Såsom ett exempel till efterföljd i detta afseende och ett äkta formelär till orlofssedlar , hafva oyli en tvenne sådana blifvit oss meddelade, atfärdade af en fru med det aktningsvärdaste skinn på näsan. Emedsn båda dessa oriofssediar äro dokumenter som tala, är allt vidare företa! öfverflödigt: ?Pigan Anna J. har tjent hos mig sedan den 24 Okt. 1832. Hon har derunder från sta veckan visat ett argt, och uppbrusande sinne, aldrig något af dei goda, eller vilja, till sina få pligters uppfylla: de, hvartill hon alltid blifvit påmint och manad och då, med fördubblad wvildhet uppfört sig, utan aktning, höfligbet, och anständighet. Okusnig i de största som minsta sysslor, hvilka af mig, uppassare, eller lejda, blifvit förrättade. Högst usel att tvätta (som jemte ullspinning af andra fått verkställas) och grofi och ila linspinning. Biträdd af uppassaren, som burit ved, vatten, och gått alla utärenden, som tillhör hans syssla; hav hon likväl i: detta lilla hushåll, stått till 6 med diskarne, ändå lemnat kopparkärlen haifrena för det mesta, och genom denna långsamhet, alldeles iörspildt eftermiddagen; så alt jag ofta, att ej se dagen förloras, endast med långsamhet, fått åtaga mig äfven denna syssla. Hvad hon gjort för 40 RBdrs lön, må de Vise utgrunda! Till tack för mitt besvär i detta, som annat, den drift, fått aflösa uselhet, har hon öfverhopat mig med svordomar, och de ovettigaste och gemenaste uttryck, dem allena en rodderska kunde yttra ät sin jemlike. Vid påminnelser om höflighet, orining och skick, har hon uppbrusat som den vildaste tiger, ömsom skrattat, ömsom gråtit; och då bon ej fått råda — vrålat som ett vilddjur; så att uppassaren, en godsint menniska, blifvit alldeles förskräckt för hennes ilska, och hennes uppförande emot oss. Matlagning, och dukning, ofia allt, hav jag med, eller utan främmande, ensam verkställdt, emedan nöden ej har tlag Och ofta har jag måst bedja henne lemna misz, då åkallelsen af alla mörkrets Härar, dem hon öfver mig anropat, låtit mig förlora tålamodet, och förisat mig! Smutsaktig, i kärlens blaniskurniog, dem hon ej ens Midsommar och Jul, velat som snyega pigor, rengöra, högtiden till ära, ehuru få de äro i 3 personers bushåll. Med sträng hefallning, och bannvor, då goda ord ej hjelpt, kar bon dock fått göra det, som än mer ökat raseriets eld. Aldrig velat ömsa en hbvardagsklänning till snycghet, ej ens ett förkläde hela tiden, utan a!t regera, skrika, svära och storma. En gång ur tjensten rymd, för det hon nödgats lyda, och med lagligt biträde återförd, lika stursk. Som lyda, är hennes värsta plåga, och råda ej lyckats här, utsprider hon sig haft den värsta tjenst, hvilket gerna hennes obildade, och oupplyste likar må tro, som ailtid dömma, utan att se. — Deras dom som känna oss, eller hederligt folks som pröfva och dömma, sanningsfullt, värdera vi allena, och frukta dem ej. Lögvaktig, och fräck, förnekar hon uppenbart en sanning att stå fri. Jag tror hon ej då skulle tveka att begå en mened. Flere gånger nätterna borta utan lof, ända till morgonen, då bon fräckt skrattande hemkommit. Dev enda dved jag finner, är: ärlighet; mycket har hon af slarf förstört, men ingenting, som jag vet, tagit. Skyldig att varna lättrogna matmödrar, såvida de älska frid, ordning och höflighet hos sina tjenare, har jag, emot min önskan, men efter sanningen, den jag inför den allvetande betygar, tecknat hennes lefnadsförhållande, detta sekelslånga år! Troligen uppdiktar hon andra skäl, då hon söker tjen:t, att ej visa orlofs-sedelnz; det är då kanhävda endast bennes slägtinge Riksdagsman S. som far del deraf, och jag öfverlemnar till honem denva vanartiga slägtinge, som han sjelf sade vara arg, oförstånd:g, och elak som hennes far, den han omtalade. Henres vilja från ungdomen aldrig kufvad, af uppfostrare, eller husbönder, har nu iotat sig, och hålsatt sig för dygd, tacksamhet, och goda känvslor. Samvete finnes ej hos henne. Religionen föraktar hor. och blir arg hvar gårg lag påmict henre läsa, inslumrar vid predikningarne, och vill blott vara i Kyrkan, utspökad i de grannaste kläder, att lysa har jemte min rättankande make velat med. Jag rädda denna förvillade varcise, med godhet, varningar — och der detia ej verkat, med allvar, banvor, och sträng befallning, då hov alldeles icke velat Jyda. Intet bje!per! Gerna bade jag slöppt henne, då hon bara plågat mig utan att gagna, men min afsiet var förbattring. Hennes utseende bör väl stämpeln af hennes mre: sturskhet och egenwilja. men utan mer sekerhet kan man vilse