ningen af lånerörelsen till Riksgäldskontoret hade till syftemål att småningom öfvei låta hela denna rörelse. åt privata. associationer. Banken kunde. ej vara belåten med andra obligationer ån Riksgäldskontorets, men väl kunde detta kontor i en framtid antaga enskiltes. Myntförbållandet borde vara oberoende af alla möjliga fluktuationer i näringslifvet. — Hr Helsingius fann sig ej af Hr Waern vederlagd, och trodde alt, genon denna öfverflyttning, ett Statsobligationssystem i stort skulle utveckla sig. — Hr Rydin ansåg öfverflyttningen ändamålslös. — Hr Hemberg trodde, som Hr Ekerman, att det vore omöjligt för Riksgäldskontoret att öfvertaga lIsnerörelsen, hvilken operation, utan att tjena Banken, ej heller vore förmånlig för Riksgäldskontoret. — Banken hade kassa till inlösande af mera än hälften af sina utelöpande sedlar, och talaren ville fråga, hvilken Bank eller hvilken bankier, ej en gång sjelfva Rotschild undantagen, höll en sådan kassa. Med en klok styrelse ansåg talaren realisationen gå för sig utan svårighet och utan fara. — Hr IVijk kunde ej eller inse nyttan af lånerörelsens öfverflyttande. Det tscktes väl vid första påseendet vådligt, att lånerörelsens indragning stod i Bankostyrelens m.kt, men detta hörde till principen för ett fullständigt ordnande af en bank; med ett kreditiv af 2 millioner vore det alldeles omöjligt att någon indragnivg af sedelstocken kunde komma i fråga, och talaren yrkade derföre, att det nu föreslagna kreditivet skulle ökas till deta belopp. I öfrigt ville talaren tillägga, att man ständigt var alltför benägen att se saken från den mörka sidan. År 1832, då Engelska regerisgen förordnade en komite till undersökning af Banken, svarades af direktionen, alt metalliska fonden knappt uppgick till 3 mot sedelstocken: NordAmerikanska Staternes Bank har ej metallisk ford till mera ån 3 och hovorerar ändå, oaktadt sina stridigheter med regeringen. Vi ba ou 3, och talaren förklarade sig vara fullt öfverlygad, att om luckan öppnades i morgon dag, skulle det bära sig. — Hr Halling förenade sig med dem, som ansett den nytta problematisk, hvilken lånerörelsens öfverflyttande kunde medförs. — Hr Frodell uppläste ett skriftligt anförande, hvaruti han bestred låne indragning, såsom menlig för alla nu bestående kreditförhållanden. Öfverflyttningen af lånerörelsen till Riksgäldskontoret ansåg han öfverflödig. — Hr Linderholm ville, i afseende på Or Wijks senaste yttrande, blott fasta uppmärksamheten på det förhållande, som kunde intälla dagarne efter silfverutvexlingens början. Uti Ståndet hide man i dag diskuterat, harvu förhållas borde då proportionen sjunkit till den af i till 3, eiler högst 2 till 3. VEXELBANKEN. I afseende på Utskottets förslag, att efter år 1935 och intill nästa riksdag ej mindre sedelvalör, än som motsvarade 2 gånger myntenheten, skulle utgifvas, och att minsta valören af sedlarne derefter borde blifva 5 gånger denna enhet, hvarvid dock det nä:mare bestämmandet borde öfverlemnas åt kommande Ständer, yttrade Hr Vern, alt ju längre man fortfar med utgifvandet af smärre skiljemynt i sedlar, ju längre håller man silfret umbärligt uti denna dess egentliga civkulationskrets, och underlättar derigenom dess afgåvg till andra ärdamål, hvarföre talaren yrkade att, efter slutet af år 1835, ej minare sedelvalör än 5 gånger myntenheten borde af Banken utgifvas. Meningen med realisation vore att sätta silfret i rörelse; de små sedlarne kunna suppleras med silfver, men ej. de stora, och uppskof med de förras indragning borde ej för långt utsträckas, äfven derföre att det hindrade privatbankernes utveckling, cch på denna borde vårt kreditsystem ytterst grunda sig. — Hr Rydin ville att småsedlane småningom skulle indragas, och Hrr FPinberg, Santesson och Leffler ansågo öfver flödigt att nu besluta om kommande Sländers åtgärder, den förre med förklarande, att han ej kunde inse hva:före ej de smärre sedlarne kunde gå i bredd med silfret; de voro vid många tillfällen af stor nytta. — Hr Hemberg förenade sig med Hrr Santesson cch Winberg. — Hr IVijk anförde, att småsedeltillverkningen kostade enormt, och Hr Helsingius uppgaf, att denna kostoad gick till 40,000 R:dr årligen, — Hr Santesson medgaf, att afseende borde föstas å kostnaden, men önskade, att man vid indragningen måtte gå varsamt till väga, på det ej för stark påkärning måtue äga rum. -— mn -— ALL i mm TR a