i korthet haft äran framlägga, tror jag mig redan
ha antydt, att jag på denna fråga svarar ett be-
stämdt Ja, ty vi befinna oss för närvarande på den
unkt, att myntbestämningen, och Bankens dermed
följande skyldighet att betala 123 sk. beo för hvar-
je specie Rdr, som erbjudes, fortfar att lägga det o-
öfvervinneligaste hinder för all myntförbättring, då
deremot en ytterligare myntförsämrivg är lemnad
utom all motverkan, och således den störs!a osäker-
bet fortfarande beredd, för alla framtida beräknin-
gar, om det verkligen blifvande myntvärdet, då
sjelfva värdemätaren silfver är en utländsk vara,
hvars pris således beror på en högre eller lägre
kurs för månaden eller året, och in!et finnes som ä-
ger makt alt tillbakahålla dess stegring, äfven då
densamma åstadkommes endast genom vinstgifvande
operationer, hvarpå exempel sedan sednaste Riksdag
icke saknats.
Och om då vexelkursen skulle sålunda höja sig
vida öfver den utvexlingsgrund, som vii sidan hän-
delse för andra gången nöjt oss med att blott se
på papperet, hvilket har all trolighet för sig, så
att derigenom, oaktadt bästa vilja hos kommande
ständer, alt hka som vi hålla ord, ännu större
hinder uppstår för fullbordandet af Realisationen,
och de säledes kanhända slutligen tvingas, att än
ytterligare försämra vexlingsgrunden, hvad skulle
väl då utllänningen säga och ha skäl att tänka
om oss, och huru ha vi då uppfyllt vära skyldig-
heter emot Bankens samtliga kreditorer, hela Sven-
ska allmänheten? Svaret bhäruppå skall säkert ut-
veckla sig i hvarje Svenskt bröst.
Det är en lika känd som tröstande sanning, att
man, vid utförandot af en rättvis handling, alltid
kan våga något, utan att behöfva frukta att den
skall slutas som ett vågspel. (Slut följer).
TEN EET VA ORT DRAS TR TRE AE NU RIE FANN