nuari meddelade öfversigt, hämtad ur de-tryckta akterne,
angående mitt redan tillräckligt bekanta Tullmål, gåf Hr
JustitieRådet Stråle anledning inkomma med hvad han kal-
lar upplysningar, intagna: i nämde blads den 6 sistlidne
Februari, hvarati det heter, att åtskilliga omständigheter
finnas upptagna annorlunda än handlingarne utvisa. Dessa
åtskilliga omständigheter inskränka sig likväl dertill:. att
Redaktionen i ingressen nyltiat ordet skäl, i stället för
hvad de tryckta handlingarne utvisa rätt:? Att afsigten
ej varit att missloda allmänhetens omdöme om saken, är så
mycket. påtagligare, som Justitie Ombudsmans diuvii-ubdrag
vid samma tillfälle offentliggjordes, hvaruti ordalydelsen
ef de tryckta haudlingarne bokstafligen upplages, nemli-
gen, att Kongl. Maj:t genom. särskilt utslag, först under
den 23 Oktober 1828, förklarat, det Sundbladt ägde rätt
hos vederbörande utföra sin talan om ansvar och ersättning,
1
samt derefter, under den 27 Januari 1830, sig utlätit, att
åa Sandbladts klagan och hegäran om aåtals anställsuwde cj
kunde fästas afscende. Då — konseqvensen af dessa Hög-
sta Domstolens utslag ligger i öppen dag — synes likväl
för hvarje oväldiz, orden skäl och rätt på detta ställe
uttrycka samma sak. Men det är ej för detta förra, utan
för det senare utslaget, som jag vaåterkallecligen be-
skykler Högsta Domstolen att hafva vrängvis-
ligen dömt, och att rätten blifvit mig nekad i
denna sak, hvilket jag atagit mig luför HBiks-
Rärkh fulltyga, vid äfventyr af det ans:
Kap. 208 RättesångsbBalken stadgar; och förr än
Hr JustitieRådet Stråle förmår öfvertyga allmänheten, att
jag är en simphelon eller epfaldig narr, lärer allmänhe-
ten svårligen förmås att tro, det jag, utan fullt skäl och
fog, spelar ett så högt spel eller blottställer mig för ett så-
2
20
dant straff, som lagen stadgar, om jag iuför BiksR icke
gitter min talan fulltyga. Detta borde anses tillväckligt
besvara de i upplysningarne gjorda anmärkningar, så framt
Hr JustitieRadet deruti ej tillatit sig i en och anrunn aåcl
afvika från sanningen; som, till exempel: utt JastiticKans-
leren ej funnit skäl åtala Högsta Domstolen inför BRiksRätt,
utan att upplysa det sädant härrör af det enkla skäl, att jag
derom: aldrig anmodat ellers ceuas kunnat anmoda heuom, sc-
dan Konungen i StatsRädet edan förklarat honom. jäfvig i
denua sak; — samt dessutom, sorgfälligt uvuderiatit alt fram-
ställa de omständigheter, sonmr bevisa rättmätigheten af min
klagan. Dessa afvikningar och omständigheters underlalna
framställande torde af läsaren bäst fattas, om jag framläg-
ger en kort, sammngsfull, på handlingar 1 aktov. sig stöd-
jande berättelse om saken ifrån börjar. till slut.
Ar 1826 1 Juni månad ankommo til mina ordibes trenne
lådor Bomults-manufaktur, hvarå jag ä behörig td och ort
inlemnade Tullinlaga, ordagrann och bokstafligen så
inrättad, som BSeslations-ordningens 2 Art. 15 och 31 SY
föreskrifver, med den öfverflödiga försigtighetev. af reserva-
tionsanmälan för varans quwalil6. Vid öppnandet i Packhu-
set, i min, Inspektorens och AdvokabFiskalens uärvaro, be-
fanns den ena eler den. ifrågavarande lådan iunehalla Ö90-
stycken bomullsväfnader i väfnadssättet mer eclHerr
mindre färgade, och således entiet Tulitaxan till för—
tullning tillåtne, hvadan jag erbjöd mig, att samma väfna-
der förtulla; men deremot påstod AdvokatFiskalen, äfvenr
som Packhusinspektoren, att nämda väfnader borde hänfö-
ras under benämning af Gingham, i Tulltaxan till införsel
förbudna. Af denna suledning afbröt jag med dem all vi-
dare ordvexling härom, öfvertygack, att stridigheten, i afse-
ende på denna varas till införsel förbudna eller tillatna
cgenskap, icke kunde eller borde upptagas, pröfvas och af-
göras af någon annan Auktoritet än Tullstyrelsen, till följe
af 11 I af underrättelserne till Tulltaxan den 16 Mars
1826, så lydande: Vid uppkommande olika meningar, hr:
ruvida en till förtullning angifven vara är till införsel
förbjuden eler tillåten, beror det af Vår GeneralTullsty-
relse, att sådant bedöma, efter att, när tvisten angär väfna-
ders beskaffenhet, hafva hört FabriksSogeietetens i Stock-
holm deputerade; kunnande godsägaren, i händelse varan
af GeneralTullstyrelsen anses så om förbjuden, deröfver
bos Värt och Rikets KommerscKollegium , i behörig ord-
ning sig besvära; hvaremot, om General Tullstyrelsen för-
klarar varan för tillåten, ingen klagan öfver dess beslut,
hvarken af beslagaren celler någon annan, äger rum. När
en omtvistad vara blifvit till förtullning riktigt angifven,
skall densamma icke vara konfiskation underkastad, äfven
om den sedermera anses såsom till införsel förbjuden,
utan godsägaren kunna den under lämplig kontroll åter
utföra.
Till följe hära? anmälte PackhusInspektoren genom skrift-
lig rapport, ej allenast att varan till förtullning var angif-
ven, utan jemväl förloppet vid varornas öppnande i Pack-
huset till Tullstyrelsen (På PackhusInspektorens uppma-
ning vid förevarande tillfälle begärde jag företräde inför
Tullstyrelsen, då Hr Wallerius utkom i förmaket, för hvil-
ken jag omtalade förhållandet, men som helt kort svarade
mig, att Tullstyrelsen skall ta saken i öfvervägande.;
hvilken styrelse, i stället alt enligt tydlig föreskrift i
nyss citerade 11 5 upptaga och afgöra målet, hänviste det-
samma, i rak strid med nämde 8, till Domstol. (Jag får här
i parentes anmärka: att Hr JuästitieRädet Stråle inblandat
Hr Roos, är obehörigt; ty han hade alldeles ingenting
med saken att göra, mer, än att jag då, som nyss hemkom-
men från utländska resor, ej härstädes hade något ectablisse-
ment, lånte hans namn till Tullinlagan och hyrde hans
magasin till varornas upplag, ett förhållande, som tydligen
visar sig af SjötullsRättens. protokoller, der jag vid juste-
riven rättade hvad Protokollsföraren orätt fattat, och skilde
ocnust Hr Roos från allt svaromål i saken).
Till följd af denna Tullstyrelsens olagliga åtgärd upptog
Sjötullsäätten målet, och, -- efter det tvenne Ledamöter ansägo
frågan om varans beskaffenhet vara så tvistig, att densamma
icke kunde, emot Kongl. Brefvet den 27 April 1825, samt
förenämde 115, Ull pröfning företagas, utan borde densam-
ma till Tullstyrelsens bedömande öfverlemnas; en Leda-
mot ansåg att varan borde ätev få utföras, och en annan
ciler den fjerde Ledamoten, Hr Rådman Bundberg, att
varan finge förtullas — dörade varorna förbrutne. Ftt sadant
utslag skulle till occh med hbac händturken oj känna avd