ven jag kan visserligen i ögonblickets handling bänföras af en: passion, från hvars makt jag ej frikänner mig; men jag bar aldrig i min lIefnad varit lugnare, än sedan jag såg mina fienders öfverilning, och jag förgår mig icke i hvad som utgör grundsatsen för mitt handlingssätt. Jag upprepar således ännu en gång: jag ärnar hvarken begära eller emottaga nåd. Om jag frångick detta högtidliga förklarande, så skulle jag förnedra mig inför verlden, och jag skulle utbyta ögonblickets kroppsliga död, emot den tusenfaldigt förnyade moraliska döden af ett föraktadt hf. I händelse af Rättegångens fortsältning, är det Eders Maj:ts person, som blir min kontrapart. Jag får då åtminstone en ädel och upphöjd motståndare. Nå vel, till honom kan jag då framställa en önskan, som jag kan framställa blott till honom. Genom en i nära 2 år fortfarande ögonsvaghet är jag vr stånd att läsa och skrifva, och måste för detta ändamål bero af andra menniskor, hvilkas biträde jag naturligtvis ej kan hafva att påräkna, när jag vill, i ett fängelse. Detta hotar mig således med en fiende, för hvilken allena jag måste tillstå att jag hyser någon fruktan, nemligen ledsnadev. Jag vågar gerföre i underdånighet anhålla hos Eders Mart, att bli försatt på fri fot intill dess dom fallit, och lofsar på tro och ära, att icke hålla mig undan. Denna begäran torde synas något besynnerlig, men den kommer från en man af heder i fangelset, till en man af heder på tronen. Jag har varit soldat, ej på paradplatsen, men i striden, och för Eders Maj:t behöfver jag icke säga, att en soldat väl kan dö på sin post, men ej öfverge den. när han der skulle nödgas qvarlemna sin ära. älin vore för evigt förlorad, om jag bröt mitt löfte, om jag öfsergaf en strid, der alla fördelarna äro på min sida, ech der jag ej kan annat än vinna, så framt jag Icke sviker mig sjelf. Jag ar ej vanvettig nog att vilja bereda den öämkliza tjenstaktigheten en sådan triumf, som vore det högsta hon kunde eterstrafva. Om jag biir gvar, gäller det endast hifvet, och hvilket lappri är icke detta vär det ar ensamt; skulle jag deremot vara feg nog, att genom en flykt sdan så lätt kunnat göra, genom att aldrig mställa mig i HofRätten så galer det någonting Ö Om emellertid denna min önskan vilja rädda det — — hvilket jag re t Mai:t måtte anse den såsom aldrig yttrad. lagen i detta mål öfverträdas, så skall sådant å minstone ej ske till min fördel, och aldrvraminst skall jag kunna förebrå mig att jag begärt det. Af Eders Maj:ts rättvisa vantar och hoppas jag likväl, attdet nådiga beslutet om Rattegångenrs nedlaggarde eller fortsättäande måtte skyndsamt vidtagas. i Med djupaste Öre. Stockolm den 12:e April 1534. ÅA. Lindeberg.