Den 12 Murs. Utgången af voteringarne sistl gårdag om 72 S HKegeripgsformen hos tvenne Stind, och eftermiddagens diskussion hos Ridderskapet och Adelo. hvars pienuim varade konsekutivt 1 Hetton timmar, göra derna dag 1 flera afseenden till den märkvärdigaste, som den Svenska representationens historia har att uppvisa alltsedan år 1569. Ut:symmet har icke medgifvit oss atti dag redogöra för mera af dessa tilldragelser, in förmiddagens debatt på Riddarhuset, samt plenum i Preste-Ståndet, båda ändock mycket i sammandrag, och samma orsak hindrar oss äfven att i dag yttra oss sjelfva något utförligt i anledning deraf. s En sak kunne vi dock icke undgå att i förbigående omnämna; nemligen att tidningen Svenska Mines va 1 elt postskriptum i går aftons riktiet fattat betydelsen at det afslag sjuttiotvåan rönt bland de tvenne närande Ståndens representanter. Man kan, säger hon, irån denna dagen, bedöma Riksdagens gång; Regeringen är slagen, och det så, att ehvad illusioner den må göra sig öfver sin ställning — den omöjligen kan på elt par månader å nyo öppna kampagnen () —. Minerva hav häruti onvekligen rätt. Bar och en finner, att förändringsförslaget af 72 S af representanterne betraktades. ur en högre synpunkt. Det var icke blott Regeringens delaktighet 1 några reglementariska bestämmel.er som hår stod på spel; det var representalionens tillit till Regeringens garautier i allmänhet, det var graden af folkets förtroende till Styrelsen, som ut-t talade sig uti resultatet af omröstningarna. Detta insågo vederbörande äfven tydligt. Häraf kan man förklara sig de utomordentliga fenomener, som utgjorde förspelet till frågans afgörande, och häraf den förtviflan, som redan i blotta ferhågan för sakens utgång, men annu mera efteråt, gifvit sig luft, såväl bos de royalistiske frivillige? ibland pressens organer, som bos och annauvu bland Konungens Rådgifvare. H. Ex. Hr Grefve af Wetterstedt ötvergaf icke sin ridderliga hållning och drägt såsom en af de Aderton, ehuru han starkt slog på Sveas blanka sköld för att skrämma kort farhågorna; men H. Ex. Tr Grefve Mörner råkade deremot uti en verklig feber einot, som han uttryckte sig, dessa tidningsskrifvare, hvilka, men ej Rikets Ständer, han avsåg Ministeren hafva att tacka för sin dekonfityr, och tycstes dervid knyta näfven åt läktaren. Mine: va har dock gått lingst i känsloutgjutelser. Hon gifver redan vederbörande det rådet, att bortskaifa det stadgandet i grundlagen, alt riksdagarna skola hållas i hufvudstaden, samt bar icke försummat alt sammanställa den lila fabeln i Aftonbladet med fabeln omräfvarne, tilläggande den förra, bkasom den sednare, alsigten att mörda (IYy — fåderneslandet; att komma Svenska folset at! förgäta den erkänsla, den kärlek det stylier sin åldrige KRopung, sin välgörare:? o. s.v. Man mäste 1 sanning känna sig sjunga på sista valetet med sin sak, då man på delta sätt nödvas förskavsa den bakom deu gamla konungens personfigbet, samt neddraga denna personlighet i tidningspolemiken, beskylla sina motståndare för de ohygeI:gaste afsigter, för det de anse folket kunna vara tillfredsstäldt med en redan beliutlig och besvuren grundlags 68. Vi återkomma mera utförligt till detta ämne. ee Ta faroanhatan cen so fa a RR 2 Nn