ler na5ot ill loda, eler smnojng utsist att lortjerna
något. — Hr Bååth bade begärt upplysning huru-
vida ej i beräkningen af stadens ordinarie skatter
äfven afbetalningar å lånen funnos inbegripne;-tala-
ren försäkrade att ej så vore, och ville med offici-
ella intyganden styrka denna uppgift. — Hr Höök hade
nämt alt grundlagen ei berättigar till afskrifningar:
talaren trodde att den hvarken talade för eller emot
dem, men alt deremot en annan lag, mensklighe-
tens, talade för, att man ej borde i grund för-
derfva de olyceklige. — Talaren ville för öfrigt bi-
falla Utskottets förslag, blott iindrigare betalnings-
vilkor bereddes de enskilte låntagarne, så att det
för desse blef en möjiighet att godlgöra staten. —
Hr EKkstrand avsåg hvarje olycklig ställning böra
bebjertas; — blott allt fuilt betalas, ville han ger-
na medge nedsättning 1 årliga kapital-afbetalnin-
garne. — Hr Olbers förklarade sig ogilla alla af-
skrifningar; den enda lindring han trodde att man
borde bevilia Borås, vore en förlängd betalningstuide
Or Leffler intygade, att han på stället sett de stora
koslnader, som gatuomläggningen åstadkommit; han
kunde derföre ej) annat än biträda Statsutskottets
afskrifningsförslag. Det vore ej eller ovanligt, att
nedsättvingar skedde uti inbetalningar af lån till
ublika byggnader. — Hr BDLjörk förenade sig med
Hr Holm. — fr Petre ville, i anledning af de fle-
re yttranden som blifvit fällde om vådligheten af
ett prejudikat i detta fall, förklara, att han ej trod-
de det prejudisater för Rikets Ständer existera.
Det skäl han ansåg mest talande för återremiss af
betänkandet, var, att den sista eldsvådan i Borås
hade stor andel i gamla Brandförsäkringsfondens
fall. — Skulle ännu vidare någon talare hafva nå-
got att anföra i detta omordade ämne, anhöll ban
alt sådant af gunst och nåde måtte göras så kort
som möjligt, då många ämnen för dagen vore för
handen. — Diskussionen ansågs slutad, och betän-
kandet återremitterades.
Uti afgifvet Betänkande, N:o 38, hade Statsut-
skottet tillstyrkt, att all verkan af den uti huset
N:o i häri staden, gvarteret Zolus, intecknade för-
bindelse, till säkerhet för den liqvid, som Kom-
merserådet Muller i lifstiden erhållit af Riksgälds-
kontoret för 7 st. så kallade partialobligationer,
hvardera på 1666 flor. Brab. vexelmynt, hvilka på
postkontoret i Hamburg är 1912 förkommit, måtte
upphöra, och som en följa häraf nämnde förbinv-
detse till Kommerserådet Mullers lagliga rätts inne-
hafvare återställas, enär desse partialobligationer,
såsom utfärdade af Riksgäldskontoret, i fråga om
preskriptionstid vore underkastade Svenska lagar
och författningar, och längesedan den tid af 20 år
förflutit, inom hvilken ifrågavarande fordringar,
vid talans förlust, bort göras gällande. — Vid fö
redragning af detta ämne, yttrade Hr Hessle, att
han visserligen ville medgfva, att Svenska pre-
skriptionslagar här vore tillämplige, men att det
dock, för afgörande af frågan om inteckningens å-
terlemnande, vore af hufvudsaklig vigt att känna
på buru lång betalningstid de uämde assignatio-
nerna voro utfärdade, då en viss längre tid kunde
ha blifvit bestämd för inlösningen af dem; som detta
ej i betänkandet blifvit utredt, önskade han alt
detsamma måtte återremitteras. — Hr Höök kunde
af samma orsak ej eller medgifva upplörandet af
den lagliga säkerhet Riksgäldskontoret innehar, och
yrkade återremiss. — Ar Bååth ansåg det ej till-
. höra Ständerne, utan vederbörlig domstol att pröf-
va beståndet af en meddelad inteckning. — Hr Hel-
ledaij fann ej skäl att biträda Hrr Hessles och Hööks
åsigter, utan yrkade bifall till betänkandet. — Hr
Rubin förenade sig med Hr Bååth. — Hr Holm
ttrade, att om partialobligationerne t. ex. blifvit
ställde att betalas år 1840, så trodde han ej att,
hvad så väl lagen som särskilta författninger stad-
ga om preskriptionstid, här kuvnat vara tillämp -
ligt; i öfrigt gitlade talaren Ar Bååths åsigt. —
Ur Santesson: AM fråga här blott vore om åter-
ställande af den inteckningssäkerhet, som niksgälds-
kontoret innehade, i följd af ett särskilt aftal med
Kommerserådet Muller, hvarigenom denna säkerhet
blifvit lemnad; då nu den eva parten eller Riks-
gäldskontoret ansåg sig ej Jängre behöfva den som
sakerhet lemnade inteckningen, så trodde talaren,
att den kunde återlemnas utan rättegång. —- AF
denna mening var äfven Hr Ci derborg: Ständerne
voro här foriringsägare och kunde derföre besitta
a LT or - n . .
öfver frågan. — Hr Bååth: Frågan angick ej ålter-
betalning, utan upphäfvande af en intecknings gäl-
lande kraft, och sådant ullhörde blott domstolen:
-
It, 3, Ctönmderna Sulla här aAnh hacthatna Am
PR
