Utskottet hade väl sagt, att låne-indragning endast i sista rummet borde komma i fråga; men då Utskottet sjelft erkänt denva rättighet, såsom den enda säkra garantien (pag. 20) för vexlingens bestånd, och tillika ansett bestämmandet af hvilket eller Lvilka bland de för proportiorens vidmakthållande tillåtna medlen må för tllfället begagnas böra vara helt och hållet öfverlemnadt åt BankoStyrelsen, så lärer derof blifva en följd, att då låne-indragning är det enda ellud tillgängliga medlet, detta också först och sist måste tiligripas, så länge ieke Banken genom andra åtgärder från R Stirs sida beredes andra utvägar att realisera sina tillgångar. — HH: Petrg: om än principen i detta fall skulle vara rikvg, så vore dock fruktansvärdt. att BaekoUtskottets ifrågavarande förslag afslås i al!a Stånd. Om Utskottet icke förutsett deta förhållande, så kan något annat förslag icka liga i bakgrunden. Emellertid ville talaren öppet nttala den mening, att utländsk skuldsättning icke vore den utväg, sam BankoUtskottet borde föreslå, såsom realisationens garanti I sista rummet, Utom de skäl deremot, som från andra länders exempel kunde hämtas, förekom hos oss särskilt, att stals-utgifterne, innan beträdandet af statslåns-banan , nödvändigt måste regleras efter landets förmåga att bära dem, och ville talaren påstå, att så icke vore fallet, åtminstone hvad försvarsverket beträffade. — Talaren trodde det vara förjent af undersökniog, om icke reailsationen skulle betryggas wedelst öfverflyttning till Riksgäld-kontoret af Bankens lånerörelse. Riksgäldskontoret vore lika väl som Banken ett Rikets Ständers Verk, och någon betänklizhet mot en sådan öfverflyttning borde således icke finnas uti den påräknade vinsten af lånerörelsen. — Hr Petids vttrande om någo! annat försiag I bakgrunden besvarades af Hrvr Ielledaij, IVedberg och IMeechet, hvilka, som ledamöter i Barkontskottet, ej ville kannas vid något sådant. — Hr Tottic bestred helt och hållet låvindragnving, åtminstone de första åren; all garanti man kunde önska, kunde vinnas ecnom öfverflyttring af lånerörelsen. — Hr Helsingius ttrade, att, i afseende på siatslånssvstemet, hlott ett kuode komma i fråga, nemligen kreditiv på änna en million. Lånerörelsens öfverflyttande till Riksgäldskonto:et hade för öfrigt intet med Bankointresset att göra. — Man hade sagt, alt anken för sina innebafvarde lånedokumenter skulle få Riksgäldskontorets räntebärande obligatiouver, och talaren ville medze, att i afseende på räntan kun. de detta vara detsamma; men hvarifrån skulle kapitalet återfås? Sedlarne voro ute i alla fall, och hvad vore då vunnet? detta förslag kunde aldrig verka till ändamålet. — Hr Vern utvecklade ytterligare sina åsigter om Bankens skyldighet att afse landets väl, och yrkade, af sådan avledning, lånverörelsens öfverflyttande till Riksgäldskontoret, Emot dr Helsingii invänning att detta ej skulle tjena till någonting, ville tolaren framställa. att det gick an att använda de räntebärande obligationerna till silfver, evär dessa voro lättare att afyttra än fastighets-låne-dokumenterna och enskilt2 diskont-obligationer. Han ansåg det äfven vara mindre farligt, om Riksgäldskontorets obligationer försåldes och kommo i utländsk hand, än om lånerörelsen indrogs; trodde att Bankens förmåga att betala helt och hållet beiodde på rörligheten af dess fonder; om öfverflyttningen kom att äga rum, vore lättnad häruti vuonen, och realisationens bestånd tryggadt, så vida krig j inföll. Förklarade slutligen, att han ej funnit någon annan utväg än denna, att stärka förtroendet för den nya sakernas ordning man nu gick att införa, — Hr Santesson: hade redan uti en motion ådazealagt nödvändigheten att ej vid realisationens början indraga Jånerörelsen; men kunde ej finna nyttan af att öfverflytta denna rörelse till Riksgäldskontoret, Då betavkligheter nu blifvit yttrade mot iealiserandet af de obligationer, Bauken redan innehar af detta kontor, så vore det ej skäl att lemna den ännu flera; talaren övskade snarare, att kreditivsumman måtte ökas; en million borde användas för attstyra kursen och en att hafva i resevv. — Hr Arnberg, lika med Urp Tottie och Wern, amåg det vara högst vigugt, att förekomma, det fandets industrie!a lif ej måtte lida genom hvilket förhållande den oförutsedda framtiden än må utveckla. — Hr Ekerman trodde ej, att det var dena enskilta lånerörelsen som rubbat Panken, utan att Banken tvertom derigenom uppehållits; Piksgäldsksonto:ets ställning vo:e redan förut hösst invecklad, och tel. kunde ej H 1 f 0 Lon I