scenernad Paris kän betraktas, ärjatt jemföra den med
den sista stora folksamlingen och processionen i
London. Hade något sådant tilldrasit sig i Paris;
så hade några hundra personer af folket troligen
varit urdskjulba, emc3an regeringen hade betraktat
det såsom e!t fuliständist uppror. Att Fransmännen
emellertid icke i detta fall behöfva behandlas an-
norlunda än Engelsmännen, är lätt bevist med ett
talande exempel från 1830. Folkmassan var då i
yttersta jäsning under Exministrarnas process, och
ropade på deras hufvuden; likväl voro då. några
förnuftiga ord af Lafayette och Odilon Barrot till-
räckliga att stilla denna uppretade massa. Det var
först den för sin kraft så berömde Casimir Perri-
er, som fick ut: sitt bufvud att allt missnöje måste
kufvas med våld. Frukten häraf har nn tillväck-
list visat sig; missoöjet har oupphörligen stigit, och
de anvärda medlen till ordningens betryggande blif-
vit mera dyrköpta, för hvarje gång de ministeriela
bladen skrytit af ordsingens seger öfver anarkien.
En lycklig ordning, som blott på ett ställe kostar
flera tusen menniskolif, 60 millioner i egendom, och
likväl utan tvifvel snart skall nödga monarkien, att
tillgripa ytterligare ingrepp emot friheten, för att
bibehålla sin tillvarelse!!