ler na5ot ill loda, eler smnojng utsist att lortjerna något. — Hr Bååth bade begärt upplysning huruvida ej i beräkningen af stadens ordinarie skatter äfven afbetalningar å lånen funnos inbegripne;-talaren försäkrade att ej så vore, och ville med officiella intyganden styrka denna uppgift. — Hr Höök hade nämt alt grundlagen ei berättigar till afskrifningar: talaren trodde att den hvarken talade för eller emot dem, men alt deremot en annan lag, mensklighetens, talade för, att man ej borde i grund förderfva de olyceklige. — Talaren ville för öfrigt bifalla Utskottets förslag, blott iindrigare betalningsvilkor bereddes de enskilte låntagarne, så att det för desse blef en möjiighet att godlgöra staten. — Hr EKkstrand avsåg hvarje olycklig ställning böra bebjertas; — blott allt fuilt betalas, ville han gerna medge nedsättning 1 årliga kapital-afbetalningarne. — Hr Olbers förklarade sig ogilla alla afskrifningar; den enda lindring han trodde att man borde bevilia Borås, vore en förlängd betalningstuide Or Leffler intygade, att han på stället sett de stora koslnader, som gatuomläggningen åstadkommit; han kunde derföre ej) annat än biträda Statsutskottets afskrifningsförslag. Det vore ej eller ovanligt, att nedsättvingar skedde uti inbetalningar af lån till ublika byggnader. — Hr BDLjörk förenade sig med Hr Holm. — fr Petre ville, i anledning af de flere yttranden som blifvit fällde om vådligheten af ett prejudikat i detta fall, förklara, att han ej trodde det prejudisater för Rikets Ständer existera. Det skäl han ansåg mest talande för återremiss af betänkandet, var, att den sista eldsvådan i Borås hade stor andel i gamla Brandförsäkringsfondens fall. — Skulle ännu vidare någon talare hafva något att anföra i detta omordade ämne, anhöll ban alt sådant af gunst och nåde måtte göras så kort som möjligt, då många ämnen för dagen vore för handen. — Diskussionen ansågs slutad, och betänkandet återremitterades. Uti afgifvet Betänkande, N:o 38, hade Statsutskottet tillstyrkt, att all verkan af den uti huset N:o i häri staden, gvarteret Zolus, intecknade förbindelse, till säkerhet för den liqvid, som Kommerserådet Muller i lifstiden erhållit af Riksgäldskontoret för 7 st. så kallade partialobligationer, hvardera på 1666 flor. Brab. vexelmynt, hvilka på postkontoret i Hamburg är 1912 förkommit, måtte upphöra, och som en följa häraf nämnde förbinvdetse till Kommerserådet Mullers lagliga rätts innehafvare återställas, enär desse partialobligationer, såsom utfärdade af Riksgäldskontoret, i fråga om preskriptionstid vore underkastade Svenska lagar och författningar, och längesedan den tid af 20 år förflutit, inom hvilken ifrågavarande fordringar, vid talans förlust, bort göras gällande. — Vid fö redragning af detta ämne, yttrade Hr Hessle, att han visserligen ville medgfva, att Svenska preskriptionslagar här vore tillämplige, men att det dock, för afgörande af frågan om inteckningens återlemnande, vore af hufvudsaklig vigt att känna på buru lång betalningstid de uämde assignationerna voro utfärdade, då en viss längre tid kunde ha blifvit bestämd för inlösningen af dem; som detta ej i betänkandet blifvit utredt, önskade han alt detsamma måtte återremitteras. — Hr Höök kunde af samma orsak ej eller medgifva upplörandet af den lagliga säkerhet Riksgäldskontoret innehar, och yrkade återremiss. — Ar Bååth ansåg det ej till. höra Ständerne, utan vederbörlig domstol att pröfva beståndet af en meddelad inteckning. — Hr Helledaij fann ej skäl att biträda Hrr Hessles och Hööks åsigter, utan yrkade bifall till betänkandet. — Hr Rubin förenade sig med Hr Bååth. — Hr Holm ttrade, att om partialobligationerne t. ex. blifvit ställde att betalas år 1840, så trodde han ej att, hvad så väl lagen som särskilta författninger stadga om preskriptionstid, här kuvnat vara tillämp ligt; i öfrigt gitlade talaren Ar Bååths åsigt. — Ur Santesson: AM fråga här blott vore om återställande af den inteckningssäkerhet, som niksgäldskontoret innehade, i följd af ett särskilt aftal med Kommerserådet Muller, hvarigenom denna säkerhet blifvit lemnad; då nu den eva parten eller Riksgäldskontoret ansåg sig ej Jängre behöfva den som sakerhet lemnade inteckningen, så trodde talaren, att den kunde återlemnas utan rättegång. —AF denna mening var äfven Hr Ci derborg: Ständerne voro här foriringsägare och kunde derföre besitta a LT or n . . öfver frågan. — Hr Bååth: Frågan angick ej ålterbetalning, utan upphäfvande af en intecknings gällande kraft, och sådant ullhörde blott domstolen: It, 3, Ctönmderna Sulla här aAnh hacthatna Am PR