stetid, hinder deremot torde möts, genom den dem i
särskilta författningar, och jemväl i deras Fullmak-
ter försäkrade rätt, att indelningarne åtnjuta. För
denna händelse torde Riksens Ständer, för att, så
mycket på dem beror, undanröjda hindren för en
skyndsam verkställighet, fiona nödigt hos Kongl.
Mart i underdånighet begära:
At: de af nuvarande Indelningshafvare, som så-
dant åstunda, må äga öppet, att, mot afstående till
Stats-Verket af innehafvande indelningar, genast
komma i åtnjutande af den penninge lön, som för
innehafvande embete eller tjenst, å den nya staten
kan blifva bestämd.
2:0 Att, i fall några oväntade hinder för regle-
ringens verkställighet, denna Riksdag, kulle möta,
Kongl. Maj:t täcktes, vid utfärdande hädanefter af
fullmakter å embeten och tjenster, hvarmed indel-
te löner äro förenade, deri låta införa det vilkor,
att innehafvaren skall afstå sin indelning och nö-
jas med den penningelön, som för embetet eller
tjensten kan blifva bestämd.
Oansedt de åtgärder, som till indelningarves in-
dragande, vid detta Riksmöte, kunna vidtagas, tor-
de likväl lång tid åtgå, innan denna reglering, så
framt ej Per Perssons härom giorde förslag bifalles,
kan hinna fullständigt fullbordas, och emellertid
skulle allmogens lidande genom räntornas omåttliga
uppstegrande under missväxtår än vidare fortfara,
ehuru ett mål för detsamma längesedan bort vara
satt. Af denna anledning, och då, såsom jag of-
vanföre visat, med det ännu gällande indelnings-
reglementets föreskrift instämmer, alt ett maximi-
pris skall finnas, öfver hvilket de indelte räntorna
vid missväxt icke må uppstegras, samt enär den
sedermera uti Kongl. förordningen den 22 Juli 1803,
Kongl. förordningen den 20 Svptember 1915 och
Kongl. kungörelsen den i Oktober 1923, antagne
grundsats, att tionde- och räntegifvares håde rättig-
heter och skyldigheter emot räntetagare böra vara
jemlika med räntetagarens rättigbeter och skyldig-
heter emot räntegifvaren, icke synes i förevarande
fall, eller då missväxt inträffar, vara iämplig, helst
räntegifvares rättighet, genem räntornas ulfordran-
de, efter ett omåttligt uppstegradt pris, allt för
mycket åsidosättes:; får jag yrka och anhålla:
Att Riksens Ständer, för så läng tid, som kro-
Dans räntor ännn möjligen kunna komma, att, så-
som löner tull Embets- och Tjenstemän, eller så-
som anslag till allmänna stiftelser, utgöras, måtte,
2 likbet med hvad konung Carl XI:s Indelningsreg-
Jemente innebär, utsätta ett pris, öfver hvilket be-
talning för Spanmålsräntorna i missväxt-år, icke
må kunna räntegifvaren allordras; och synes mig
detta maximi-pris, forsel-lön inräknad, kunna be-
slämmas till 2 Rdr 32 sk. för Hafren, 5 Rdr 16
sk. för kornet och 8 Rdr, alit Banco, för Rågen,
hvarvid indelningshafvare, då detta pris efter Silf-
vervärde betydligt öfverstiger det som i Indelnings-
reglementet finnes utsatt, böra blifva skäligen be-
låtne.
Genom antagande af de förslag, jag nu framställt,
erhåller allmogen någon lindring i den för krono-
och skattehemmanen tryckande beskattning, och
genom indelningarnes snara indragande beredes möj-
lighet, att i hela grundskattssystemet vidtaga en
ändamålsenlig samt på rättvisa och billighet byggd
reglering. .
Men det oaktadt återstå många och stora olik-
beter, härledande sig förnämligast från det sätt,
hvarpå Svenska jorden blifvit satt i hemmansman-
tal till grund för utskylderna: Fordom bestämdes
- grundskatten årligen genom såkallad sättning ;—
men redan, under Gustaf I:s tid eller år 1528, för--
ordnades en allmän och ständig skattläggning öf-
ver hela riket, då många hemman behölio det
mantal, som vid sista sättningen å dem var be-
slämdt, hvaremot andra, efter gammalt bruk, åter
skattlades, hvarvid uti redan odlade provinser af-
seende mest gjordes å den då varande öppna åker-
jordens storlek och beskaffenhet. Men opålitlighe-
ten af den sålunda tillkomna mantals-sättningen in-
sågs af Konung Carl XI, då han på en stadig fot
ville insätta sitt indelnings- och roteringsverk;
hvarföre, under bans tid, hemmanen i de flesta pro-
vinser skattlades, enligt utfärdade skattläggnings-
metoder, då en stor mängd hemman fingo njuta
förmedling till godo. — Desse metoder, hvilka dels
äro fastställde af Kongl. Maj:t, dels blott gillade af
Kammarkollegium, dels ock aildeles sakna någon
slags auktorisation, grunda sig mest på hvarje
landsorts, till jordens beskattande, den tiden veder-
-