Samma Utskotts utlåtande N:o 13, i anledning af
väckt motion om förbud emot införsel i riket af
hastar ifrån Danmark och dess Tyska provinser,
till bvilkea bifall blifvit afstyrkt, gaf anledning till
en diskussion och votering, som allopp så, att ut-
låtandet blef återremitteradt med en röstpluralitet,
hufvudsakligast i anledning af Hv Helvingit fram-
ställning det Öfver-Stuteri-styrelsen, som visat sig
vara nitisk och verksam, och med det anslag af
35.000 Rdr, som af RB. St. blifvit stäldt till dess dis-
position, uträttat så mycket, att talaren ansåg det
gränsa till det otroliga, måtte i detta ämne höras,
och yttra sig huruvida den ansåg tiden för ett så-
dant förbud, som det ifrågavarande, ännn vara in-
ne. Hve Arnberg, Fries, Leffler och Petrg dela-
de denna mening; men Hr Hemberg yrkade bifall
till utlåtandet, då han, oaktadt allt det loford Hr
Helsingius gifvit Stuteri-Styrelsen, dock ej trodde
att inhemska Stuaterierne ens kunde förse Konungens
och Kronprinsens stall med hästar, då man såg at
utländska hästar åt dem ofta inkom:no, och säledes
än mindre prestera tillväckligt antal för Kavalle-
riernes behof; såsom sjelf ägare af 13 vrusthåll i
Skåne, hade talaren härom erfarenhet. IT denna me-
ning instämde Hr Santesson, och iir Halling yr-
kade jemväl bifall.
Den vidlyftigaste diskussionen under detta Plenum
föran!eddes af Ekonomi-utskottets betänkande, N:o
7, i anledning af Hr Wijks och Winbergs matio-
ner om upphörande af Stapelstädernes skyldighet
att hålla upplag af salt och spanmål, om hvilket
upphörande utskottet tillstyrkt Ständerne att i un-
derd. göra anhållan, då den ifrågavarande upplags-
skyldighet tillkommit under andra handelsförhållan-
den, än dem som nu äga rum. — Hr Bååth be-
gärde först ordet; talaren upplyste burn stort qvan-
tum salt hvarje Stapelstad för närvarande har sig
ålagdt att införa; summan häraf saulle nppså till
180,550 tucnor, hvaraf I, eller 36.110 tunuor ut-
gjorde det belopp, som ständigt, för påkommande
behof, borde bållas tillgängligt. Om man fördelar
detta qvantum på Sverges folkmängd. så bilöper
det sig ej till mer än omkring fem-åtlondedels kap-
pe på hvarje person. — Talaren skulle tillstyrka
betänkande, om han blott ansåg sig pligtig att afse
ett Stånds intresse, och ej det allmännas; men då nu ej
så vore, ansåg han den enskilta fördelen böra vi-
ka. Utskottet hade anfört att den fria kommuni-
kationen emellan länderna och de handelsfördrag,
som med andra makter blifvit insångne efter pro-
dukt-plakatets upphäfvande, vore ett skäl för upp-
hörandet af skyldigheten alt hålla saltuopplag; här-
uti kunde ej talaren instämma. Ekonomiska för-
fattningar böra ej grunda sig på något så ombyt-
ligt, som politiska förhållanden. Om sundet spär-
ras, saknar Östersjörusten vlio: 1
ov, och hinder för
Vid
beräkning af den stora skada saltbust skulle för-
orsaka, kunde talaren således omöjligt imstämma i
utskottets Ssigt, särdeles som deraf äfven kunde dra-
gas den följd, att inagor tskyldisheten kunde kora-
ma att upphöra; defffia bade af-ecende på den gång-
bara handelo, upplaget deremot åsyftade att före-
bygga brist 1 händelse af spärrning eller 2udre oför-
utsedde fall. Dock ville talaren medgifva en ned-
sättning uti båda dessa åalieganden; — yrkade af-
slag och ålerremiss. — Hr SVinberg instämde i Ut-
skot!ets åsigter, men begärde dock att betinkandet
måtte återremitteras, på det utskottet målte yttra
sig i frågan om ansvar för underlåten saltunförsel,
— Hr Mechel begärde äfven återremiss. — Hr
Cederborg instämde med Br Bååth; i afseende på
hvad Hr Winberg i sin motion anfört om den för-
Just af 346,000 Rdr, som genom saltuppiaget skul-
le tillskyndas de bandlande, så ansåg talaren detta
vara vederlagdt? genom Hr Wijks erkännande i sin
motion, att dexna förlust drabbar konsumenten; —
äfven trodde talaren att denna begäran om upp-
häfvande af npplagsskyldighet vore mindre väl be-
tänkt af stapelstäderne, enär den möjligen tör dem
kunde leda till förlust af tolae, m. m. — Hr
FVijk yrkade oioskränkt bifall tll betävkandet;
— till svar på hvad Hr GCederborg nyss an-
fört, ville han medgifva , att det visserligen
vore sant att man sökte att göra sig skaduslös för
förlust genom eit sådant onaturligt onns, så vidt
man kan, men sådant vore ofia ej någon möjlighet;
en person som, till ex., bor i Sandsvali, men re-
der i fartyg i Göteborg, hav ej någon utväg alt
betäcka sin förlust. — Hr E4ermanavsåg det alig
ga en vis Regering, a!t ej bloit bereda tillvång på
en nödvändighetsvara, utan äfeen tillgång för godt