AD VN förekommit mig så mycket mera oväntea som, efter hvad Herrar kommi tterade nogsamt kän: det icke obetydliga förrådet af oförsåldt tackjern va Sockholnås våg, oberåknadt hvad som ulläfventvis äfven betinnes på andia vågar I Rikets städer, tydligen antyder en öf erprodukiion af nämde vara, i förhållande till den inhemska förbrukningen — så mycket mera hotande för de redan alltför betydligt betryckte tackjerospriser, som den tilländalupna traktater med Ryssland äfver kommer att heröfva bergsbiuksidkaren ett hittils begaguadt titlfälle till afsätlning af et hetydliat qvantum ef sin tHlverkning. Möjäigtvis -kulle det ytterligare betryck, som ha: igenom tills skyndas den fattiga b-rgsmavuner, i betydlig mån kunna lindras och kanske och fuallkomligen undavrödjas, om jernhandteringen i allmåänhet, särdeles hvad be: gslagerna avgär, hugnades med enahanda friheter som öfrige fabrikatuioner i riket åtnjuta. — Men ty värr är fö rhållandet icke sådant. Vare sig af r missförstådda intressen eller inskränkihet och ensidighet hos dem, åt hvilka värden om bergshandteringen tulllörene varit avförtrodd, eller ock bida orsakerna tillika, hav j-rntillverkningen inom bergslagerna hi intils hållits fängslad inom et skråtvång, som måhända nyttigt på den tid jernhandtiringen först grundades, sedermera varit lika binderligt för utvecklingen af denna rikets hufvuduäiins, som detsamma flinves i rak strid med tidens bill:ga ock alltmer! erkända anspråk på likhet i vätuigheter. Ägaren nvulisen af stångjernss verk mom bergs ag, är genom författningarne på det strängaste förbjuden, att, efter som hans förtel fordrar eller omständigheterna föranieda, utsträcka sin tillverkning utöfver det belopp vid pass 200 år sedan ansågs lämpligt att faststälia, dels med afsecn de på skogstiligång dels, ock på tillgång af tackjern inom orten. Alt statens förmynde skap ) afssende på den enskiltes förvaltning af sin esendom ej alltid ledt till de. åsyftade förmånliga följderna torde bland andra exempel tiliräckligen bestyrkas af förhållandet med våra ekskogar och allmänningar, som nästan blifvit utödde uncer handhavandet af de ytterst stränga författningar, som afsågo deras vård och förkofran. Man har äfven inselt olämpligh eten af dessa tvångslagar, och man har i detta, äfvensom i flere andra fall, börjat erkänna ock tillasmpa den grundsats, att hufvilkoret för hvårje uärings u!veckling och förkofran är frihet, samt att säkråste medlet att Silbakan hålla, om ej alldeles undertrycka, industriens fortskridande är att kringskansa idkaren med realemenaten och skråmässiga tvångslagar, hvilka bindra hvarje friare bruk af den industriella kraften. — Endast hvad bergslagerna angår hafva ej ännu Gcessa grundsatser funnit tillämpning, utan qvarstå ännu uti deras urspruogliga råhet och barbariska stränghet, de lagar, som vid ansvar, som skulle hota den enskilte med förlustea af sin borgerliga välfärd, förbjuda så väl stångjernstillverkaren att, äfven emot en deremot lämpad bevillning, öka sin tillverkning öfver det en gång för alla staagade beloppet, som äfven bergsmannen att, efter sin fördel, hbeszsagna sina skogar antingen till stångjernstillverkning, eller för andra industriella änvdamål. Vore det ägaren af stångjernsverk inom ber gslag obetaget att tillverka så mycket jern ban medhann, och förmånligt kunde afsätta, skulle bergsmannen derigenom måhända vinna ett önskvärdt afsättningstillfolle för sitt tackjern, äfvensom staten så väl i beskattningsväg som genom ökad export vunne en stor fördel. I saknad af detta tillfälle att afyttra sin vara samt af gällande författningar hindrad, alt fritt använda sin skog, hvarigevom han kunde, efter lokala förhållanden och egna fördelens kraf, förändra sin fabrikation, och upphöra, med tillverkningen af en vara, som råkat ivanvärde, kan under så missgynnande förhå!landen bergsmannen icke annat än med bekymmer motse framtiden, då afven denna sista utväg, att genom tillåten utförsel af Svenskt tackjern erhålla iifligare afsältning och bögre betalnivg af nämde vara blifvit bonom beröfvad. 3 anser m:g derföre, med afseende såväl på de: alsmännas fördel, sem ecuskiltes tillständiga rätt, tppmanad alt res servera mig mot Hrr kommitte:ades beslut, med öppet tillkännagifvande af min fasta orubbliga i (rer tygelse, att det säkraste och kanhonda enda möjliga medlet, att sätta stångjernstillserkaren 1 tillfälle att utbärda den alltmer tryclavde täflan med den utiändska näringsidke aren, samt rädda tillverkaren af tackjern från den mer och mer hotande e faran af armod och As ff 111 At ro 2 .s I Tv a Ja