IUvStadg J RUNUEC adll adde, ULLA I seatUllanlhlablg 1UCU
ätskillige andra lagförändringar. Hr Halling anför-
de i anledning häraf, att ett sådant för hållande in-
träffade vid ändring af nästan hvarje lagstadgande,
och talaren hade kuvappt funnit något, som varit
så i bebof af ändring som det ifrågavararde. Det
vore orimligt att tiden för avmälan af missnöje i
Hof- Rätten ej vore längre än vid Rådstufvu-Ratt.
Det bade derföre varit önskeligt, om motionen vun-
vit något afseende; allmogen, som ofta ej ha-
de reglerad postgång, vore deraf verkligen 1 behof.
Man hade sagt att parten i tid borde vara beredd
pi alt insända reqvisitions-skillingen, mena hvem
känner ej att det kunde inträffa, att den 1 sådant
fall, under afvaktan af Hof-Nätutens dom, fiera år
kunde få ligga obogagnad? IFjorton dagar eller tre
veckor borde åtminstone en part billigen få till-
godonjuta, för att kuona foga anstalt om revisions-
skillingens insändande. Talaren tillstyrkte derföre
återremiss. — Hr Olbers: erfarenbeten hade visat
alt rättegångar ofia ej på tere år hinna att afsö-
ras; talaren ansåg sig derföre äga fullt skäl ait y:-
ka bifall till motionen och återremiss af Betänkan-
det. — Hr Santesson instämde deruti: uppehållet
genom dessa 3 dagar eller än längre anstånd kun-
de ej verka till men för de rätt. ökande. — Hr el-
ledaij ville i hufvudsaken förena sig med Hr Halling;
men trodde att anständstiden borde utstiäckas längre,
eller till 30 dagar, emedan 14 dazar voro lika otillräck-
liga som 7. — Hr Bdådath ville ändock fasta Stände:s
uppmarksamhet på de skäl Lag-utskotuet för sitt betän-
kande i ämnet anfört, t. ex. ändring af de flere
lagsiadgandenr, som stodo 1 sammanhang med 30
kap. I Y RB.; talaren kunde icke vara af samma
mening, som de, hvilka yttrat, att en sådan ändring
ej vore af inflytande. Hvad åter beträffade försla-
get om 14 dagars preskriptionstid, så ansåg han det
vara en anomali emot hvad som i andra fall fin-
nes stadgadt. Hittils hade macen, så vidt man
vet, förlorat någol genom den korta tid för anmä-
lan af missnöje, hvilken nu varit gallande uti 100
år. Att en och anran ej hade reglerad postgång,
vore något, som ej borde få komma i betraktandr.
Talaren ville dock ej bestrida återremiss. — fir Cedeoer-
borg ville för sin del förklara, att han ej deltagit
uti Utskottets ifrågavarande beslut, och att han, i
händelse af äle remiss, ärnade med sin röst inom
Utskottet biträda motioner. Betänkandet återre-
mitterades. — Härefter föredrogs Lag-utskottets be-
tänkande N:o 19, i anledning af väckte motioner,
om ändring uti det nu gällande stadgande, att Svea
Hof-Rätt ensam är Öfver-domstol uti Tullmå!, m.
fl., och hade Utskottet tillstyrkt att dylhka mål,
så väl som fråga om den städerna Borås och Ulri-
cehamn beviljade handelsfrihet m. m., skulle upp-
tagas af den Hof-Rätt, inom hvars domvärjo Un-
der: ätten i allmänhet lyder. Hr Ekerman förkla-
rade sig härvid ej hafva något att i hufvudsaken
erinra; men ville dock fästa ståndets uppmärksam-
bet på, att Svea Hof-Rätts personal vid förra Riks-
dagen, 1 och för dylika mål, blifvit tillökad med
2ne ledamöter, och att följden af bifall till betän-
kandet skulle blifva, att de öfrige Hof-Rätterne äfven
önskade en dylik tillökning. Erfarenheten hade vi-
sat att det gick lättare att få Embetsmäns antal
ökadt, än minskadt. — Hr Santesson trodde ej att
något sådant vore att befara, och att i alia fall det-
fa intresse borte anses uvderordnadt, — Häruti för-
enade sig flere Ledamöter och betänkandet bifölls.
I anledning 2f Lag-utskottets betänkande N:o 23,
med tillstyrkarde att väckte motioner om upphö-
rande af Domires rätt till indel i sakören, måtte
lemnas utan a5eende, yttrade Hr Höök, attt ehu-
ru ban ej kumat ogilla den grundsats Utskottet,
som skäl för sittbetänkande, antagit, eller att Domare
ej hittills gjort sig skyldige till misstankar för våld
i sina Domslut för att vinna andel I böter, så kun-
de han dock e finna annat, än att stadgandet om
n sådan böteandei vore bögst clämpligt, hvar-
före han yikate att det mätte undan:ödjas. —
Dr falling mill. förenade sig härutt. — Hr Bdäåth
fann jemväl haens första stadgande, alt domare
skulle hafva encelisokören, olämpligt. Domaren satt
för att idöma sakören, utan för alt skipa
Domaereelorne så orätt saköra göra
wrre rik, —kunde således ce) fränga alt han
öuskar detta sadsandes upphäatfv ie. — Hr FA
strand uttryckte sin förundran öiveratt Lagutskot-
eoCh ja: Pa SN CCCP LGenNS
oönskade älven uppbiivande al