IUvStadg J RUNUEC adll adde, ULLA I seatUllanlhlablg 1UCU ätskillige andra lagförändringar. Hr Halling anförde i anledning häraf, att ett sådant för hållande inträffade vid ändring af nästan hvarje lagstadgande, och talaren hade kuvappt funnit något, som varit så i bebof af ändring som det ifrågavararde. Det vore orimligt att tiden för avmälan af missnöje i HofRätten ej vore längre än vid Rådstufvu-Ratt. Det bade derföre varit önskeligt, om motionen vunvit något afseende; allmogen, som ofta ej hade reglerad postgång, vore deraf verkligen 1 behof. Man hade sagt att parten i tid borde vara beredd pi alt insända reqvisitions-skillingen, mena hvem känner ej att det kunde inträffa, att den 1 sådant fall, under afvaktan af Hof-Nätutens dom, fiera år kunde få ligga obogagnad? IFjorton dagar eller tre veckor borde åtminstone en part billigen få tillgodonjuta, för att kuona foga anstalt om revisionsskillingens insändande. Talaren tillstyrkte derföre återremiss. — Hr Olbers: erfarenbeten hade visat alt rättegångar ofia ej på tere år hinna att afsöras; talaren ansåg sig derföre äga fullt skäl ait y:ka bifall till motionen och återremiss af Betänkandet. — Hr Santesson instämde deruti: uppehållet genom dessa 3 dagar eller än längre anstånd kunde ej verka till men för de rätt. ökande. — Hr elledaij ville i hufvudsaken förena sig med Hr Halling; men trodde att anständstiden borde utstiäckas längre, eller till 30 dagar, emedan 14 dazar voro lika otillräckliga som 7. — Hr Bdådath ville ändock fasta Stände:s uppmarksamhet på de skäl Lag-utskotuet för sitt betänkande i ämnet anfört, t. ex. ändring af de flere lagsiadgandenr, som stodo 1 sammanhang med 30 kap. I Y RB.; talaren kunde icke vara af samma mening, som de, hvilka yttrat, att en sådan ändring ej vore af inflytande. Hvad åter beträffade förslaget om 14 dagars preskriptionstid, så ansåg han det vara en anomali emot hvad som i andra fall finnes stadgadt. Hittils hade macen, så vidt man vet, förlorat någol genom den korta tid för anmälan af missnöje, hvilken nu varit gallande uti 100 år. Att en och anran ej hade reglerad postgång, vore något, som ej borde få komma i betraktandr. Talaren ville dock ej bestrida återremiss. — fir Cedeoerborg ville för sin del förklara, att han ej deltagit uti Utskottets ifrågavarande beslut, och att han, i händelse af äle remiss, ärnade med sin röst inom Utskottet biträda motioner. Betänkandet återremitterades. — Härefter föredrogs Lag-utskottets betänkande N:o 19, i anledning af väckte motioner, om ändring uti det nu gällande stadgande, att Svea Hof-Rätt ensam är Öfver-domstol uti Tullmå!, m. fl., och hade Utskottet tillstyrkt att dylhka mål, så väl som fråga om den städerna Borås och Ulricehamn beviljade handelsfrihet m. m., skulle upptagas af den Hof-Rätt, inom hvars domvärjo Under: ätten i allmänhet lyder. Hr Ekerman förklarade sig härvid ej hafva något att i hufvudsaken erinra; men ville dock fästa ståndets uppmärksambet på, att Svea Hof-Rätts personal vid förra Riksdagen, 1 och för dylika mål, blifvit tillökad med 2ne ledamöter, och att följden af bifall till betänkandet skulle blifva, att de öfrige Hof-Rätterne äfven önskade en dylik tillökning. Erfarenheten hade visat att det gick lättare att få Embetsmäns antal ökadt, än minskadt. — Hr Santesson trodde ej att något sådant vore att befara, och att i alia fall detfa intresse borte anses uvderordnadt, — Häruti förenade sig flere Ledamöter och betänkandet bifölls. I anledning 2f Lag-utskottets betänkande N:o 23, med tillstyrkarde att väckte motioner om upphörande af Domires rätt till indel i sakören, måtte lemnas utan a5eende, yttrade Hr Höök, attt ehuru ban ej kumat ogilla den grundsats Utskottet, som skäl för sittbetänkande, antagit, eller att Domare ej hittills gjort sig skyldige till misstankar för våld i sina Domslut för att vinna andel I böter, så kunde han dock e finna annat, än att stadgandet om n sådan böteandei vore bögst clämpligt, hvarföre han yikate att det mätte undan:ödjas. — Dr falling mill. förenade sig härutt. — Hr Bdäåth fann jemväl haens första stadgande, alt domare skulle hafva encelisokören, olämpligt. Domaren satt för att idöma sakören, utan för alt skipa Domaereelorne så orätt saköra göra wrre rik, —kunde således ce) fränga alt han öuskar detta sadsandes upphäatfv ie. — Hr FA strand uttryckte sin förundran öiveratt LagutskoteoCh ja: Pa SN CCCP LGenNS oönskade älven uppbiivande al