scenernad Paris kän betraktas, ärjatt jemföra den med den sista stora folksamlingen och processionen i London. Hade något sådant tilldrasit sig i Paris; så hade några hundra personer af folket troligen varit urdskjulba, emc3an regeringen hade betraktat det såsom e!t fuliständist uppror. Att Fransmännen emellertid icke i detta fall behöfva behandlas annorlunda än Engelsmännen, är lätt bevist med ett talande exempel från 1830. Folkmassan var då i yttersta jäsning under Exministrarnas process, och ropade på deras hufvuden; likväl voro då. några förnuftiga ord af Lafayette och Odilon Barrot tillräckliga att stilla denna uppretade massa. Det var först den för sin kraft så berömde Casimir Perrier, som fick ut: sitt bufvud att allt missnöje måste kufvas med våld. Frukten häraf har nn tillväcklist visat sig; missoöjet har oupphörligen stigit, och de anvärda medlen till ordningens betryggande blifvit mera dyrköpta, för hvarje gång de ministeriela bladen skrytit af ordsingens seger öfver anarkien. En lycklig ordning, som blott på ett ställe kostar flera tusen menniskolif, 60 millioner i egendom, och likväl utan tvifvel snart skall nödga monarkien, att tillgripa ytterligare ingrepp emot friheten, för att bibehålla sin tillvarelse!!