stIUIICL HA JOLUTAdl, OCH HSAUIIC UCI Ye CI UI Hr Jaga
och många redliga män med mig hafva länge bemödat ess
att varna för en dylik katastrof och söka afböja den; Ko-
nungens rådgifvare ha deremot gjort allt hvad de förmått,
att förbereda och påskynda den, Men om nu någon gäng
jag, eller en annan, skulle säga de sa ord, hvad följer det-
at? Att störta en tron är, som man vet, straffbart, ifall
det ej lyckas; att stämpla dertill blir åtminstone alltid
straffadt, ifall det upptäckes; men att tala om en dylik
händelse, såsom liggande inom möjlighetens sräns, äv hvar-
ken inför lag eller förnuft brottsligt.
Må man då en gång lära sig skilja emellan det yttran-
de, som kan mer eller mindre behaga någon individuell öm-
tålighet, och det, som den borgerliga lagen bör beifra. Det
ges, jag vet det, en klass föraktliga kryp, som kräla i det
stoft, makten trampar, och som skynda alt orena det, när
denna makt fallit deri. De affekterå en underdånig rys-
ning för allt, som vågar erinra om det jordiska ursprun-
get till den myndighet, om hvars nådesblickar de trän-
gas, af hvars fot de gerna den ena stunden låta sparka
sig, för att nästa stund få krypa upp och sätta sig derpa,
och som bli de första, att smäda och fördöma henne, när
hen icke förmår bära dem lingre. Så skola de göra med
alla Regenter, hvilkas lyckas sol nedgått. Nå väl, jag vill
förvandla denna rysning till en verklig frossfeber; jag vill
våga ett ögonkast på bvad jordens Furstar äro. Detta ögou-
kast säger, att de äro ingenting mer och ingenting mindre
än menniskor, som vi andra, behäftade med samma bräck-
ligheter, med samma kroppsliga svaghet, med sammnia själens
brister, som jordens öfriga barn; stoftkorn, som den Alls-
mäktiges hand det ena ögonblicket kan lyfta till en liten
höjd öfver de andra, och scm en fläkt från Hans mun nästa
ögonblick bortblåser derifrån, och förblandar med det öfri-
ga stoftet.
Om någonting åskådligt crinrar oss om denna sanning,
så är det den tid, hbvari vi lefva, och den Konung,som nu in-
nehar Sverges tron. Stod väl Hans vagga vid dess fot?
Har Han, från det Han slog upp ögonen för ljuset, endast
sett Hofvets salar och bugande tjenare omkring sig? Nej,
Han föddes som jag, i elt ringa Stånd; Han har, som jag,
genomgålt behofvets och motgingens skola; Han var ännu
vid mina år, churu högre i rang, likväl blott en undersäte,
hvars person den tjenstaktiga och hatfulla beställsamheten
kunnat föra inom fängelset, och hvars hufvud den mäktiges
vilja i en vredens stund kunnat lägga för siua fötter. Den
utomordentligaste kedja af händelser har fört honom ait
styra ett Folk, om hvars tillvarelse Hans barndom icke
drömde. Höll Han väl denna kedjas första länk i sin hand,
och håller han den sista? Det vore en förnedrande tillvi-
telse att påstå honom tro något sådant. Helt säkert öd-
mjukar han sig för den makt, som är lika högt öfver Ho-
nom som öfver tiesaren, erkänner med tacksamhet Dess
godhet, och förtror sina framtida öden i Dess bänder, utan
alt förhäfva sig öfver hvad de äro, eller bäfva för hvad de
kunna blifva. Och Hens ringa ursprung, Kinder det Honom
cj tt ära? Utadu tvifvet, ty Han kan säga; att Han ska-
pat en del af sitt öde, hvilket de så kallade Legitima Fur-
starna ej kunna, och Svenska Folket känner med stolthet,
att Han äfven är dess verk.
Och denne Konung skulle finna sig sårad af den yttrade
möjligheten om vanskligheten af Hans tron, som af allt an-
nat jordiskt? Jag säger med full trygghet: nej! och tror
ej, att jag dervid irrar mig om Hans tänkesätt. Då Folkets
val kallade Honom hit, hvarifrån kom Han då? Från det
Slott, som icke längesedan beboits af en ättling af Europas
älsta KonungaHus, hvars hufvud, i dess egen Hufvudstad,
fallit för bödelns bila. Hvart kom Han? Till ett annat
Slott, nyss öfvergifvet af en Konung, som dess Folk öfver-
gifvit, som nu i mörker och landsflykt kringsläpar en miss-
aktad existens. Hvilken tron var Honom bestämd? En,
från hvilken så många Konungae fallit, som före honom bu-
rit så många Furstar af Utländsk härkomst, men hvilka al-
la, dels störtats derifrån, dels der fört en olycklig Regering.
Af hvilka personer omgafs ban och emgifves till en delän-
nu? Af Embetsmän, som dels burit händer på sin Lagkrönta
Konung, dels brutit den tro de svurit honom, som visserli-
gen gjort det för ett högre intresse: Landets, men som
likväl gjort det — om det hos alla endast skedde af det-
ta motif, må Gud och deras samycten bedöma. Hvad
ser Han, hvarthän Han kastar sina blickar? Europa upp-
fyldt af störtade furstar, bland hvilka alla de, som ut-
gått ur Franska revolutionens sköte, och flera af de ännu
bestående thronerna vacklande. Ja, detta jordskalf har
sträckt sig öfver oceanen. En punkt på dess omiätliga yta
var sista boningen för den väldige man, emot hvars stor-
het Sverges Konungs endast är en skugga. Den nya verl-
den har sett tvenne kejsare uppstå; den cna, gen: m slägt-
skapens band förenad med vårt konungahus, drifven från
sitt Rike, och nu med en broder kämpande om sin dotters
fädernearf, som hon cj kan erhålla med andra vilkor, än
alt dess fader ej får någon del deri; och den andre ännu
olyckligare, allifvad som förrädare, af det folk, som några
är förut upphöjt honom till sin beherrskare.
Och JI viljen göra det till ett brott, alt omtala ett drag af
denna throns skiftande öden? och J viljen stödja denna
thron på cn frisinnad mans hufvud, för det han önskat
derifrån aftvå de fläckar, som lagöfverträdelser, enligt hans
tanka, måhända tryckt derpå? Akten er för detta försök,
och darren sjelfva för den plats vid tronens trappsteg,
hvaröfyer J ären så uppbläste. Itt afhuggit bufvud är en
rund kropp, och J skolen snart märka, att thronen vack-
lar på denna grund, likasom lyckan på sitt klot. J skoten
nödgas afslä- flera, på det han måtte stå jemt. Men de
skola skakas derunder, och J skolen bleke och bäfvande
falla derifrån. Nu skola de växa till jettestorlek; deras
brustna ögon skola skjuta ljungeldsflammor; deras blodiga
hår skall förvandla sig Ull ormar, för hvilkas hväsande
Ni förgäfves skolen söka skyla Er; J skolen fly till
Rikets ända, till verldens ända, till grafven; de skola följa
Er dit, och den hämnande blekgula flöumman skall upplysa
Era namn, för alt låta dem bli ett outplånligt mål för cf-
terverldens afsky och förbannelse. Men på dessa fallna huf-
vud skall efterverlden fästa en Borgarkrona, och ur, deras