Samma Utskotts utlåtande N:o 13, i anledning af väckt motion om förbud emot införsel i riket af hastar ifrån Danmark och dess Tyska provinser, till bvilkea bifall blifvit afstyrkt, gaf anledning till en diskussion och votering, som allopp så, att utlåtandet blef återremitteradt med en röstpluralitet, hufvudsakligast i anledning af Hv Helvingit framställning det Öfver-Stuteri-styrelsen, som visat sig vara nitisk och verksam, och med det anslag af 35.000 Rdr, som af RB. St. blifvit stäldt till dess disposition, uträttat så mycket, att talaren ansåg det gränsa till det otroliga, måtte i detta ämne höras, och yttra sig huruvida den ansåg tiden för ett sådant förbud, som det ifrågavarande, ännn vara inne. Hve Arnberg, Fries, Leffler och Petrg delade denna mening; men Hr Hemberg yrkade bifall till utlåtandet, då han, oaktadt allt det loford Hr Helsingius gifvit Stuteri-Styrelsen, dock ej trodde att inhemska Stuaterierne ens kunde förse Konungens och Kronprinsens stall med hästar, då man såg at utländska hästar åt dem ofta inkom:no, och säledes än mindre prestera tillväckligt antal för Kavalleriernes behof; såsom sjelf ägare af 13 vrusthåll i Skåne, hade talaren härom erfarenhet. IT denna mening instämde Hr Santesson, och iir Halling yrkade jemväl bifall. Den vidlyftigaste diskussionen under detta Plenum föran!eddes af Ekonomi-utskottets betänkande, N:o 7, i anledning af Hr Wijks och Winbergs mationer om upphörande af Stapelstädernes skyldighet att hålla upplag af salt och spanmål, om hvilket upphörande utskottet tillstyrkt Ständerne att i underd. göra anhållan, då den ifrågavarande upplagsskyldighet tillkommit under andra handelsförhållanden, än dem som nu äga rum. — Hr Bååth begärde först ordet; talaren upplyste burn stort qvantum salt hvarje Stapelstad för närvarande har sig ålagdt att införa; summan häraf saulle nppså till 180,550 tucnor, hvaraf I, eller 36.110 tunuor utgjorde det belopp, som ständigt, för påkommande behof, borde bållas tillgängligt. Om man fördelar detta qvantum på Sverges folkmängd. så bilöper det sig ej till mer än omkring fem-åtlondedels kappe på hvarje person. — Talaren skulle tillstyrka betänkande, om han blott ansåg sig pligtig att afse ett Stånds intresse, och ej det allmännas; men då nu ej så vore, ansåg han den enskilta fördelen böra vika. Utskottet hade anfört att den fria kommunikationen emellan länderna och de handelsfördrag, som med andra makter blifvit insångne efter produkt-plakatets upphäfvande, vore ett skäl för upphörandet af skyldigheten alt hålla saltuopplag; häruti kunde ej talaren instämma. Ekonomiska författningar böra ej grunda sig på något så ombytligt, som politiska förhållanden. Om sundet spärras, saknar Östersjörusten vlio: 1 ov, och hinder för Vid beräkning af den stora skada saltbust skulle förorsaka, kunde talaren således omöjligt imstämma i utskottets Ssigt, särdeles som deraf äfven kunde dragas den följd, att inagor tskyldisheten kunde korama att upphöra; defffia bade af-ecende på den gångbara handelo, upplaget deremot åsyftade att förebygga brist 1 händelse af spärrning eller 2udre oförutsedde fall. Dock ville talaren medgifva en nedsättning uti båda dessa åalieganden; — yrkade afslag och ålerremiss. — Hr SVinberg instämde i Utskot!ets åsigter, men begärde dock att betinkandet måtte återremitteras, på det utskottet målte yttra sig i frågan om ansvar för underlåten saltunförsel, — Hr Mechel begärde äfven återremiss. — Hr Cederborg instämde med Br Bååth; i afseende på hvad Hr Winberg i sin motion anfört om den förJust af 346,000 Rdr, som genom saltuppiaget skulle tillskyndas de bandlande, så ansåg talaren detta vara vederlagdt? genom Hr Wijks erkännande i sin motion, att dexna förlust drabbar konsumenten; — äfven trodde talaren att denna begäran om upphäfvande af npplagsskyldighet vore mindre väl betänkt af stapelstäderne, enär den möjligen tör dem kunde leda till förlust af tolae, m. m. — Hr FVijk yrkade oioskränkt bifall tll betävkandet; — till svar på hvad Hr GCederborg nyss anfört, ville han medgifva , att det visserligen vore sant att man sökte att göra sig skaduslös för förlust genom eit sådant onaturligt onns, så vidt man kan, men sådant vore ofia ej någon möjlighet; en person som, till ex., bor i Sandsvali, men reder i fartyg i Göteborg, hav ej någon utväg alt betäcka sin förlust. — Hr E4ermanavsåg det alig ga en vis Regering, a!t ej bloit bereda tillvång på en nödvändighetsvara, utan äfeen tillgång för godt