpunkten, och visa hvilket inflytande dess afgörande i detta hänsecnde skulle komma alt äga inför landet, och möjligen inför historien. . . Den egentligen juridiska bevisningen åter har jag så till fullo genomfört, 1 alla dess detaljer, uti mina förut under rättegangen afgifoa skrifter, att jag anser mig blott böra åberopa dem, och i underdånighet anhålla, att de måtte i nåder infordras samt tagas i rättvist öfvervägande vid sakens föredragning och skärskådning; — och till ytterligare styrka, åtminstone för obehörigheten af det fängelsetvång mig blifvit ålagdt, får jag tillägga åberopandet af Hr Hoträtts-Rådet Landins från Hofrättens pluralitet skiljaktiga tanka i detta hänscende, på sätt det i underdånighet bifogade voteringsprotokollet (Lit. B) närmare utvisar. Det återstår för mig att taga i betraktande och vederlägga en skrift af en bland Eders Kongl. Maj:st högsta Domstols egna Hrr Ledamöter, väl icke afgifyen i embetsväg, men ändå offentligen och med tillkännagifven afsigt åt inverka på omdömet öfver sjelfva hufvuädfrågan i mitt mål; jag menar Hr Just.-Rådets och Riddaren Stråles i Aftonbladet för den 6 sistl. Februari införda förklaring i Actia ämne. Det kan väl synas, som om denna skrift lämpligast bes varades der den ingifvits; men som det för rättvisan är af vigt, att påminnelserna med sä kerhet blifva käuda af dem bland mina Domare, som händelsevis läst förklaringen, så nödgas jag underdånigst anhålla, att dessa påminnelser, härjemte under (Lit C.) bifogade, måtte äfven tacas i rättvist öfver ägande. Stormäktigste Allernådigste Konung! Jag vågar slutligen i djupaste underdånighet utbedja mig, som en nåd, att Båcrvs Kongl. Maj:t täcktes inför Eders Maj:t sjelf i dess Stats-Råd taga i nådig pröfning min ansökuing om Riks-Rätt, och i ni ler tillförordna ojäfvig Justitie-Mausler Ull hufvudsakens instämmande och bringande till slut derstädes. Pa annat sätt tyckes hufvudfrågan aldrig kunna slitas, och jag förmodar att Eders Kongl. Majts Högsta Domstol matte vara neg upphöjd öfver de konsideralioner som kunua iIntiyta på anderordnade Domstolars åtgärder, för alt ar egen he isla afvisa det bi