PR
sens närvaro, äfvensom många dignitärer voro in-
bjudve. H. Ex. Hr Grefve De Ja Gardie propone-
rade skålar för sam:l. medlemmarne af c t Kongl.
Huset, för Rikets Ständer och Brädr Molr et. För
tillfället författade verser afsjöngos, som voro gan-
ska lyckliga, men som torde vara öfvertiödiat att
bär intaga, då de i dag stå att läsa i såväl Dag-
ladet som Jurnalen, uti der senare med en svas-
sance ingress, som trotsar sjelfva Wenersborgsbiadet
bloinsterrikhet.
EH. K. H. Kronprinsen har samma dag anbefallt
utdelande af 400 Rår hko till stadens fat:ica.
Vi hafva redan nämt, att Bondeståndet firade
den I Maj med en middagsmaltia. Äfven här pro-
por: verades skålar af Anders Danielsson. Vi hafva
någon anledning vill den för mod. oa, alt de fleste La-
sare med nöje skola inhämta invehållet af några
biand de vid tillfället hållna tal, hvarföre de här
meddelas:
KONUNGENS!?
Mioe Herrar Bröder och Vänner! Det är
icke blott ett gammalt bruk, som föranleder
mig att föreslå Er att dricka samma skål, hvar-
med man vant sig att i större och gladare sam-
qvam begynna listan af välgångsönskningar och
tillgifver nbetsutiryck; det är, säger jag, icke blott
ett gammalt bruk, som förmår mig att föresla en
und: rdånig skål för Sverges och Nor ges KRovung;
j28 ser i detta uttryck af undersåt i 19 vördnad äl-
ven ett utiryck af ksrlek till virt garsla fädernes-
land, af tillgifvenhet för våra lagar, af aktuing för
oss sjelfva. Jag vördar djupt Hans Majs Novun-
gens höga personliga dgenskaper; men sin högsta
betydelse i mina ögon äger han genom sin ställning
i lifvet, genom sin bestämmelse att föreställa ett
fritt och hå igsint folk. Om jag förmått göra mig
ett icke alldeles ovikt tigt begrepp om den nuvaran-
de rörelsen 1 sinnen och världs händelser , så måtte
de innebära en mot fordom alldeles osa, en sär-
deles hög och ädel bestämmelse för Konungar. Då
de fordom uttalat ordet Staten, hafva de menat or-
det Jag; nu förefaller det mig, som de måste me-
na Staten, när de säga Jag. Det mycket omtalta
omyndighetstiliståndet tyckes mig vara på vägen
att försvinna; men derföre synes mig konungakel-
let icke blifva mindre högt och afundssärdt ; rv att
vara ensam myndig bland en hop barn synes väl ie-
ke inera smickrande, än att vara den förste bland hög-
sinta fria män, deras Jfepresentant i staternas samfund
och i historien. — Jag är fullt öfvertygad, att de,
som hafva lyckan af ett personligt umgänge med
Konungen, böra älska honom med den kärlek, hvar-
med man omfattar den enskilte mannen, då han
är älskvärd; men vi öfrige, som utgöra massan, få
nöja oss med den känsla, som den nu nämda idden
om Konungakallet ingifver. Den som i vår ställ-
ning hycklar en annan känsla, han bedrager sig
sjelf, fruktar jag, om han icke vill bed:aga andra.
För vår nu regerande Konung har bans folk en
särskilt anledning till trohet och tillgifvenhet. E-
huru åldrig, representerar han dock den nya ti-
den. Ett fritt folks fria val och den lugna öfver-
tygelsen hafva upphöjt honom på tronen; och det
förefaller mig omöjligt, att han någonsin kan under
annat ljus se sin bestämmelse; hvad man kunde
kalla surdeg i politiken kan icke vidlåda honom,
det närvarandes son och representant. Den öfver
folken och regeringarne gryende morgonrodnaden
måste vara hans fideikomiss, eller ock äger han in-
tet sådant. Låtom oss aldrig glömma, såsom han
sjelf säkert aldrig glömmer, att han är den ende
qvarstående af de uwur folket utgångne Regenter,
hvilkas anor endast voro deras snille, deras goda
svärd och deras bragder.
Gud välsigne Konungen och gifve honom lång
lifstid samt ärliga och upplysta rådgifvare! Carl den
XIV Johans skål!! Häri innesluta vi äfven H. M. Drott-
ningens, Deras majestäters välgång!
H. K. HD. KRONPRINSENS :
Mine Herrar Bröder och Vänner! Jag behöfver
knappast säga eder, hvilkens skål det ar, som jag nu
i ordningen vill i und. föreslå. J förstånv, att jag
menar den unge, bildade, snillrike och hösgsinte man
som står vid konungens sida, för att emottaga hans
spira, då den en gång, men sent, som vi alla ön-
ska, faller ur hans döende hand;en man, som skul-
le vara utmärkt, äfven om han vore enskilt; en
man, som genom sin bestämmelse, är upphöjd öfver
ess, men genom sin bildning och sitt lefnadssätt är
såsom en af oss — mediaren mellan trenen och
folket. Fan har baft tid att, under åtvjutan nde af
an an nlyuctanchil anvannvnc IHaon harvroda sig till om fo