o Kungsgård föranledde en långvarig diskussion. Utskottet hade föreslagit, att sökanderne måtte bibehållas vid rättigheten, att utgöra dessa dagsverken in ratura, samt då Kronan finner sig deraf ej vara i behof, utan lösen i penningar för dem skall erläggas, denna må bestämmas till z af hvad den årliga markegången för drängedagsverken i länet utsätter. — Härvid anmärkte Prosten Rosen: att enligt nämde redaktion skulle det ei mera åligga hemmansägarne att prestera dagsverken in natura, hvarföre han trodde att ordet rättighet borde utbytas mot ordet skyldighet. — Prosten P. G. Svedelius ansåg Prosten Rosens anmärkning böra förfalla, alldenstund det beter, att lösen i penningar först då kommer i fråga, när Kronan ej mer behöfver dagsverken in natura. — Prosten Åström rkade återremiss, för den af Prosten Rosdn proponerade Redaktionsförändting skull. — Prosten Ornberg sade sig af Wisingsöboarne hafva fått s:g uppdraget, att inför högvördige ståndet framföra deras olyckliga belägenhet och deras rättmätiga klagan, och vi kunna lemna bans Kommiitenter den underrättelsen, att han med den största nitälskan förfäktade deras sak. Med roörka färger skildrade han deras belägenhet. Det vore för dem alldeles omöjligt att längre fertfara med denna prestation. Dess utgörande hade redav bragt dem i stort betryck och dess bibehållande skulle alldeles ruinera dem, i synnerhet, som dit fordredes drängdagsverken, och inga dräsgar funnos: på ön. Den förre arreudetorn af Kungsgården hade derföre varit nog billig att nöja sig med pigor och gossar. Wisingsöboarne ville hellre betala helften af markegångspriset för dagsverken än lemna dem in natura. — Posten Hallström tyckte, att det vore ett alltför stort slöseri med statens medel, att låta dagsverksskyldige friköpa sig med en fjerdedel af markegångspriset. Länsstyrelsen borde vödvand:gt känna oriens beskaiferbet, och buruvida hemmansägarne förmådde bara de dem åliggande onea. Då ifrån länsstyrelsen mmgen avmilan ingått, så kunde man ej vid avdras uppgifter fösta afseende. — Prosten P. G. Svedelius anmärkte, att Wisingsihoarne aldrig klagat öfver dagsverken in natu:a, Staten kunde ej umbära dem. Dagsverkskyldigheten vore en ersältning för manialsrantar, hvarifrån de bufvit befriade. Men då upplyst biifvit, att öboerne äro af en svagare kompiexion, så ansåg han nedsältningen af deras dacsverksskyldighbet vara af behofvet påkallad. — Prosten Nordin anmärkte, att hemmanen på Wisingsö äro att anse som små torp, och kunna ej jemföras med andra hemman i riket. — Prosten Hallström hemställde, huruvida det vore möjligt för Wisingsöboarne att åstadkomma fiilösning från dagsverken med penningar, då deras tillstånd vore sådant det nu blifvit skildradt. — Biskop fFingård todde set vara tillräckligt taladt för återremiss -Prosten Ornberg itererade sin förra anhållan, att ståndet ville bebhjerta de fattigce öboarves belägenhet, samt sade att dagsverkens utgörande för dem vore omöjligt, om de ej finge slicka pigor eller gossar. — Pziosten Rosen inlresserade sig ganska mycket för den fattige, men hans skyldighet vore äfven att förfäkta statens rättigheter. Vore jorden på Wisingsö dålig, så vore den illa skött; ty han visste att den jord, som hörde tiil Kungsgården, vore ganska god och Kungsgården ägde ganska bördiga engar. — Prosten Örnberg vyttrade, att jordmånen på Kungsgården vore olik den å den öfriga delen af ön. Ville man vara så liberal att bland öboerna utdela dessa bördiga ängar, så vore de ganska belåtne, så välattättasa sig dagsverken, som hvilka andra onera som helst, samt slutade med detta victiga argument: Ultra posse nemo obligatur. Bitävkandet återremitterades. Samma utskat!s be övkavde N:o 29 rörande Ekplanteringen vid Wisi-usö föranledde äfven diskussion. — Piofessor Agardh uppläste ett ganska sakrikt anförande, hvaruti han sökte viså Wisingsös olämplighet för ekplantevingen. De sydligare provinserre vore I hans tanka för ekens fertkomst mera lin plice. Hade ironan inköpt redan varan de, om äfven mindre vårdade ekskogar, så hade man ej behöft alt vänta 150 ör, innan man komme till något resultat. Detta anförande vann stort bifall. men mötte eit allvarsamt mo:stå: d af Prosten Åstrand, vars alla yttranden dock af Piofessor Acarch replikerades. Betänkavdet äterremitierades med Prot. Asardlhs anmorkning. (For!sätto. följer).