tionen mellan sedlar och silfver så rubbas, att re-
alisationen icke kan aga bestånd. De ästunda såle-
des ätven ett oförärderligt mynt, men söka olör-
änderligheten uti sjarantier för realisationens bestånd.
Vid !orskandet efter dessa garantier invecklar man
sig duca i oundvikliga svårigheter och kontradik-
ticner, hvilka man slutligen finner härflyta från pro-
blemets inve felaktighet, liksom vid de Xxqvationer
som gifva irratiobela tal. Detta synes isypnerket,
om man noga för sig utvecklar den :wafvisliga for-
dran, som förekommer i sammanhang med den af
myntets oföränderhghet, nemligen att den enskilta
krediten må äga rätt göra sig gallaude vill industri-
eus förkofran, ly de iåta icke lörena sig, då myn-
tet skail bero på en Statsbank. Äfvenså, fastän se-
delemissioner väl icke kowmrma ifråga en tid bortåt,
ar man aldrig rätt säker derför, oaktadt all publici-
delens makt, så länge möjligbeten qvarstår. Detta
kominer aerföre alltid att influera på kapitalister-
nas beräkningar till men för kreduen, och fastån
Regeringens närvarande system synes vara, att låta
Statens skuldsättning träda i stället för myuttförsäm-
ring, är det osäkert huru länge detta kan räcka.
Märsvardigt er det härvid se i Jurnalen rekrimi-
nationer mot Ständerra, för det de vandrat en ba-
na, som blott deruti varit skiljaktig frän den af Re-
geringen anvisade, att den — icke sträckt sig 1 sam-
ma riktning alldeles så långt; och hetelserne med 16
R. Form. stå i en komisk kontrast med frånvaron
af äfven den minsta antydning derom vid förra Biks-
dagarne. Emellertid torde pranen, att dermed, äf-
veusom med spådomen -om reasabonens uteblil-
vande, skrämma de enfaldige, vara bra nog berak-
nad, om ändamålet är att befordra Bank-iagens
stiftaude euligt 87 f. Förhindravdet härat är dock
af ofvan anförde skal lika vigtig, som det var att
72 Ys föreslagna avdring icke bitölls.
Men då olorenliga tendenser ud en organism
börjat strida, nalkas upplösningens tumma. Alla vå-
sa atgärder kunna icke hämma verkan af naturens
eviga lagar. Det föråldrade mäste förgås, och lem-
na ram för nya skapelser. Bör man då ej se till
att delta sker så lugnt som 1i00jugt? — Således då
vu afven myntbestamningens vanner förklarat det
gnskiupgt, Om Stals-Banken — den Babyloniska hex-
anv — kunde stilla afsomna, och då H:s St måste
finna sig forsatte ull obehagliga förhållanden tiil
styrelsen, så länge de söka för sig behålla ett ratts-
vidrigt monopolium, uti hvilket de nekat. styrelsen
delaktighet, nu synes tiden vare kommen, att be-
reda en öfvergång till det rätta, nemligen, att hela
myntväseadet och kreditinrättnivgar, som hvila på
ägande ralt, genom en rättsenlig-af Konuug och
Ständer gemensamt utöfvad finavciel Lagstiftning ställas
under allmän lag och allmänva donistolar. Silfver-
ulvexlingen kan dervid gerna ofördröjligen börjas
och foruara.
Sjelfva öfvergången till det rättsenliga tillståndet
skulie börjas derigenvom, att en komitdt nedsältes,
som skyudsammast till allman gravuskning uppgil-
ver sattet för Bankorörelsens öfvertagande at en-
skilte aktieägare, och förslag till Privatbankers so-
lida inrattande, kontrollerande och beskattande, så
att Konung och Ständer vid nasta Riksdag gemen-
samt må kunna börja er då, och i afseende derpå,
först möjligblifvande fivaveiel lagstiftning, sedan
också cu haråt syftande redaklionsforändiing af 72
4. BR. F. bhtvit töreslagen och antagen.
I sådant fall behöfver man också icke för reali-
satiocens framtida bestånd pätinsa konstlade garan-
tier, hviika alla dock ytierst reducera sig till olycks-
bringande strypsystemer eller indirekt beskaltning
genom utländsk skuldsättning, uppollrande af Banko-
vinsten Öc.
Bankens rörelse kunde då ock få fortfara sådan
den varit, och man uvdviker all den schism mellan
landtbruks- och köpmannma-iotresset, som uppstur,
om Banacy skall forvandia till ett kursstyrande
hand. ls institut, enligt det i Dagligt Allehauda in-
forda Banalagsförslaget, hvilkev förvandling aock
vure oundgöänglig, om Bankeu skall förbluva cen
Stats-Back. f t
Slurdligen är det klart, att Riksens Ständer häri-
genvmn skuile blifva befiiude från mycket arbete
och bekymmer, som nu icke kan vara förenadt mid
de förmaner, hvilka gjorde Banukostyrelsen lockavde
för fordra Ständer. Kariek och iörtroende mellan
Konung och folk befordias, så svart afledningarne
Lill skujaktighet uti intressen aflägsnas, men all
predikav om denna Öörskliga sinnesstämning ar så-
som en ropandes röst i ckaen, så lange la force
des ehoses I bhbeframiar densamma. Måtte en obe-