Den 12 Murs.
Utgången af voteringarne sistl gårdag om 72
S HKegeripgsformen hos tvenne Stind, och eftermid-
dagens diskussion hos Ridderskapet och Adelo. hvars
pienuim varade konsekutivt 1 Hetton timmar, göra
derna dag 1 flera afseenden till den märkvärdigaste,
som den Svenska representationens historia har att
uppvisa alltsedan år 1569. Ut:symmet har icke med-
gifvit oss atti dag redogöra för mera af dessa tilldra-
gelser, in förmiddagens debatt på Riddarhuset, samt
plenum i Preste-Ståndet, båda ändock mycket i sam-
mandrag, och samma orsak hindrar oss äfven att i
dag yttra oss sjelfva något utförligt i anledning deraf.
s En sak kunne vi dock icke undgå att i förbigå-
ende omnämna; nemligen att tidningen Svenska Mi-
nes va 1 elt postskriptum i går aftons riktiet fattat
betydelsen at det afslag sjuttiotvåan rönt bland de
tvenne närande Ståndens representanter. Man kan,
säger hon, irån denna dagen, bedöma Riksdagens
gång; Regeringen är slagen, och det så, att ehvad
illusioner den må göra sig öfver sin ställning —
den omöjligen kan på elt par månader å nyo öpp-
na kampagnen () —. Minerva hav häruti onvek-
ligen rätt. Bar och en finner, att förändringsför-
slaget af 72 S af representanterne betraktades. ur en
högre synpunkt. Det var icke blott Regeringens
delaktighet 1 några reglementariska bestämmel.er
som hår stod på spel; det var representalionens
tillit till Regeringens garautier i allmänhet, det var
graden af folkets förtroende till Styrelsen, som ut-t
talade sig uti resultatet af omröstningarna. Detta
insågo vederbörande äfven tydligt. Häraf kan man
förklara sig de utomordentliga fenomener, som ut-
gjorde förspelet till frågans afgörande, och häraf den
förtviflan, som redan i blotta ferhågan för sakens
utgång, men annu mera efteråt, gifvit sig luft, såväl
bos de royalistiske frivillige? ibland pressens orga-
ner, som bos och annauvu bland Konungens Råd-
gifvare. H. Ex. Hr Grefve af Wetterstedt ötvergaf
icke sin ridderliga hållning och drägt såsom en af
de Aderton, ehuru han starkt slog på Sveas blanka
sköld för att skrämma kort farhågorna; men H. Ex.
Tr Grefve Mörner råkade deremot uti en verklig
feber einot, som han uttryckte sig, dessa tidnings-
skrifvare, hvilka, men ej Rikets Ständer, han av-
såg Ministeren hafva att tacka för sin dekonfityr,
och tycstes dervid knyta näfven åt läktaren.
Mine: va har dock gått lingst i känsloutgjutelser.
Hon gifver redan vederbörande det rådet, att bort-
skaifa det stadgandet i grundlagen, alt riksdagarna
skola hållas i hufvudstaden, samt bar icke försum-
mat alt sammanställa den lila fabeln i Aftonbladet
med fabeln omräfvarne, tilläggande den förra, bkasom
den sednare, alsigten att mörda (IYy — fådernes-
landet; att komma Svenska folset at! förgäta den
erkänsla, den kärlek det stylier sin åldrige KRo-
pung, sin välgörare:? o. s.v.
Man mäste 1 sanning känna sig sjunga på sista
valetet med sin sak, då man på delta sätt nödvas
förskavsa den bakom deu gamla konungens person-
figbet, samt neddraga denna personlighet i tidnings-
polemiken, beskylla sina motståndare för de ohyge-
I:gaste afsigter, för det de anse folket kunna vara
tillfredsstäldt med en redan beliutlig och besvuren
grundlags 68.
Vi återkomma mera utförligt till detta ämne.
ee
Ta faroanhatan cen so fa a RR 2
Nn