Såsom ett exempel till efterföljd i detta afseende
och ett äkta formelär till orlofssedlar , hafva oyli
en tvenne sådana blifvit oss meddelade, atfärdade
af en fru med det aktningsvärdaste skinn på näsan.
Emedsn båda dessa oriofssediar äro dokumenter
som tala, är allt vidare företa! öfverflödigt:
?Pigan Anna J. har tjent hos mig sedan den 24
Okt. 1832. Hon har derunder från sta veckan
visat ett argt, och uppbrusande sinne, aldrig något
af dei goda, eller vilja, till sina få pligters upp-
fylla: de, hvartill hon alltid blifvit påmint och ma-
nad och då, med fördubblad wvildhet uppfört sig,
utan aktning, höfligbet, och anständighet. Okus-
nig i de största som minsta sysslor, hvilka af mig,
uppassare, eller lejda, blifvit förrättade. Högst usel
att tvätta (som jemte ullspinning af andra fått verk-
ställas) och grofi och ila linspinning. Biträdd af
uppassaren, som burit ved, vatten, och gått alla
utärenden, som tillhör hans syssla; hav hon likväl i:
detta lilla hushåll, stått till 6 med diskarne, ändå
lemnat kopparkärlen haifrena för det mesta, och
genom denna långsamhet, alldeles iörspildt efter-
middagen; så alt jag ofta, att ej se dagen förloras,
endast med långsamhet, fått åtaga mig äfven denna
syssla. Hvad hon gjort för 40 RBdrs lön, må de
Vise utgrunda! Till tack för mitt besvär i detta,
som annat, den drift, fått aflösa uselhet, har hon
öfverhopat mig med svordomar, och de ovettigaste
och gemenaste uttryck, dem allena en rodderska
kunde yttra ät sin jemlike. Vid påminnelser om
höflighet, orining och skick, har hon uppbrusat
som den vildaste tiger, ömsom skrattat, ömsom grå-
tit; och då bon ej fått råda — vrålat som ett
vilddjur; så att uppassaren, en godsint menniska,
blifvit alldeles förskräckt för hennes ilska, och hen-
nes uppförande emot oss. Matlagning, och dukning,
ofia allt, hav jag med, eller utan främmande, en-
sam verkställdt, emedan nöden ej har tlag Och
ofta har jag måst bedja henne lemna misz, då åkal-
lelsen af alla mörkrets Härar, dem hon öfver mig
anropat, låtit mig förlora tålamodet, och förisat
mig! Smutsaktig, i kärlens blaniskurniog, dem hon
ej ens Midsommar och Jul, velat som snyega pi-
gor, rengöra, högtiden till ära, ehuru få de äro i
3 personers bushåll. Med sträng hefallning, och
bannvor, då goda ord ej hjelpt, kar bon dock fått
göra det, som än mer ökat raseriets eld. Aldrig
velat ömsa en hbvardagsklänning till snycghet, ej
ens ett förkläde hela tiden, utan a!t regera, skrika,
svära och storma. En gång ur tjensten rymd, för
det hon nödgats lyda, och med lagligt biträde
återförd, lika stursk. Som lyda, är hennes värsta
plåga, och råda ej lyckats här, utsprider hon sig
haft den värsta tjenst, hvilket gerna hennes obil-
dade, och oupplyste likar må tro, som ailtid döm-
ma, utan att se. — Deras dom som känna oss, el-
ler hederligt folks som pröfva och dömma, san-
ningsfullt, värdera vi allena, och frukta dem ej.
Lögvaktig, och fräck, förnekar hon uppenbart en
sanning att stå fri. Jag tror hon ej då skulle tveka
att begå en mened. Flere gånger nätterna borta
utan lof, ända till morgonen, då bon fräckt skrat-
tande hemkommit. Dev enda dved jag finner, är:
ärlighet; mycket har hon af slarf förstört, men
ingenting, som jag vet, tagit. Skyldig att varna
lättrogna matmödrar, såvida de älska frid, ordning
och höflighet hos sina tjenare, har jag, emot min
önskan, men efter sanningen, den jag inför den
allvetande betygar, tecknat hennes lefnadsförhål-
lande, detta sekelslånga år! Troligen uppdiktar
hon andra skäl, då hon söker tjen:t, att ej visa
orlofs-sedelnz; det är då kanhävda endast bennes
slägtinge Riksdagsman S. som far del deraf, och
jag öfverlemnar till honem denva vanartiga släg-
tinge, som han sjelf sade vara arg, oförstånd:g,
och elak som hennes far, den han omtalade. Hen-
res vilja från ungdomen aldrig kufvad, af upp-
fostrare, eller husbönder, har nu iotat sig, och
hålsatt sig för dygd, tacksamhet, och goda känvslor.
Samvete finnes ej hos henne. Religionen föraktar
hor. och blir arg hvar gårg lag påmict henre läsa,
inslumrar vid predikningarne, och vill blott vara i
Kyrkan, utspökad i de grannaste kläder, att lysa
har jemte min rättankande make velat
med. Jag
rädda denna förvillade varcise, med godhet, var-
ningar — och der detia ej verkat, med allvar,
banvor, och sträng befallning, då hov alldeles icke
velat Jyda. Intet bje!per! Gerna bade jag slöppt
henne, då hon bara plågat mig utan att gagna,
men min afsiet var förbattring. Hennes utseende
bör väl stämpeln af hennes mre: sturskhet och
egenwilja. men utan mer sekerhet kan man vilse-