enter tUl eh dyldotl, VER Ssyltdl att rPattlardiga deras elaka afsigter; den är slutligen inkonstitutionel, när den våldför konstitutionen. Det förhåller sig med styrelserna som med stat:männen; när dessa senare förråda sitt uppdrag, öfvergifva sina fanor och förneka sina grundsatser, så föraktas de; när styrelserna afsvära: sina principer och beljuga sitt ursprung, så föraktas äfven de, och deras fall är nära föraktet. Napoleons uppdrag var att återställa den rubbade ordningen, och att, till hvad pris som helst, bibehålla det allmänna lugnet. För honom var 291 art. 1 strafflagen emot föreningarna en förnuftsenlig åtgörd; sjelfva den lag, som vi här diskutera, skul4e kunnat hos honom finna någon ursäkt eller förevänning; men för en styrelse, som grundats på afskyn för despotismen och på hatet mot godtycket, är en sådan lag en handling af förräderi. Napoleons rådgifvare tänkte aldrig på att våldföra associationsrätten, hvilken ej får förblandas med den, at samlas till ett visst antal. En samling af ett betydligt antal personer kan till någon viss grad korma att hänföras under lagens välde och polisens tillsyn; men en assoeialion, oberoende af all samling, är, så till sägandes, en immateriell akt, den kan ej bemärkas annat än af spioner och statsinqvisitioner. Man kan vara associerad och likväl aldrig samlas. Man kan vara i gemensamhet af religösa och politiska tänkesält, utan att kommunicera sig med hvaranp annat än skriftligen. Man kan gfva understöd åt en tidning, subskribera till en välgörenbetshandling, uppmuntra ett nyttigt företag, med ett ord, förenas för samma ändamål, utan att någonsin ha sett hvarann. Detta var hvad Napoleons lagar aldrig förbjödo; det är något, som man ej kan verkställa, annat än med biträde af en förfärdig inqvisition, och likväl är det en sak, som begäres af ministrarna hos en styrelse, utgången från Juli-revolutionen! Rättigheten att associera sig är lika så helig som den att tänka: den är bka så nödvändig, lika så oantastelig; den är denna ädla och rörande sympati, som förenar goda hjertan; den är en heders-instinkt, som liktidigt upplyser sinnena och eldar dem att lyfta sig mot samma mål. Aldrig, vid någon tidpunkt, utom vid epoker at religiöst tyranni, har man linkt på att våldföra associations-rätten. Offent!iggörandet af denna rätt har, under dåliga styrelser. varit inskränkt inom mer eller mindre trånga gränsor; men om man än bestridt medborgare rättigheten att samlas, har man åtminstone aldrig bestridt dem rättigheten att associera sig. Betviflen I ännu, att den projekterade lagen är riktad, icke blott emot samlingarna, utan äfven mot associationerna? Lisen då dess titel. Der sen J dess ändamål öppet erkändt. Det är derföre man icke bestämmer det antal personer, som göra föreningen olaglig, hvaraf följer, att 2 eller 3 menniskor, som träffas tillsammans, kunna förföljas och dömas, under förevänning, att de tillhöra en icke autoriserad association. i En i våra ögon allt för sträng dom har träffat en vän, och vi önskade vädja till det allmänna deltagandet: vi öfverlade om planen till en subskription, eller läste en tidning — redan detta vore nog att låta, oss hemfalla under polisens valde. : i Vi skulle icke kunna, utan en föregående tillåtelse, meddela våra landsmän våra tankar; vi skulle . icke kunna tillåalla våra vänver, för att begära deras råd. Samlingar I affärer, för nöjen, familjer emellan, allt skulle bli misstänkt och underkastadt regeringens godtycke. ?Lagen säger icke, och vill icke säga, att hon endast är riktad mot politiska associationer och samlingar, på det att uttryckenas obestämdhet må tillåta att träffa alla möjliga fall, och att styrelsen aldrig må finna sig generad deraf. Frukta ingenting, säger man; regeringen åsyftar endast det eller det sällskapet. Om J icke ären fiendev till styrelsen, om J icke konspireren till dess förderf, så bafven J ingenting att befara.? — Mine Herrar, sådane voro äfven motiverna till den ryktbara lagen :mot de misstänkte. Hon var äfven riktad endast emot republikens fiender. En regering måste visserligen kunna försvara sig; men rittigheten dertill, får den gå ända derhän, att beröfva medborgare rättigheten, att skydda sig sjelfva? För det att vapen kunnat missbrukas, får man dei före afväpna medborgarne? För det att tidningar Kunna missbrukas, får man derföre indraga a