o
Kungsgård föranledde en långvarig diskussion. Ut-
skottet hade föreslagit, att sökanderne måtte bibe-
hållas vid rättigheten, att utgöra dessa dagsverken
in ratura, samt då Kronan finner sig deraf ej vara
i behof, utan lösen i penningar för dem skall er-
läggas, denna må bestämmas till z af hvad den år-
liga markegången för drängedagsverken i länet ut-
sätter. — Härvid anmärkte Prosten Rosen: att enligt
nämde redaktion skulle det ei mera åligga hem-
mansägarne att prestera dagsverken in natura, hvar-
före han trodde att ordet rättighet borde utbytas
mot ordet skyldighet. — Prosten P. G. Svedelius
ansåg Prosten Rosens anmärkning böra förfalla,
alldenstund det beter, att lösen i penningar först
då kommer i fråga, när Kronan ej mer be-
höfver dagsverken in natura. — Prosten Åström
rkade återremiss, för den af Prosten Rosdn propo-
nerade Redaktionsförändting skull. — Prosten Orn-
berg sade sig af Wisingsöboarne hafva fått s:g upp-
draget, att inför högvördige ståndet framföra deras
olyckliga belägenhet och deras rättmätiga klagan,
och vi kunna lemna bans Kommiitenter den under-
rättelsen, att han med den största nitälskan för-
fäktade deras sak. Med roörka färger skildrade han
deras belägenhet. Det vore för dem alldeles omöj-
ligt att längre fertfara med denna prestation. Dess
utgörande hade redav bragt dem i stort betryck
och dess bibehållande skulle alldeles ruinera dem,
i synnerhet, som dit fordredes drängdagsverken,
och inga dräsgar funnos: på ön. Den förre arreu-
detorn af Kungsgården hade derföre varit nog bil-
lig att nöja sig med pigor och gossar. Wisingsö-
boarne ville hellre betala helften af markegångs-
priset för dagsverken än lemna dem in natura. —
Posten Hallström tyckte, att det vore ett allt-
för stort slöseri med statens medel, att låta dags-
verksskyldige friköpa sig med en fjerdedel af mar-
kegångspriset. Länsstyrelsen borde vödvand:gt kän-
na oriens beskaiferbet, och buruvida hemmans-
ägarne förmådde bara de dem åliggande onea. Då
ifrån länsstyrelsen mmgen avmilan ingått, så kunde
man ej vid avdras uppgifter fösta afseende. — Pro-
sten P. G. Svedelius anmärkte, att Wisingsihoarne
aldrig klagat öfver dagsverken in natu:a, Staten
kunde ej umbära dem. Dagsverkskyldigheten vore
en ersältning för manialsrantar, hvarifrån de buf-
vit befriade. Men då upplyst biifvit, att öboerne
äro af en svagare kompiexion, så ansåg han ned-
sältningen af deras dacsverksskyldighbet vara af be-
hofvet påkallad. — Prosten Nordin anmärkte, att
hemmanen på Wisingsö äro att anse som små torp,
och kunna ej jemföras med andra hemman i riket.
— Prosten Hallström hemställde, huruvida det vo-
re möjligt för Wisingsöboarne att åstadkomma fii-
lösning från dagsverken med penningar, då deras
tillstånd vore sådant det nu blifvit skildradt. —
Biskop fFingård todde set vara tillräckligt taladt för
återremiss -- Prosten Ornberg itererade sin för-
ra anhållan, att ståndet ville bebhjerta de fat-
tigce öboarves belägenhet, samt sade att dagsverkens
utgörande för dem vore omöjligt, om de ej finge
slicka pigor eller gossar. — Pziosten Rosen inlresse-
rade sig ganska mycket för den fattige, men hans
skyldighet vore äfven att förfäkta statens rättighe-
ter. Vore jorden på Wisingsö dålig, så vore den
illa skött; ty han visste att den jord, som hörde tiil
Kungsgården, vore ganska god och Kungsgården äg-
de ganska bördiga engar. — Prosten Örnberg vytt-
rade, att jordmånen på Kungsgården vore olik den
å den öfriga delen af ön. Ville man vara så libe-
ral att bland öboerna utdela dessa bördiga ängar,
så vore de ganska belåtne, så välattättasa sig dags-
verken, som hvilka andra onera som helst, samt
slutade med detta victiga argument: Ultra posse
nemo obligatur. Bitävkandet återremitterades.
Samma utskat!s be övkavde N:o 29 rörande Ek-
planteringen vid Wisi-usö föranledde äfven diskus-
sion. — Piofessor Agardh uppläste ett ganska sak-
rikt anförande, hvaruti han sökte viså Wisingsös
olämplighet för ekplantevingen. De sydligare pro-
vinserre vore I hans tanka för ekens fertkomst
mera lin plice. Hade ironan inköpt redan varan
de, om äfven mindre vårdade ekskogar, så ha-
de man ej behöft alt vänta 150 ör, innan
man komme till något resultat. Detta anförande
vann stort bifall. men mötte eit allvarsamt mo:stå: d
af Prosten Åstrand, vars alla yttranden dock af
Piofessor Acarch replikerades. Betänkavdet äterre-
mitierades med Prot. Asardlhs anmorkning.
- (For!sätto. följer).