laride hädanefter: kommer att upphöra, trodde man
sig böra Undvika en strid, som ej kunde leda till
någon nytta. — Doktor Heurlin instämde med
Prosten Åstrand. Stats-Utskottet hade gått ganska
långt, då det förklarat, att revisorerne icke sak-
nat anledning till anmärkning. Dessutom vore o-
lägenheten hädanefter afhjelpt, emedan de ifrågava-
rande räkenskaperne hädanefter komma att intagas
i Rikshufvudboken, och sålunda blifva tillgänglige
för revisorernes granskning. — Professor Morn fann
att i sakens nuvarande skick ej något annat kunde
göras, än hvad Stats-Utskottet föreslagit. Han be-
klagade, att ett dylikt förhållande uppstått. —
Biskop Wingård förenade sig med Prosten Åstrand. —
Doktor Heurlin gjorde den anmärkning vid hvad Pro-
sten Lignel anfört att ändamålet med en Statsrevision ej
vore att granska underordnade embetsverks råkenska-
per. Detta tillhörde Kammar-Rätten. Revisorerne böra
granska, huru statsmedlen förvaltas af Regeringen,
att hvarje anslag användes till sitt ändamål o. s. v.
— Utskottets betänkande i denna 4I bifölls.
2 5. Utskottet yttrar i denna att det ej anser
den decharge, som meddelas Konungens rådgifvare,
kunna utsträckas derhän, att Konungens föredragan-
de derigenom frikalias från ansvar för statsmed-
lens behöriga förvaltoiag. Detta föranledde någon
diskussion. Domprosten Lidman trodde, att ingen
skillnad bör vara emelian den decharge, som med-
delas konungens rådgifvare och föredragande. —
Prosten Stenhammar åberopade senaste Riksdags
beslut, hvari den mest ampla decbarge blifvit med-
delad. Utskottets yttrande i denna Y borde anses i
blott såsom en anmälan, ej fordrande vågon hand-
lägguing. — Biskop ZfHedren anmärkte, att den o-
formligbeten funnes 1 vår statsförfattning, att Rik-
sens Sänder kunna utdela decharge, och derjemte
hafva Revwviscerer, hvilka sedermera kunna göra an-
märkningar. Detta behöfde rättelse. — Prosten
Ästrand bade inom utskottet trott att Riks. Stän-
ders uppmärksamhet borde fästas på denna sak.
Den enslaste utvägen till rättelse häruti vore, att
Riss. Ständer med största varsamhet meddelade de-
charge. -—- Doktor Heurlin gillade ej Biskop
Hedrdns åsigt. Man borde härati söka undvikaall grund-
lagsförändring. Saken vore hjelpt, om Revisorerne endast
ansågos som referenter — Biskop Mingärd, ansåg det
af Prosten Stenhammar citerade Riksdagsbeslutet
vara så afgörande,l att ingenting vore vidare att
göra. — Utlåtandet rörande denna 4 förklarades bö-
ra ej återremitteras, hvaremot Biskop Hedren re-
serverade sig.
3 5. I anledning af åtskillige i denna f anförde
af Kongl. Maj:t af gunst och nåd beviljade efter-
gifter, hemställer Utskottet, art Rikets Ständer må
hos Kongl. Maj:t i underdånigbet anhålla, det re-
stitution och eftergift af medel, som, i följd af
laga kraftvunna beslut, till Statsverket ingått eller
dit böra ingå, icke må i annan ordning beviljas, än
författoingarne bestämdt stadga och förmå. —
anledning häraf fästade Prosten Lignell uppmärk-
samheten på åtskilliga ickonseqvenser uti Utskot-
tets behandling af frågor, rörande Kongl. Maj:ts
dispositioner af allmänna medel. Åtskilliga dylhka
dispositioner hade Utskottet, uti af talaren citerade
f, ansett böra föranleda , och andra ej föran-
leda till någon Riks. Ständers åtgärd. Detta ämne
föreföll honom både uti princip och tillämpning tve-
tydigt eller mindre utredt. Utskottets åtgärder an-
tyda en obestämdhet, som skulle gränslinien icke
vara nog tydligt uppdragen emellan de båda stats-
makternas inbördes dispositionsrätt öfver statsmed-
len. Är det Kongl. Maj:ts höga rätt att af gunst
och nåd meddela restitutioner, eftergifter och af-
skrifningar af vissa allmänna medel, så tyckes ej
heller något hinder möta för Kongl. Maj:t, att utan
Ständernes hörande nådigst meddela afskrifningar
äfven å andra, eller iveriom, och sålunda synes Ut-
skottets hemställan i ettdera fallet böra förfalla.
Talaren hemställde derföre, om icke Utskotiet bor-
de särskilt anmodas utreda allmänna förhållandet
med dispositionsrätten af allmänna medlen, så att
någon bestämd princip och regel må finnas till led-
ning för omdömet, hvarigenom ett vacklande fram
och åter uti ärendernas bedömande må kunna före-
komma. Mycket onödigt skrifveri och flera obe-
höriga anmärkningar, rörande Statsverket, skulle der-
igenom upphöra. — Doktor Heurlin upplyste för-
hållandet i afseende på de af Prosten Lignell an-
förde dispositioner, ibland hvilka de, som Utskot-
tet ej ansett böra föranleda nägon Riks. Ständers
åtoärd. alla voro af den netur. att de af nåvan ornna