tionen mellan sedlar och silfver så rubbas, att realisationen icke kan aga bestånd. De ästunda således ätven ett oförärderligt mynt, men söka olöränderligheten uti sjarantier för realisationens bestånd. Vid !orskandet efter dessa garantier invecklar man sig duca i oundvikliga svårigheter och kontradikticner, hvilka man slutligen finner härflyta från problemets inve felaktighet, liksom vid de Xxqvationer som gifva irratiobela tal. Detta synes isypnerket, om man noga för sig utvecklar den :wafvisliga fordran, som förekommer i sammanhang med den af myntets oföränderhghet, nemligen att den enskilta krediten må äga rätt göra sig gallaude vill industrieus förkofran, ly de iåta icke lörena sig, då myntet skail bero på en Statsbank. Äfvenså, fastän sedelemissioner väl icke kowmrma ifråga en tid bortåt, ar man aldrig rätt säker derför, oaktadt all publicidelens makt, så länge möjligbeten qvarstår. Detta kominer aerföre alltid att influera på kapitalisternas beräkningar till men för kreduen, och fastån Regeringens närvarande system synes vara, att låta Statens skuldsättning träda i stället för myuttförsämring, är det osäkert huru länge detta kan räcka. Märsvardigt er det härvid se i Jurnalen rekriminationer mot Ständerra, för det de vandrat en bana, som blott deruti varit skiljaktig frän den af Regeringen anvisade, att den — icke sträckt sig 1 samma riktning alldeles så långt; och hetelserne med 16 R. Form. stå i en komisk kontrast med frånvaron af äfven den minsta antydning derom vid förra Biksdagarne. Emellertid torde pranen, att dermed, äfveusom med spådomen -om reasabonens uteblilvande, skrämma de enfaldige, vara bra nog beraknad, om ändamålet är att befordra Bank-iagens stiftaude euligt 87 f. Förhindravdet härat är dock af ofvan anförde skal lika vigtig, som det var att 72 Ys föreslagna avdring icke bitölls. Men då olorenliga tendenser ud en organism börjat strida, nalkas upplösningens tumma. Alla våsa atgärder kunna icke hämma verkan af naturens eviga lagar. Det föråldrade mäste förgås, och lemna ram för nya skapelser. Bör man då ej se till att delta sker så lugnt som 1i00jugt? — Således då vu afven myntbestamningens vanner förklarat det gnskiupgt, Om Stals-Banken — den Babyloniska hexanv — kunde stilla afsomna, och då H:s St måste finna sig forsatte ull obehagliga förhållanden tiil styrelsen, så länge de söka för sig behålla ett rattsvidrigt monopolium, uti hvilket de nekat. styrelsen delaktighet, nu synes tiden vare kommen, att bereda en öfvergång till det rätta, nemligen, att hela myntväseadet och kreditinrättnivgar, som hvila på ägande ralt, genom en rättsenlig-af Konuug och Ständer gemensamt utöfvad finavciel Lagstiftning ställas under allmän lag och allmänva donistolar. Silfverulvexlingen kan dervid gerna ofördröjligen börjas och foruara. Sjelfva öfvergången till det rättsenliga tillståndet skulie börjas derigenvom, att en komitdt nedsältes, som skyudsammast till allman gravuskning uppgilver sattet för Bankorörelsens öfvertagande at enskilte aktieägare, och förslag till Privatbankers solida inrattande, kontrollerande och beskattande, så att Konung och Ständer vid nasta Riksdag gemensamt må kunna börja er då, och i afseende derpå, först möjligblifvande fivaveiel lagstiftning, sedan också cu haråt syftande redaklionsforändiing af 72 4. BR. F. bhtvit töreslagen och antagen. I sådant fall behöfver man också icke för realisatiocens framtida bestånd pätinsa konstlade garantier, hviika alla dock ytierst reducera sig till olycksbringande strypsystemer eller indirekt beskaltning genom utländsk skuldsättning, uppollrande af Bankovinsten Öc. Bankens rörelse kunde då ock få fortfara sådan den varit, och man uvdviker all den schism mellan landtbruksoch köpmannma-iotresset, som uppstur, om Banacy skall forvandia till ett kursstyrande hand. ls institut, enligt det i Dagligt Allehauda inforda Banalagsförslaget, hvilkev förvandling aock vure oundgöänglig, om Bankeu skall förbluva cen Stats-Back. f t Slurdligen är det klart, att Riksens Ständer härigenvmn skuile blifva befiiude från mycket arbete och bekymmer, som nu icke kan vara förenadt mid de förmaner, hvilka gjorde Banukostyrelsen lockavde för fordra Ständer. Kariek och iörtroende mellan Konung och folk befordias, så svart afledningarne Lill skujaktighet uti intressen aflägsnas, men all predikav om denna Öörskliga sinnesstämning ar såsom en ropandes röst i ckaen, så lange la force des ehoses I bhbeframiar densamma. Måtte en obe