Justitie Ombudsmannens personliga åsigt, och en tillkom-
mande Justitie Ombudsman kan hysa en motsatt, samt så-
dedes bevilja det lagliga biträde, som den närvarande väg-
rat, så skulle min rättighet att hos en kommande Justitie-
Ombudsman söka detta biträde blifva på förhand mig be-.
röfvad, om jag nu inför rätta förklarade för en smädelse
— det vill säga för en olaglighet — hvad jag anser: för
min lagliga rätt, och som af en kommande Justitie Om-
budsman äfven kan så betraktas. Hvad Kämners-Rätten i
sitt utslag söker aftvinga mig, är i sjelfva verket mindre
ett straff för något begånget brott, än en afhändning, på
förhand af en rättighet, som ingen lag dömt mig förlustig;
och jag vågar derföre 1 största ödmjukhet anhålla, att Kongl.
Hof-Rätten måtte, genom upphäfvande af Kämners-Rättens
ifrågavarande utslag, befria mig från det!vite Kämners-Rät-
ten immig ålagt, och det fängelse, hvari den hålicr mig inne-
stängd, i afsigt att tvinga mig att på nyssnämde sätt af-
hända mig en laglig bevisningsrätt, samt att jag således måt-
å åtnjutande af min personliga frihet, få afvakta den
tid, då jag kan åter försöka att göra min nyssnämde lagli-
ga rätt gällande, med bättre hopp än hittils om uppmärk-
samhet los den af Rikets Ständer till de medborgerliga
rättigheternas vård tillsatte offentlige väkrare.
Kämners-Rätten har, till stöd för sitt åläggande, åberopat
5 Kap. 11 S. Uts. Balk, ett lagrum, som efter hela kapit-
lets avalogi, ej är lämpligt till ett sådant fall som detta.
Sannolikt sjelf inseende förhållandet härmed, har Kämners-
Rätten med ett resonnement sökt fylla hvad dess utslag
saknar i tillämpliga laggrunder och bemödat sig att på sitt
eget vis deduccra afsrgten med min vägran, hvilken, enligt
denna deduktion, skulle vara ingenting mindre an att upp-
häfva mig öfver sjelfva lagen och söka förlama dess kraft
och verkan. Allt hvad jag förut inför rätten yttrat torde
dock tillväckligt ådagalägga, att jag, långt ifrån alt söka
sätta mig öfver lagen eler förlama dess kraft, tvertom cen-
dast sökt och söker alt få så vällag som grundlag gällans
de, men icke blott på papperet, utan i verkligheten. När
derföre Kämnersrätten vidare ordar om nödvändigheten af
lagens kraft, för betryggande af fastställd samhällsordning, så
instämmer jag fullkomligt i denna premiss, ehuru jag deri-
från kommer till en helt annan konklusion, än Kämners-
Rätten, nemligen till den, som jag hoppas, af ingen veder-
läggliga: attdet äfven hör tilllsambällsordningens betryggande,
att medborgaren icke förnekas den honom 1 lag tillerkända
rättigheten att bevisa, om han kan, och på sitt ansvar, att
en domstol mot honom öfvat vrångvisa och att rätten blif-
vit bonom nekad; samt att det deremot iche hörer till
samhällsordningen, att genom viten och fängelse tvinga ho-
nom att afsäga sig denna bevisningsrätt, innan honom ännu
förunnats tillfälle att få utöfva den.
Det torde ej kunna undfalla Kongl Hof-Rätten, att den
närvarande afbönsfrågan är fullkomligt olika med hvarje
annan, som hittils förekommit i Svenska lagskipningens häf-
der. Med undantag af några speciela fall, inuefattas den
härmed analoga brottqvalifikation i 60 Kap. Missg. Balk.,
och man finner af delta kapitel och de deröfver tillkomna
förklaringar, att den, som till afbön gjort sig skyldig, an-
tingen af förbastande förgält sig på något sätt mot den, för
hvilken han dömdes att göra afbön, eller ock velat bin-
da honom till en angifvelse, men oitter det ej. Intetdera
är här händelsen: Ått jag ingenting gjort af förhåstande
torde vara klart:af rättegångens långvarighet, och att jag
icke beträdis med att ej gitta bevisa hvad jag angifvit, är
så mycket mera uppenbart, som mig ej ännu cens förun-
nats tillfälle att försöka hvad jag i den vägen
gitter, och mitt bristande eller icke bristande 1 bevisnin-
gen således icke ännu är pröfvadt. Först när detta skett,
kunde en afbön, säsom straff, vara lagenlig; så framt! icke
här ett vida svårare ansvar det som är närmast dödsstraf-
fet — väntade mig i fall jag ej gitter. Att åter börja
med afbedjandet, skulle vara ungefär det samma som att
börja med att plikta, innan det ännu vore utredi, om plikt
borde utgifvas; så framt cj Kämners-Rättens formulär här
tillika involverade den orättvisan att på förhand afskära all
möjlighet till undersökning och all framtida rättelse i den
anticiperade plikten.
Till råga på allt, vill Kämners-Rätten slutligen tvinga
mig att förklara, att jag ångrar den angifvelse jag gjort;
Kämners-Rätten vill sålunda truga mig att inför sig
säga en osanning, och en osanning, som den, af min
skrift ) till Kämners-Rätten, då afbönen affordrades: mig,
tydligen finner skola innefattas ien sådan ångerdeklaration;
Kämners-Rätten har nemligen af denna skrift lätt kun-
nat inse, alt jag, långt ifrån att ångra att jag gjort den ifrå-
gavarande angifvelsen, tverlom är beredd att fullfölja och
bevisa den, så snart det mig hittils vägrade tillfället dertill
yppar sig. Frågan är således om ingenting mindre än att
gchom viten och fängelse tvinga mig att icke blott afsäga
mig sjelf en laglig bevisningsrätt, utan att kröna afsägelsen
genom en uppenbar lögn inför rätta, genom en formlig im-
moratitet, ett ohöljdt brott emot samvete och öfvertygelse.
Jag vågar hoppas att Högl. Kongl. Hof-Rätten tager i bil-
ligb och rättvist betraktande alla dessa omständigheter, som
på sett eget och särskilt sätt här tala för otillömpligheten
af det tvång, Kämners-Rätten mot mig vill göra gällande,
och att jag, till följd deraf, måtte återställas i min personli-
ga frihet. i
Stockholm, i fängelse under Rådhuset den 12 Mars 1934.
Johan Lud. Su: dbladt.
Att ofvanstående afskrift är lika lydande med det till
Kongl. Majt:s och Rikets Svea Hof-Rätt denna dag ingifna
original, intygar. Stockholm den 13 Mars 1934.
ex officio
T Tor dsodt