i något försvar; men allmänheten är jag skyldig de upplysningar, hvilka dessa Herrar lätteligen kunnat sjelfve förskaffa sig, och hvilka, enär de i en med Stats-Utskottets betänkande öfver revisionsberättelserna åtföljande reservation finnes af en ledamot af mitt stånd framställde, åtminstone synas hafva bort föranleda desse Herrar, att taga en närmare kännedom om ämnet. Jag anser mig således böra nämna, att Konungens Befallningshafvande i Bifsborgs län hade utsett en tjensteman vid läns-styrelsen, att verkställa det ifrågavarande uppdraget emot ett arfvode af 2 Rdr bko om dagen. Denne fann snart, att en vida längre tid, än man förutsett, skulle fordras för uppdragets utförande, samt att en hop svårigheter mötte honom, som endast genom en noggrann kännedom af personer och förhållanden kunde aflägsnas. Han undanbad sig derföre detsamma efter en kort tids förlopp: Sedan man förgäfves sökt att öfrvertala andra, blef jag i enskilt bref från Landshöfdingen anmodad, att i hans ställe biträda härmed, och lofvades mig att få uppbära det åt denna embetsman anslagna arfvode, säsom ersättning för mine kostnader; tv uppdraget erfordrade en vidlyftig korvespondens med Landshöfdingeembetet, Herrar Pastorer och Kronobetjeningen, en noggrann bokföring, utskrifoing af anvisningar åt hvarje särskilt person, emotlagaudet och granskningen af skuldsedlar och borgesförbindelser, samt utom allt detta, en kontant uppbörd. Allmogen, anländ från afiägsne orter med sing dragare, kunde, för myckenheten af sökande ej alltid vid magasinet så bhastugt, som den påräknat, expedieras, och hade den ofta ingenting med sig för eget och dragares behof; måste sålunda förhjelpas dertill på ett sätt, som ej kunde ingå i undsättningsredogörelsen. Min tid var genom detta åtagande så upptagen, att jag ej kunde begagna en enda dags ledighet, hvilket min befattning vid Lånekontoret eljest alltid medgaf mig, för att se till mitt hem och sköta enskilta angelägenheter; och Hr Kassören O. F. Lundgren, som af enskilt vänskap och nit för sakens framgång biträdde mig, och utan hvars biträde det hade varit miz alldeles omöjligt att medhinna göromålen, helst allmogens fördel fordrade, att expeditionen natt och dag var i verksamhet, erhöll bälften af dagtraktamentet, och hade visserligen förtjent att erhålla en vida större ersättning för sitt besvär. Af allt detta synes klarligen, att någon enskilt vinst hvarken var, eller kunde komma 1 fråga, utan ett tvertom uppoffringar voro för mig oundvikliga. Men jag ansåg mig -ej böra undazdraga mig tt åliggande, hvilket snart visade sig vara af den art, att det blott kunde gagna den lidande allmogen, om det utfördes af sådana personer, hvilka vore bekante med densamma. Också blef mig snart af Landshöfdingen uppdragen en full beslutande rätt, vid bezömandet af undsättningsbeloppen och vid afgörandet af flere andra tillsaken hörande angelägenheter; samt vågar jag med godt samvete påstå, att mine bedanden i denna del varit af den art, att Elfsborgs Lanes undsättnings-anstalt, äfven 1 financielt afseende, vunnit på det biträde, jag vid detta tillfälle lemnade Auktoriteterne. Om ock kostnaden för undsättningen i Elfsborgs Län blifvit större än i andra, är ej min skuld; och hoppas jag att Landshöfdingen, på hvars uppmaning jag åtog mig uppdraget, inför allmänheten ådagalägger förhållandet; men det osanna i uppgiften af kostnadsbeloppet inses emellertid genast deraf, att Spannmålsqvantiteten utgjorde öfver 6000 tunnor, och 134 dagars traktamente å 2 Rdr för dagen utgör inalles 368 Rdr, hvilka icke mig ensamt tillkommo, utan delades. Härmed anser jag mig hafva uppfyllt min skyldishet, att sätta allmänheten i tillfälle att äfven i de:ta fall bedöma mitt handlinzssätt, samt att lemna vederbörlig rättvisa åt de representanters nit och sanvingskärlek, som i Högv. Presteståndet sökt gifva saken ett så förhatligt utseende. Stockholm den 198 April 1834. ÅA. Danielsson. Det är med ledsnad Redaktionen genom ofvanståence artikel blifvit gjord uppmärksam på den omission som blifvit begången deruti, att vi icke tagit närmare kännedom af Riksdagsmannen Hans Janssons reservation, innan vi redogjorde för diskussionen i Preste Ståndet; en försummelse den Högv. Preste Ståndets Ledamöter dock synbarligen delat med oss, emedan de eljest derigenom hade funnit sina anmärkningar vederlagde. Vi vilja här endast uvntasa följande korta utdrag deraf, som ännu me