i korthet haft äran framlägga, tror jag mig redan ha antydt, att jag på denna fråga svarar ett bestämdt Ja, ty vi befinna oss för närvarande på den unkt, att myntbestämningen, och Bankens dermed följande skyldighet att betala 123 sk. beo för hvarje specie Rdr, som erbjudes, fortfar att lägga det oöfvervinneligaste hinder för all myntförbättring, då deremot en ytterligare myntförsämrivg är lemnad utom all motverkan, och således den störs!a osäkerbet fortfarande beredd, för alla framtida beräkningar, om det verkligen blifvande myntvärdet, då sjelfva värdemätaren silfver är en utländsk vara, hvars pris således beror på en högre eller lägre kurs för månaden eller året, och in!et finnes som äger makt alt tillbakahålla dess stegring, äfven då densamma åstadkommes endast genom vinstgifvande operationer, hvarpå exempel sedan sednaste Riksdag icke saknats. Och om då vexelkursen skulle sålunda höja sig vida öfver den utvexlingsgrund, som vii sidan händelse för andra gången nöjt oss med att blott se på papperet, hvilket har all trolighet för sig, så att derigenom, oaktadt bästa vilja hos kommande ständer, alt hka som vi hålla ord, ännu större hinder uppstår för fullbordandet af Realisationen, och de säledes kanhända slutligen tvingas, att än ytterligare försämra vexlingsgrunden, hvad skulle väl då utllänningen säga och ha skäl att tänka om oss, och huru ha vi då uppfyllt vära skyldigheter emot Bankens samtliga kreditorer, hela Svenska allmänheten? Svaret bhäruppå skall säkert utveckla sig i hvarje Svenskt bröst. Det är en lika känd som tröstande sanning, att man, vid utförandot af en rättvis handling, alltid kan våga något, utan att behöfva frukta att den skall slutas som ett vågspel. (Slut följer). TEN EET VA ORT DRAS TR TRE AE NU RIE FANN