AE WARE SP RERARE IAF ERR BIJA pen Mäiad så Be FH yr ed NrHtt .
Måtte den unga hoppgifvande familj, hvars exem-
plariska uppfostrarinna hon är, verkliggöra sina hö-
ge föräldrars och det trogna Sverges väntan!
FÄDERNESLANDETS ?:
M. H. Nu förestår mig att föreslå en skål, som
egentiigen kunde inzefattas i de båda redan före-
slagna, eller, rättare, hvari de kunde innefattas, jag
menar skålen för vårt gamla kalla och fattiga,
men ärliga och stolta Fädernesland. Jag anser det
mera egentligen tillhöra oss Bönder; ty vapneos
yrke, lärdomen, handeln äro verldsborgare, och fin-
na lätt ett fädernesland, om de ej se sin utkonrst
eiler trefoad, der de äro födde; men vi, mina Stånds-
bröder, vi utgöra den egentliga, orubbliga kärnan,
den vid fädernejorden fastväxta stam, som icke kan
flyttas utan den högsta vantrefnad, och som aldrig
kanv hel och hållen omplanteras utan att dö ut.
Ingen kan således innerligare älska denna fåderne-
jord än vi, och ingen bör med innerligare känsla
önska henne lycka och välgång. Mången gång kan
det synas som Fäaderneslande!s intressen vanvårda-
des och äfventyrades; men så länge en ren och o-
förfalskad stam finnes, ur hvilken kärlek och kraft
mäste uppsvpira till fäderneslandets räddning; så
länge, med eft ord, en allvarlig och kraftig allmo-
ge bygger och ber inom Sverges landamären, så
länge lefver änuu hoppet om räddning, ja äfven om
lysande framgångar, såsom 1 våra fäders tid. Lå-
tom oss vara talige och ståndaktige! TLåtom oss
icke hänföras af sjelfviskhet och falska ingifvelser!
Då kunna vi med lika mycken förtröstan som nit
utropa: Lefve Mäderneslandet ! ja än en gång, Lef-
ve Fäderneslandet? Mine Bröder! med denna dag
ipgår den ljufva våren. Hvem af oss känner icke
sitt hjerta föryngras i sig, då han tänker på våren?
Hvem kan kallsinnigt så de späda, blyga sip-
porna framkomma och björkarne grönskas el-
ler höra trastens muntra slag bland granens fram-
stickande röda kottar? Hvem barett Svenskt hjerta
i bröstet och är född på lanvdsbygden såsom vi,
och känner icke, på en gång melankolisk och glad,
en tår i sitt öga, då han om våren skådar om-
kring i vårt herrliga, dyra fäådernesland? Ingen dag
kan finnas mera egnad än denna för ett uttryck af
den innerligaste kärlek för vårt gamla Sserge!
Ännu en gång, och ändock en gäng: Skål för Få
derneslandet ! Och jag tillägger: Gud välsigne våra
bröder på andra sidan fjellen! Måtfe vi bhfva dem
en sådan eftersyn, som de i många ting varit oss!
I skålen för Fäderneslandet inuesluter jag äfven denna!
TALMANS?
M. H. Bröder och Vänner! Här finnes bland oss
en Man, hvars skål jag nu vill föreslå, och som
genom sin befattning och sin ställning i lifvet lika
mycket påkallar den allmänna uppmärksamheten,
som han påkailar min, genom icke blott detta, u-
tan äfven genom de särskilta förhållanden, hvari
vi stått till hvarandra. Detta senare hörer dock
icke hit, då jag nu blott har den äran att yttra
mig på mina medbröders vägnar. Jag vill ej hel-
ler utbreda mig i allmänna eller politiska betrak-
telser. Minst behöfves det nu, då ett vid förra
riksdagar icke sedt förhållande inträdt. Förr fanns
en så kallad Opposition; man omtalade till och
med, att den organiserade sig, uppgjorde planer, höll
klubbar och dylikt, men uträttade ändå ingen-
ting. Nu her hela språket af Opposition upp-
hört; och ändock har en mängd af sakerna gått
så, som den bäst organiserade opposition skulle
kuonat önska. Jag har begrundat, huru detta kun-
nat tillgå, och det synes lättast kunna förklaras
på följande sätt: Förr var det Riksens Högloft.
Ständer som afgjorde sakerna, men nu synes Sven-
ska folket hafva begynt vilja lägga sig deri, hvar-
med jag åter förstår, att våra principaler denna
gången besinnat hvad de velat och behöft, samt
till den ändan valt sina ombud med verklig kun-
skap om deras tänkesätt, eller föreskrifvit dem vis-
sa reglor. Under sådana förbållanden är det icke
underligt, om icke blott opposition försvunnit, så--
som parti, utan äfven ärendernes behandling blif-
vit lattare och skyndsammare än vanligt. Kom-
ma blott representanterne att uttala folkets vilja,
och ingenting annat, då blifva Riksdagarne ett
ganska enkelt bestyr, och hvad som närmare rö-
rer förevarande imne, befattningen att leda öfver-
läggningarne, blifver icke hälften så tung och trå-
kig. Derföre lyckönskar jag vår Talman till hans
befattning nu, hvilket jag icke gjort förr, och fö-
reslår af uppriktigaste hjerta en skål för hans väl-
gång samt en önskan, att han länge måtte få leda
FÖ. om - . a .
mo oe oo 1
B—-————--—:x .2eX ———— rm ——E—AERR
RR RR 0 0 TT Kr