stetid, hinder deremot torde möts, genom den dem i särskilta författningar, och jemväl i deras Fullmakter försäkrade rätt, att indelningarne åtnjuta. För denna händelse torde Riksens Ständer, för att, så mycket på dem beror, undanröjda hindren för en skyndsam verkställighet, fiona nödigt hos Kongl. Mart i underdånighet begära: At: de af nuvarande Indelningshafvare, som sådant åstunda, må äga öppet, att, mot afstående till Stats-Verket af innehafvande indelningar, genast komma i åtnjutande af den penninge lön, som för innehafvande embete eller tjenst, å den nya staten kan blifva bestämd. 2:0 Att, i fall några oväntade hinder för regleringens verkställighet, denna Riksdag, kulle möta, Kongl. Maj:t täcktes, vid utfärdande hädanefter af fullmakter å embeten och tjenster, hvarmed indelte löner äro förenade, deri låta införa det vilkor, att innehafvaren skall afstå sin indelning och nöjas med den penningelön, som för embetet eller tjensten kan blifva bestämd. Oansedt de åtgärder, som till indelningarves indragande, vid detta Riksmöte, kunna vidtagas, torde likväl lång tid åtgå, innan denna reglering, så framt ej Per Perssons härom giorde förslag bifalles, kan hinna fullständigt fullbordas, och emellertid skulle allmogens lidande genom räntornas omåttliga uppstegrande under missväxtår än vidare fortfara, ehuru ett mål för detsamma längesedan bort vara satt. Af denna anledning, och då, såsom jag ofvanföre visat, med det ännu gällande indelningsreglementets föreskrift instämmer, alt ett maximipris skall finnas, öfver hvilket de indelte räntorna vid missväxt icke må uppstegras, samt enär den sedermera uti Kongl. förordningen den 22 Juli 1803, Kongl. förordningen den 20 Svptember 1915 och Kongl. kungörelsen den i Oktober 1923, antagne grundsats, att tiondeoch räntegifvares håde rättigheter och skyldigheter emot räntetagare böra vara jemlika med räntetagarens rättigbeter och skyldigheter emot räntegifvaren, icke synes i förevarande fall, eller då missväxt inträffar, vara iämplig, helst räntegifvares rättighet, genem räntornas ulfordrande, efter ett omåttligt uppstegradt pris, allt för mycket åsidosättes:; får jag yrka och anhålla: Att Riksens Ständer, för så läng tid, som kroDans räntor ännn möjligen kunna komma, att, såsom löner tull Embetsoch Tjenstemän, eller såsom anslag till allmänna stiftelser, utgöras, måtte, 2 likbet med hvad konung Carl XI:s IndelningsregJemente innebär, utsätta ett pris, öfver hvilket betalning för Spanmålsräntorna i missväxt-år, icke må kunna räntegifvaren allordras; och synes mig detta maximi-pris, forsel-lön inräknad, kunna beslämmas till 2 Rdr 32 sk. för Hafren, 5 Rdr 16 sk. för kornet och 8 Rdr, alit Banco, för Rågen, hvarvid indelningshafvare, då detta pris efter Silfvervärde betydligt öfverstiger det som i Indelningsreglementet finnes utsatt, böra blifva skäligen belåtne. Genom antagande af de förslag, jag nu framställt, erhåller allmogen någon lindring i den för kronooch skattehemmanen tryckande beskattning, och genom indelningarnes snara indragande beredes möjlighet, att i hela grundskattssystemet vidtaga en ändamålsenlig samt på rättvisa och billighet byggd reglering. . Men det oaktadt återstå många och stora olikbeter, härledande sig förnämligast från det sätt, hvarpå Svenska jorden blifvit satt i hemmansmantal till grund för utskylderna: Fordom bestämdes grundskatten årligen genom såkallad sättning ;— men redan, under Gustaf I:s tid eller år 1528, för-ordnades en allmän och ständig skattläggning öfver hela riket, då många hemman behölio det mantal, som vid sista sättningen å dem var beslämdt, hvaremot andra, efter gammalt bruk, åter skattlades, hvarvid uti redan odlade provinser afseende mest gjordes å den då varande öppna åkerjordens storlek och beskaffenhet. Men opålitligheten af den sålunda tillkomna mantals-sättningen insågs af Konung Carl XI, då han på en stadig fot ville insätta sitt indelningsoch roteringsverk; hvarföre, under bans tid, hemmanen i de flesta provinser skattlades, enligt utfärdade skattläggningsmetoder, då en stor mängd hemman fingo njuta förmedling till godo. — Desse metoder, hvilka dels äro fastställde af Kongl. Maj:t, dels blott gillade af Kammarkollegium, dels ock aildeles sakna någon slags auktorisation, grunda sig mest på hvarje landsorts, till jordens beskattande, den tiden veder