ven jag kan visserligen i ögonblickets handling bän-
föras af en: passion, från hvars makt jag ej frikän-
ner mig; men jag bar aldrig i min lIefnad varit
lugnare, än sedan jag såg mina fienders öfverilning,
och jag förgår mig icke i hvad som utgör grund-
satsen för mitt handlingssätt. Jag upprepar således
ännu en gång: jag ärnar hvarken begära eller e-
mottaga nåd. Om jag frångick detta högtidliga för-
klarande, så skulle jag förnedra mig inför verlden,
och jag skulle utbyta ögonblickets kroppsliga död,
emot den tusenfaldigt förnyade moraliska döden af
ett föraktadt hf.
I händelse af Rättegångens fortsältning, är det
Eders Maj:ts person, som blir min kontrapart. Jag
får då åtminstone en ädel och upphöjd motståndare.
Nå vel, till honom kan jag då framställa en önskan,
som jag kan framställa blott till honom. Genom
en i nära 2 år fortfarande ögonsvaghet är jag vr
stånd att läsa och skrifva, och måste för detta än-
damål bero af andra menniskor, hvilkas biträde
jag naturligtvis ej kan hafva att påräkna, när jag vill,
i ett fängelse. Detta hotar mig således med en fi-
ende, för hvilken allena jag måste tillstå att jag hy-
ser någon fruktan, nemligen ledsnadev. Jag vågar
gerföre i underdånighet anhålla hos Eders Mart,
att bli försatt på fri fot intill dess dom fallit, och
lofsar på tro och ära, att icke hålla mig undan.
Denna begäran torde synas något besynnerlig, men
den kommer från en man af heder i fangelset, till
en man af heder på tronen. Jag har varit soldat,
ej på paradplatsen, men i striden, och för Eders
Maj:t behöfver jag icke säga, att en soldat väl kan
dö på sin post, men ej öfverge den. när han der
skulle nödgas qvarlemna sin ära. älin vore för e-
vigt förlorad, om jag bröt mitt löfte, om jag öfser-
gaf en strid, der alla fördelarna äro på min sida,
ech der jag ej kan annat än vinna, så framt jag Ic-
ke sviker mig sjelf. Jag ar ej vanvettig nog att
vilja bereda den öämkliza tjenstaktigheten en sådan
triumf, som vore det högsta hon kunde eterstraf-
va. Om jag biir gvar, gäller det endast hifvet, och
hvilket lappri är icke detta vär det ar ensamt;
skulle jag deremot vara feg nog, att genom en flykt
sdan så lätt kun-
nat göra, genom att aldrig mställa mig i Hof-
Rätten så galer det någonting Ö
Om emellertid denna min önskan
vilja rädda det — — hvilket jag re
t
Mai:t måtte anse den såsom aldrig yttrad.
lagen i detta mål öfverträdas, så skall sådant å
minstone ej ske till min fördel, och aldrvraminst skall
jag kunna förebrå mig att jag begärt det.
Af Eders Maj:ts rättvisa vantar och hoppas jag
likväl, attdet nådiga beslutet om Rattegångenrs ned-
laggarde eller fortsättäande måtte skyndsamt vid-
tagas. i
Med djupaste Öre.
Stockolm den 12:e April 1534.
ÅA. Lindeberg.