stIUIICL HA JOLUTAdl, OCH HSAUIIC UCI Ye CI UI Hr Jaga och många redliga män med mig hafva länge bemödat ess att varna för en dylik katastrof och söka afböja den; Konungens rådgifvare ha deremot gjort allt hvad de förmått, att förbereda och påskynda den, Men om nu någon gäng jag, eller en annan, skulle säga de sa ord, hvad följer detat? Att störta en tron är, som man vet, straffbart, ifall det ej lyckas; att stämpla dertill blir åtminstone alltid straffadt, ifall det upptäckes; men att tala om en dylik händelse, såsom liggande inom möjlighetens sräns, äv hvarken inför lag eller förnuft brottsligt. Må man då en gång lära sig skilja emellan det yttrande, som kan mer eller mindre behaga någon individuell ömtålighet, och det, som den borgerliga lagen bör beifra. Det ges, jag vet det, en klass föraktliga kryp, som kräla i det stoft, makten trampar, och som skynda alt orena det, när denna makt fallit deri. De affekterå en underdånig rysning för allt, som vågar erinra om det jordiska ursprunget till den myndighet, om hvars nådesblickar de trängas, af hvars fot de gerna den ena stunden låta sparka sig, för att nästa stund få krypa upp och sätta sig derpa, och som bli de första, att smäda och fördöma henne, när hen icke förmår bära dem lingre. Så skola de göra med alla Regenter, hvilkas lyckas sol nedgått. Nå väl, jag vill förvandla denna rysning till en verklig frossfeber; jag vill våga ett ögonkast på bvad jordens Furstar äro. Detta ögoukast säger, att de äro ingenting mer och ingenting mindre än menniskor, som vi andra, behäftade med samma bräckligheter, med samma kroppsliga svaghet, med sammnia själens brister, som jordens öfriga barn; stoftkorn, som den Allsmäktiges hand det ena ögonblicket kan lyfta till en liten höjd öfver de andra, och scm en fläkt från Hans mun nästa ögonblick bortblåser derifrån, och förblandar med det öfriga stoftet. Om någonting åskådligt crinrar oss om denna sanning, så är det den tid, hbvari vi lefva, och den Konung,som nu innehar Sverges tron. Stod väl Hans vagga vid dess fot? Har Han, från det Han slog upp ögonen för ljuset, endast sett Hofvets salar och bugande tjenare omkring sig? Nej, Han föddes som jag, i elt ringa Stånd; Han har, som jag, genomgålt behofvets och motgingens skola; Han var ännu vid mina år, churu högre i rang, likväl blott en undersäte, hvars person den tjenstaktiga och hatfulla beställsamheten kunnat föra inom fängelset, och hvars hufvud den mäktiges vilja i en vredens stund kunnat lägga för siua fötter. Den utomordentligaste kedja af händelser har fört honom ait styra ett Folk, om hvars tillvarelse Hans barndom icke drömde. Höll Han väl denna kedjas första länk i sin hand, och håller han den sista? Det vore en förnedrande tillvitelse att påstå honom tro något sådant. Helt säkert ödmjukar han sig för den makt, som är lika högt öfver Honom som öfver tiesaren, erkänner med tacksamhet Dess godhet, och förtror sina framtida öden i Dess bänder, utan alt förhäfva sig öfver hvad de äro, eller bäfva för hvad de kunna blifva. Och Hens ringa ursprung, Kinder det Honom cj tt ära? Utadu tvifvet, ty Han kan säga; att Han skapat en del af sitt öde, hvilket de så kallade Legitima Furstarna ej kunna, och Svenska Folket känner med stolthet, att Han äfven är dess verk. Och denne Konung skulle finna sig sårad af den yttrade möjligheten om vanskligheten af Hans tron, som af allt annat jordiskt? Jag säger med full trygghet: nej! och tror ej, att jag dervid irrar mig om Hans tänkesätt. Då Folkets val kallade Honom hit, hvarifrån kom Han då? Från det Slott, som icke längesedan beboits af en ättling af Europas älsta KonungaHus, hvars hufvud, i dess egen Hufvudstad, fallit för bödelns bila. Hvart kom Han? Till ett annat Slott, nyss öfvergifvet af en Konung, som dess Folk öfvergifvit, som nu i mörker och landsflykt kringsläpar en missaktad existens. Hvilken tron var Honom bestämd? En, från hvilken så många Konungae fallit, som före honom burit så många Furstar af Utländsk härkomst, men hvilka alla, dels störtats derifrån, dels der fört en olycklig Regering. Af hvilka personer omgafs ban och emgifves till en delännu? Af Embetsmän, som dels burit händer på sin Lagkrönta Konung, dels brutit den tro de svurit honom, som visserligen gjort det för ett högre intresse: Landets, men som likväl gjort det — om det hos alla endast skedde af detta motif, må Gud och deras samycten bedöma. Hvad ser Han, hvarthän Han kastar sina blickar? Europa uppfyldt af störtade furstar, bland hvilka alla de, som utgått ur Franska revolutionens sköte, och flera af de ännu bestående thronerna vacklande. Ja, detta jordskalf har sträckt sig öfver oceanen. En punkt på dess omiätliga yta var sista boningen för den väldige man, emot hvars storhet Sverges Konungs endast är en skugga. Den nya verlden har sett tvenne kejsare uppstå; den cna, gen: m slägtskapens band förenad med vårt konungahus, drifven från sitt Rike, och nu med en broder kämpande om sin dotters fädernearf, som hon cj kan erhålla med andra vilkor, än alt dess fader ej får någon del deri; och den andre ännu olyckligare, allifvad som förrädare, af det folk, som några är förut upphöjt honom till sin beherrskare. Och JI viljen göra det till ett brott, alt omtala ett drag af denna throns skiftande öden? och J viljen stödja denna thron på cn frisinnad mans hufvud, för det han önskat derifrån aftvå de fläckar, som lagöfverträdelser, enligt hans tanka, måhända tryckt derpå? Akten er för detta försök, och darren sjelfva för den plats vid tronens trappsteg, hvaröfyer J ären så uppbläste. Itt afhuggit bufvud är en rund kropp, och J skolen snart märka, att thronen vacklar på denna grund, likasom lyckan på sitt klot. J skoten nödgas afsläflera, på det han måtte stå jemt. Men de skola skakas derunder, och J skolen bleke och bäfvande falla derifrån. Nu skola de växa till jettestorlek; deras brustna ögon skola skjuta ljungeldsflammor; deras blodiga hår skall förvandla sig Ull ormar, för hvilkas hväsande Ni förgäfves skolen söka skyla Er; J skolen fly till Rikets ända, till verldens ända, till grafven; de skola följa Er dit, och den hämnande blekgula flöumman skall upplysa Era namn, för alt låta dem bli ett outplånligt mål för cfterverldens afsky och förbannelse. Men på dessa fallna hufvud skall efterverlden fästa en Borgarkrona, och ur, deras