Skulle Herr Aktor behöfva några ytterligare bevis på, stt det är Regeringen jag menar; och icke Konungens. person, så hänvisar jag honom till sidan 29, der det på tvenne ställen 1alas om, huru Regeringeu förfarit i dessa fall, huru Regeringen handlat emot vissa SY af konstitutionen; samt till sidorna 31 och 32, der ordet Regeringen, på icke mindre än fem särskiltastållen, är användt i samma mening, som jag förut på några ställen användt ordet Konungen. Ehuru det förra af dessa ord i min skrift förefaller lika många gånger, som det senare, har aktor likväl på intet enda ställe behagat anföra detsamma. Sedan Kaptenen sålunda genomzått det juridiska af frågan, öfvergår ban till några allmännare betraktelser i sin förklaripg. AF dessa införes här följande: Man har behagat tala om min olycka. Begreppet derom, äfven som om lyckan, äro skiljaktiga. Jag för min del finner det tusen gånger lyckligare, att dväljas ipom fångelsets murar för det sannas och det rättas sak, än att vanvårda den i palatset, och det finnes i närvarande stund ingen Svensk man, med hvars öde jag vill byta. Förföljelsen har träffat en person med en ren sak, med ctt obefläckadt samvete, med själskvafter, icke stora, men likväl öfver mängdens. Jag vågade cj lita på min kropp, hvilken var van vid rörelse och frisk luft. Äfven den har på ett förundransvärdt sätt bistått mig, och, med nndantag af de dagar, då jag vistades på Smedjegården, bar jag ej på fiera ar varit så frisk, haft så god matlust och sömn, som sedan åen ir:te April, kanhända derföre, att jag aldrig varit lugnare och nöjdare med mig sjelf. Jag ser häri en vink af Försynen, att utföra det kall hon uppdragit mig, att försvara Konstitutionen, yttranderätten, och den borgerliga friheten, som man i mig förnärmat, och som, om jag fallet, det vill här säga, om jag genom mecdlöshet fäller mig sjelf, äro lemnade till pris för ett godtycke, hvars tyngd och utsträckning ingen ännu kan ana, måhända aldraminst de, som brutit vägen deråt. Jag anser mig i bojorna för Konungens och Folkets man, kallad att upprätthålla bådas sak emot dem, som, under förevänning af nit för Monarkens rätt, vilja undergräfva både den och Nationens. Kan man anse denna ställning beklagansvärd? Jag beklagar den, som det gör. -Tvertom anser jag den så skön, så mer än poetiskt upphöjd, att jag cj kan föreställa mig den fries lif, under samhillets vanliga gång, någonsin så nyttigt för Fäderneslandet, som mit Hf i fängelset nu möjligtvis kan blifva. Jag har också — hvilket mest af allt förvånar mig sjelf — alltsedan jag trädde inom dess dörr, icke ens ett ögonblick känt någou längtan efter den förlorade friheten. Man talar om, att döden hotar det slags brott, för hvilket jag är anklagad, och man tror, att när den fruktansvärde nalkas, skall jag ändra språk och simnesstämning. Jag vill icke nämna, att dess gestalt är mig ingenting mindre än obekant, och att jag flera gånger trädt honom under ögonen i dess flerfaldiga skepnader. Jag vill blott anföra ctt enda drag ur min lefnad, som torde lemna, ej mina fiender, de förstå mig icke, men nägra af mina medborgare , ett begrepp om min karakter. År 1815 hade jag med den beryktade Grewesmöhlen ett par Rättegängar, hvari jag blef den vinnande parten. Under en af dem hade hau, en dag, då iag ej var närvarande vid domstolen, enskilt tillkännagifvit för densamma, att om jag skulle dömas, att göra honom afbön, ville han icke af mig emottaga någon sådan. -KämnersRitten dömde äfven i enlighet dermed. Tillbudet hade kanske för en och annan varit lockande. Jag deremot förklarade inför HofRätten, att jag ej ville hafva någon så beskaffad skänk, utan att, om domaremakten kunde fälla mig till hvad som helst, underkastade jag mig påfötjden. HofRätten upphäfde sedan hela Utstaget. Jag var då blott en yngling. Mahända finnas åtskilliga bland mina landsmän, som ine, att döden är ett intet mot förödnjukelsen af en afbönr ät en segrande fiende, och en fiende sådan som Grewesmöhlen. Nan man väl tro, att mina mannaår skola förneka min ynglingstid? Men denna död, hetar den verkligen? torde mången fråga. Se här helt oförstäldt min öfvertygelse 1 detta fall. Jag tror knappt, att ibland Rådgifvare-personalen ännu finuvs någon, som ens vågar tänka denna tanke. Jag tror, det afsigten till en början endast varit, att skymfa mig, att underkasta mig så mycken kroppsoch själs-tortyr, som möjligt, att förstöra min helsa, att stänga min verksambet, att bryvta min moraliska kraft. Man skall med förtrytelse finatt åtminstone detta senare icke lyckat. Man skall då gå ännu längre, utan att ha gjort sig reda för huru längt man vill. Troligeh har ej på många år någon funnits i vårt land, till den grad hatad af den mäktiga kasten, som jag Men den materiela makten är icke sällan parad med moralisk svaghet, och svaghetens hat är outsläckligt, emedan det utgår ifrån fruktan. Denna svaghet bar sina ögonhiick af konvulsioner, hvilka hon tager för kraft. De missleda cj någon annan än henze sjelf; men den, som, under en sädan paroxysm, kommer i hennes väg, kan lätt bli dess offer, likasom Jarlens träl endast yrvaken och i förskräckelsen våvade mörda sin herre. Eu hvar, Styrelser som enskilte, föras Hill siltunit af ell öde, hyilket är resultatet af deras tänkesätt och handlingar. De förbereda det sjelfva, men en hämnande Nemesis drifver dem sedan, utan deras vetskap och vilja, fram till det dunkla målet. Om sålunda det närvarande Styre!se-systemets stund är kommen, så är det ej omöjligt, att mitt hufvud blir den gränssten, der det måste stanna, och hvarifrån reformernas bana skall öppnas. Med mig mördar man då Konstiltution och Lag, men endast sa, som menniskan kan döda det odödliga, tör att se det åter uppstå i en ny och förädlad gestalt. Kanhända behöfves denna handling, för att väcka Nationen ur sin domnivg, all lära henne inse sin ställning; hvad man bort söra för heunces bästa, och hvad man verkligen gjort. Gjuter man milt blod på schavotten, så skall det stänka omkring Syvcrges gränsor, dess droppar skola brännande träffa hvarje Svenskt öga, fjällen skola falla derifrån, och i a KE OT MV TT R 1 VR a ko ät ge RT TT HH ee KA RP RR SS